onsdag 23 januari 2013

Medellivslängden för en indisk man är i dagsläget mycket, mycket oklar

I höstas berättade Devi, vår maid att hon behövde ledigt en dag veckan därpå. Anledningen var att hon skulle till sin mans grav på hans dödsdag och be. Så jag blev alldeles rörd och tårögd och gav henne en kram och sa att naturligtvis fick hon ledigt. Det får hon för övrigt iallafall så fort hon vill, jag vill inte va en knusslig jävel liksom. Jo, så häromveckan när vår chaufför Rita, också en indisk kvinna, ännu en gång hämtade barnen så sent att de skulle bli sena till skolan (vilket alltid innebär djup ångest för ordningåredaEmil) så sa jag upp henne. Hade ingen lust att betala en kvinna som alltid är sen, glömmer att hämta eller skiter i om bältet är på eller om nån stryper någon annan i baksätet. Hon är en jäkel på att koppla bort sin omgivning den där. Jo, hon kom sent, jag sa upp henne, och då tittar hon på mig med sorg i blicken och sa "But my husband just died". Och plötsligt kände jag att det hela var väldigt märkligt alltihop. Jag menar; är de verkligen döda, alla indiska gubbarna? Vad har hänt? Är det nått kollektivt? Sedan på eftermiddagen kom Jimmy hem och berättade apropå ingenting att hans kulturlärare, en rasistisk kinesisk kvinna, hade berättat på lektionen att indiska kvinnor alltid brukar hävda att mannen är död. Hon sa tillåmed att de inte ens skämdes för att hävda att han dött vid flera tillfällen. Så nu ser jag framför mig hur detta skulle fungera i det svenska samhället. Att jag skulle börja köra med Jimmys bortgång lite spontant ibland när jag vill höja lönen, eller få rabatt på ICAs tomater... Känns avlägset. Faktiskt.

1 kommentar: