söndag 24 februari 2013

Lite skryt får ni tåla. Faktiskt

Gästrummet står som ett naket, gapande hål längst bort i korridoren. Ingen vill gå dit. Ingen behöver det heller, för där finns inte längre någon att se eller prata med. Suck. Det kommer nog ta några dagar innan vi har vant oss vid att vara "ensamma" igen. Känns verkligen både sorgligt och konstigt.

Det som däremot känns väldigt bra är att barnen är så mycket mer stabila, glada och trygga nu jämfört med hur de var innan gästsäsongen började. Som att släkten liksom påmint dem om att allt faktiskt är som vanligt, även om vi inte är en del av det där vanliga just precis nu. Mormor vill fortfarande hur gärna som helst läsa fyrtio böcker eller leka patient vars doktor knölar in plastinstrument i naveln när hon egentligen stukat tån eller har ont i halsen. Morfarn leker mer än gärna toklekar i poolen och somnar lite närsomhelst med en sudokubok i handen. Farmorn steker självklart massor med pannkakor och skickar bort mamman och pappan på kvällsgalej så att hon får ha barnen för sig själv.

Allt är som vanligt. Inget har förändrats. Vi har fortfarande världens bästa föräldrar, jag och Jimmy.

Och samtidigt som jag fylls med så mycket glädje över just detta, så svämmar mitt mammahjärta ännu en gång över av kärlek och beundran för de här ungarna som är mina. Jag inser liksom vilket enormt jäkla steg det här är för dem, jämfört med det som jag och Jimmy tagit. För VI kunde ju engelska. VI behövde inte börja i en ny, främmande skola (tvärtom hade ju Jimmy med sig en handfull välbekanta kollegor från Sverige, och jag pluggar ju fortfarande på ett svenskt universitet). VI är helt enkelt inte barn som fått finna oss i våra föräldrars beslut. Näpp. Och trots detta så har de gjort det här så jäkla bra. Så fantastiskt modiga och starka och häftiga barn. Fy faen va fina de är, och vad glad jag är att jag har fått just dem!


Fast om jag nu måste hitta något att klaga på så är det att jag banne mig aldrig lyckas få till ett foto där alla tre sitter stilla och ser glada och representativa ut.

Fast det är ju en petitess i sammanhanget.

Verkligen.

lördag 23 februari 2013

Bara bilder del 21 eller Farväl älskade, finaste föräldrar

































Så börjar då plötsligt den här gästsäsongen att lida mot sitt slut. Den som vi såg fram emot hela hösten. Den som började en vecka före jul. Den är slut. Helt otroligt vad tiden gått fort! Och vad mycket roligt vi har gjort tillsammans med de som vi tycker om. Det går nog faktiskt inte ens att beskriva med ord hur glada vi är att vi fick såhär mycket långväga besök. Det går nog inte heller att förklara hur trötta vi är nu heller. Helt slut. Kanske blir vi pigga lagom till sommarlovet med lite tur, det vore ju bra.

Men innan vi börjar tänka på sådant som svensk sommar så ska vi hinna med en massa kul här också, exempelvis har jag ju bokat en veckas resa med barnen till Vietnam medan Jimmy jobbar, det blir nog spännande.Och kanske lite ångestladdat.

Vi får se.


torsdag 21 februari 2013

Lite hemlängtansbilder bara




 Vi längtar hem till ön ibland jag och Jimmy. Inte längtarhemkanviinteåkanu-längtar, nej utan mer sådär faenvakuldetskabliattbyggaklartochpåtaiträdgården-längtar.

Så nu har jag bildfrossat lite här på bloggen.

Home sweet home.




onsdag 20 februari 2013

Kalla mig LazyEyeElin. Eller nej forresten, skit i det.

Jag var hos doktorn i fredags. For att kolla hur det stod till med Denguecancerhjarnhinneinflammationen som jag haft i banne mig flera ar (kanns det som). Och jag maste saga att den lakaren och jag var en mycke, mycke dalig kombination,. Vi hade liksom hypokondri och brist pa verklighetsforankring som ett gemensamt drag, vilket ledde till att jag nastan blev inlagd pa akuten. For min forkylning.

Det hela borjade med att jag beskrev mina symtom och sa att jag varit pa Borneo och att jag hade blivit myggbiten dar. Han blev valdigt intresserad av detta och bad mig lagga mig pa britsen och darefter klamde han mig pa vaderna i en halv minut och sedan lyssnade han pa mig med stetoskap. Darefter sa han att mitt "lazy eye" tydde pa malaria. Eftersom jag var helt omedveten om det dar lazy eyet sa blev jag lite skeptisk blandat med fororattad resten av samtalet och missade saledes att lakaren, baserat som jag forstar det pa vadklammandet och mitt lata oga, ville att jag skulle bosatta mig pa sjukhuset.

Sa nar han skickar mig till akuten blir jag inledningsvis bara forvanad over att han inte bara lat mig ga till labbet, det ar ju dar man brukar ta blodprov liksom. Efter att ha vantat vid akutingangen, och kollat moppeolycksoffer en stund, sa ringde jag till Jimmy for att smaprata lite. Och HjaltenJimmy hajar ju naturligtvis pa en gang vad som haller pa att ske. "Lat de inte rora dig innan de berattat exakt vad de haller pa med!" gormar han, och jag kande mig genast som en snart tvangsintagen psyksjuk kvinna som inte har nan vag ut. Jag sag framfor mig hur jag skulle bli nedtryckt i sangen av vitkladda man och fa balten och sedan inte bli slappt forran jag ar kurerad genom elchocker. Typ. Dessutom borjar jag ju inse att det jag lider av ar en vanlig javla forkylning. Alla nojjor rann av mig nar det blev allvar, liksom.

Jo, sa nar jag stallt till ett jakla liv dar pa mottagningen om att jag BARA vill att de tar ett blodprov och inte lagger mig i en sang, sa fick jag ga tillbaks till doktorn igen. Och nar jag overtalat honom om att jag bara var forkyld sa lat han mig ga, om jag lovade att ta ett blodprov pa vagen ut och att jag skulle komma tillbaka pa mandagen om jag inte blivit battre alltsa. Sa jag tog provet, och sedan sprang jag ut ur sjukhuset samtidigt som jag kande mig markligt lycklig over att jag var en fri manniska. 

Och en sak e saker, och det ar att jag inte kommer att ga tillbaka dit pa lange, lange. Inte ens om jag verkligen far Denguefeber PA RIKTIGT.

Nope.

Och Ja, jag vet att jag ar en knapp javel. Jag vet.

måndag 18 februari 2013

Pang å sadistgubbar på biltak, å sånt

Nu har "vi", detvillsäga de kinesiska invånarna på Penang, firat nyår sedan drygt en vecka tillbaka. Vilket börjar sätta sina spår även i min familj. I natt tillexempel resulterade flera timmars kinesnyårsfestande i att Ines satte sig käpprakt upp i sängen och skrek "Pang! Pang Pang!" i kör med fyrverkerierna. Hon somnade inte om förrän PappaJimmy visat henne 40 minuter av flodhäst och lejon och andra afrikanska djur i en sedvanlig nattdokumentär. För inget lugnar en Jimmyavkommas nerver så som lite hederligt bildande TVundervisning. Tydligen.

Själv börjar jag nästan vänja mig. Jag blir inte irriterad längre när nån bestämmer sig för att smälla av sina tjugoåtta raketer vid 03.35 på morronkvisten. Näpp. Jag blir möjligtvis lite uppgiven, men inte arg. För det är liksom ingen vidare sovingrediens det. Och sådant har man ju haft några dar på sig att arbeta med nu. Så jag blir faktiskt inte upprörd längre. På natten när det smäller och är Chinese NewYear alltså. Annars blir jag fortfarande ganska mycket upprörd. På grannen här brevid tillexempel, honom tycker jag fortfarande sjukt illa om. Inte så himla mycket för att han smäller smällare i plåtkastruller längre, utan för att han nu har köpt en ny hundvalp som han mest av allt gillar att slå med en pinne och reta genom att sätta upp på sitt biltak och sedan gå därifrån medan den lille stackaren ylar för att han inte kan komma ner.

Jag tycker verkligen sjukt illa om honom.

Lyckligtvis är jag gift med en man som inte drar sig för att hämnas på snarlikt sätt och som, till skillnad från mig, inte kommer att banga när det gäller. Så jag lovar er, förr eller senare sitter antingen gubbjäveln på ett biltak här nere och blir daskad med en pinne på stjärten eller så kommer han då och då att bli skjuten med ett luftgevär från gissningsvis våning tolv i grannhuset. Det beror på om det är min eller Jimmys idé som vinner. Förmodligen Jimmys eftersom jag känner mig rätt hämmad när det kommer till att fånga gubbar och tvinga upp dem på biltak....

Vi får se, helt enkelt.




söndag 17 februari 2013

Det kändes som en bra idé at the time. Liksom

Har precis insett att det jag i morse tolkade som att hela familjen insjuknat i milda varianter av min gräsliga sjukdom var helt, helt fel. Så det där med att vi därmed berstämde oss för att ha melodifestivalochsnorpappersmaraton i soffan var nog ingen bra idé. För resultatet såhär X antal timmar senare är tre maniska barn som, likt duracellkaniner, springer runt med stirriga blickar i lägenheten, sökandes efter aktiviteter som ger utlopp för den energi de samlat på sig under dagen. Ingrid behöver skrika högt samtidigt, för hon har ju som bekant en högre energinivå än resten av familjen och måste därmed få utlopp för den på alla sätt som finns att tillgå.

Och klockan är 15. Inte ens nära middagen. Inte ens lite.


Skjut mig nån.

torsdag 14 februari 2013

Tycker bättre om grannarna i Sverige. Helt klart.

Alltså, ni vet den där kinesiska gubben som bor i huset bredvid vårt? Han som har hundar som attackerar oss när vi går förbi och som sedan slår dessa hundar med en rejäl pinne när man går in och skäller på honom. Ni vet han. Jo, han har de senaste fyra dagarna, under ChineseNewYearfirandet, roat sig kungligt med att lägga fyrtio smällare i en plåtkastrull och sedan ställa den utanför sin grind och tända på den. Det låter SJUUUKT högt. Japp. Så nu har han gjort det vid alla tider på dygnet sedan i söndags, och han har säkert haft väldigt trevligt.

Säkert.

Och tills igår så har jag unnat den här osympatiske, djurplågande, dumma karln att hålla på med den där skiten, för att det ju ändå är hans nyår, inte mitt, och för att han ju faktiskt har rätt att smälla smällare (i plåtkastruller) om han vill det. Tills igår som sagt. För då satt vi (jag, mamma och Ines) ute på balkongen och drack kaffe och pratade om katter (Ines stora kärlek här i livet) och hade det allmänt mysigt medan storbarnen och morfar tittade på "Barbie i en julsaga" och hade det minst lika trevligt där inne. Jo. Så springer då den där gubben ut med en plåtkastrull igen och smäller av den. Och Ines blir så otroligt, otroligt rädd. Hon får panik i sin barnstol, hon rycker i hela kroppen som om hon fått en anfall och ögonen fylls med tårar och hon tittar på mig med en blick som liksom fyller mig med en känsla av att jag verkligen vill skydda mitt älskade lilla barn. Gubbjäveln måste stoppas. Nu! Så jag kastar mig fram till balkongräcket och tar i från tårna för att liksom lägga till med en myndig bas-ton, och så vrålar jag från våning tolv:

-STOOOOP IIIIT!!!

Det är bara det att jag har haft typDenguefeber igen den här veckan (minus feber, så förmodligen endast ett vanligt virus) och man får väldigt skrovlig röst när man har typDenguefeber. Så istället för att låta myndig så låter jag som en gravt alkoholiserad tant. Tror inte alls att det gav lika bra effekt. 

Men jag stod upp för mitt barn iallfall.

Det var bra.
Ju.



lördag 9 februari 2013

Här sitter jag...

...och inser att jag, trots den helt fantastiska bildserien på hur Emil puttar Ingrid när hon vill kramas och hon då hämnas genom att bita honom i stjärten, inte kan lägga ut den. Nix. För Emil är för stor för inlägg. Han har varit det hela tiden egentligen men då och då har jag lyckats få igenom en story där han är delaktig ändå. För att han varit tålmodig med sin mor antar jag. Och för att han tyckt att det stått viktiga saker. Men nu känns det som att han mer och mer är för stor för det här bloggandet. Och det respekterar jag. Så vill ni som känner honom veta hur han mår så föreslår jag att ni mejlar honom, ni andra får leva på hoppet om att han vill va me nån gång ibland iallafall, som det varit hittills.

 
Ba så ni vet, liksom.
 
Annars firar vi Chiniese NewYear här idag och har allmänt superdupertrevligt. Funderar på att kedja fast mina föräldrar i vårt maidsroom när det är dags för dem att åka hem, för jag vet med bestämdhet att det inte finns nån plats på jorden som de är lika uppskattade och välkomna och totalälskade och behövda som här.
 
Fast jag antar att det kan vara bra om de tycker om oss även efter att vi flyttar hem också. Vilket de kanske inte gör om vi binder fast dem i ettåetthalvtår och matar dem med nudlar.
 
Kanske.

fredag 8 februari 2013

Idag känner jag mest att jag vill säga...

...att jag Ä L S K A R mina barn. Så det gör ont i bröstet. Så att jag stundvis vill att de aldrig blir vuxna och flyttar hemifrån utan bara sitter hemma vid vårt matbord och spelar yatzy och äter bullar och är sådär glada som de faktiskt är ganska ofta. Ja, jag älskar dem så mycket att jag inget hellre önskar än att de får långa, långa, lyckliga liv alla tre.

Så känns det idag. Ba så ni vet.


onsdag 6 februari 2013

Orangutanger e spännande grejer

Sista dagen i Borneo bestämde vi oss för att åka till ett naturreservat för att spana på fria orangutanger. Tydligen kunde man ha tur ibland och få syn på ett par av dem när man kom till en av flera matningsstationer i det där reservatet. Och eftersom HjältenJimmy var med så hade vi ju kunnat räkna ut med armbågarna att vi skulle få känna på närkontakt med vilddjur. Fast både jag och mamma hoppades nog innerst inne att vi skulle slippa. Framförallt önskade vi det när guiden i varnande ton berättade att små barn absolut inte får skrika i djungeln, för då blir orangutangerna väldigt intresserade och ibland arga och att han vid flera tillfällen fått rusa ut ur djungeln med föräldrar och små barn.

Jag har ju rätt skrikiga barn, som bekant, så att samtliga skulle vara tysta när de såg en "stor apa" var väl inte så himlans troligt...

Därmed beslutade jag mig för att sitta kvar vid guidernas stuga med Ines sovande i vagnen. Jag fick sällskap av en flåsig man som tyckte att jag var lika tjusig som Ingrid Malmqvist (oklart vem hon är, faktiskt) och dessutom visade det sig att han var guide han med. Han började berätta skräckhistorier om orangutanghanen Ritchie och hur hans senaste bravad hade varit att slita ihjäl och peta ut ögonen på en konkurrerande hane för att han gjort närmanden mot en hona. Tydligen var just den orangutangen väldigt aggressiv och farlig.

Så gick en halvtimme.

Vi satt och pratade delfiner och lyssnade på djungelljud, tills det helt plötsligt rusar ut en guide ur skogen och viftar och pekar upp bakom sig. Varpå jag får hjärnsläpp, jag liksom känner att jag MÅSTE se orangutanger, livet e för kort osv osv. Så jag rycker upp en sovande Ines ur vagnen och rusar in i djungeln efter guiden. Efter ett par hundra meter möter jag MammaFroby, Emil och Ingrid, samtliga darrande och med tefatsögon och efter dem skriker ännu en guide "-Run, run, ruuuun!!!" i ren Gandalf-anda (ja, ni vet:"Fly, you fools!") Varpå jag slänger över Ines i famnen på min mor och sedan fortsätter in i djungeln. Kändes som ett bra beslut just då, inte alls särskilt neurotiskt för en gångs skull.

Väl framme vid matningsplatsen stod ett gäng svettiga, stirriga och fascinerade australienare och europeer och tittade storögt på tre orangutanger som rörde sig omkring dem, hanen Ritchie bara ett tiotal meter bort och så fort han närmade sig ännu mer hojtade guiderna att vi skulle backa. Det gjorde alla. Utom Jimmy. Han stod kvar, immun mot faror som han är. För övrigt hade han säkert kunnat brotta ner den där tvåmetersapan utan problem. Såklart.

Och nån timme senare åkte vi därifrån, hundratals foton och filmer rikare, svettigare än nånsin, och med adrenalin pumpandes i våra ådror.

Så det här är nu mitt absolut bästa djungeläventyr.
 
Ever.
 


tisdag 5 februari 2013

Bara bilder del 20 eller We just löööv Borneo!












Det här är ett hopplock gjort av en nyhemkommen, trött, skauppklockantjugoöverseximorrnstressadöveratthonintesover kvinna. Vill egentligen visa upp allt, allt, allt. Men så blir det inte förstås. Ovan fick ni iallefall lite bilder på allt fint vi gjort. Som att besök Sarawak cultural village och se gamla longhouse-hus och se somliga dansa på en scen med vackra män i skinnkallingar och kvinnor i glitterklänningar. Det är foton från Serikin-marknaden vid Indonesiens gräns som var galet spännande där Jimmy hookade på nån röd sörja från djungeln som ska bota cancer, som han nu försöker få min mamma att ta på sina myggbett. Vilket hon naturligtvis vägrar för den gör ont. Japp. Sedan har vi vandrat massor i stan, åkt båt i kvällssolen och avslutningsvis träffat fria orangutanger i djungeln. Fast det var en sådan fantastisk upplevelse så det kommer jag nog att älta mer imorrn.

Hörs då ra.

söndag 3 februari 2013

Vi klarade det!

Fyra och en halv timmes promenad blev det idag. Det skulle ha blivit typ en, men eftersom malayer antingen inte kan, alternativt inte vill, rita kartor som stammer eller ens ge vettiga vagbeskrivningar sa blev det alltsa det fyrdubbla. Gick valdigt bra maste jag saga. Ingrid borjade forvisso havda att hon inte tankte ga nan "skitpromenad" mer efter bara nagra meter, men efter nagra kilometer och manga vral senare sa fann hon sig i det. Antagligen for att vatskebristen gjorde henne handlingsforlamad, men anda, hon tystnade. De sista timmarna blev darmed valdigt trevliga. Exempelvis hittade vi en libanesisk restaurang som hade asgod mat och lag i ett helt fantastiskt vackert, vitt, gammalt hus. Vi lyckades ocksa slinka forbi en liten marknad med roliga grejor till forsaljning och dessutom hittade vi chinatown som var fylld med sma antikvitetsaffarer. Och sedan kom vi hem och badade i poolen.

Slutet gott, allting gott.

Helt enkelt.

fredag 1 februari 2013

PappaFroby took one for the team. Liksom

Idag har vi varit i Sarawak cultural village och schpanat pa hur olika stammar och folk har levt har pa Borneo forr i tiden. Detta har inneburit massormed haftiga grejor. Eexempelvis dodsskallar som dinglade i taken, kvinnor som trummade och lat lite mystiskt klagande sa att Ines behovde kramas och ett 30 minuters anforande av en kvinna med mundiarre om hur kineser tillverkade peppar forr i tiden.
Valdigt spannande alltihop.

Trots allt detta sa maste jag anda saga att min egen far visade sig vara hojdpunkten pa utflykten. Ja, inte hela tiden utan mest nar han lat Ingrid dra upp honom pa scenen infor en fullsatt teater och sedan forsokte sig pa lite klassisk borneansk klandans. Japp.

Och bildbevis har jag ocksa *ler slugt for mig sjalv*

Svarslagen dag det har. Verkligen.