onsdag 6 februari 2013

Orangutanger e spännande grejer

Sista dagen i Borneo bestämde vi oss för att åka till ett naturreservat för att spana på fria orangutanger. Tydligen kunde man ha tur ibland och få syn på ett par av dem när man kom till en av flera matningsstationer i det där reservatet. Och eftersom HjältenJimmy var med så hade vi ju kunnat räkna ut med armbågarna att vi skulle få känna på närkontakt med vilddjur. Fast både jag och mamma hoppades nog innerst inne att vi skulle slippa. Framförallt önskade vi det när guiden i varnande ton berättade att små barn absolut inte får skrika i djungeln, för då blir orangutangerna väldigt intresserade och ibland arga och att han vid flera tillfällen fått rusa ut ur djungeln med föräldrar och små barn.

Jag har ju rätt skrikiga barn, som bekant, så att samtliga skulle vara tysta när de såg en "stor apa" var väl inte så himlans troligt...

Därmed beslutade jag mig för att sitta kvar vid guidernas stuga med Ines sovande i vagnen. Jag fick sällskap av en flåsig man som tyckte att jag var lika tjusig som Ingrid Malmqvist (oklart vem hon är, faktiskt) och dessutom visade det sig att han var guide han med. Han började berätta skräckhistorier om orangutanghanen Ritchie och hur hans senaste bravad hade varit att slita ihjäl och peta ut ögonen på en konkurrerande hane för att han gjort närmanden mot en hona. Tydligen var just den orangutangen väldigt aggressiv och farlig.

Så gick en halvtimme.

Vi satt och pratade delfiner och lyssnade på djungelljud, tills det helt plötsligt rusar ut en guide ur skogen och viftar och pekar upp bakom sig. Varpå jag får hjärnsläpp, jag liksom känner att jag MÅSTE se orangutanger, livet e för kort osv osv. Så jag rycker upp en sovande Ines ur vagnen och rusar in i djungeln efter guiden. Efter ett par hundra meter möter jag MammaFroby, Emil och Ingrid, samtliga darrande och med tefatsögon och efter dem skriker ännu en guide "-Run, run, ruuuun!!!" i ren Gandalf-anda (ja, ni vet:"Fly, you fools!") Varpå jag slänger över Ines i famnen på min mor och sedan fortsätter in i djungeln. Kändes som ett bra beslut just då, inte alls särskilt neurotiskt för en gångs skull.

Väl framme vid matningsplatsen stod ett gäng svettiga, stirriga och fascinerade australienare och europeer och tittade storögt på tre orangutanger som rörde sig omkring dem, hanen Ritchie bara ett tiotal meter bort och så fort han närmade sig ännu mer hojtade guiderna att vi skulle backa. Det gjorde alla. Utom Jimmy. Han stod kvar, immun mot faror som han är. För övrigt hade han säkert kunnat brotta ner den där tvåmetersapan utan problem. Såklart.

Och nån timme senare åkte vi därifrån, hundratals foton och filmer rikare, svettigare än nånsin, och med adrenalin pumpandes i våra ådror.

Så det här är nu mitt absolut bästa djungeläventyr.
 
Ever.
 


2 kommentarer:

  1. Alexandra Aldred6 februari 2013 12:00

    Underbart!!! Vilka fina minnen ni och barnen får.... Hälsa , kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och kramar till dig som ar nybliven tonarsmamma och allt. Nar kommer ni hit och solar forresten? ;)

      Radera