onsdag 20 februari 2013

Kalla mig LazyEyeElin. Eller nej forresten, skit i det.

Jag var hos doktorn i fredags. For att kolla hur det stod till med Denguecancerhjarnhinneinflammationen som jag haft i banne mig flera ar (kanns det som). Och jag maste saga att den lakaren och jag var en mycke, mycke dalig kombination,. Vi hade liksom hypokondri och brist pa verklighetsforankring som ett gemensamt drag, vilket ledde till att jag nastan blev inlagd pa akuten. For min forkylning.

Det hela borjade med att jag beskrev mina symtom och sa att jag varit pa Borneo och att jag hade blivit myggbiten dar. Han blev valdigt intresserad av detta och bad mig lagga mig pa britsen och darefter klamde han mig pa vaderna i en halv minut och sedan lyssnade han pa mig med stetoskap. Darefter sa han att mitt "lazy eye" tydde pa malaria. Eftersom jag var helt omedveten om det dar lazy eyet sa blev jag lite skeptisk blandat med fororattad resten av samtalet och missade saledes att lakaren, baserat som jag forstar det pa vadklammandet och mitt lata oga, ville att jag skulle bosatta mig pa sjukhuset.

Sa nar han skickar mig till akuten blir jag inledningsvis bara forvanad over att han inte bara lat mig ga till labbet, det ar ju dar man brukar ta blodprov liksom. Efter att ha vantat vid akutingangen, och kollat moppeolycksoffer en stund, sa ringde jag till Jimmy for att smaprata lite. Och HjaltenJimmy hajar ju naturligtvis pa en gang vad som haller pa att ske. "Lat de inte rora dig innan de berattat exakt vad de haller pa med!" gormar han, och jag kande mig genast som en snart tvangsintagen psyksjuk kvinna som inte har nan vag ut. Jag sag framfor mig hur jag skulle bli nedtryckt i sangen av vitkladda man och fa balten och sedan inte bli slappt forran jag ar kurerad genom elchocker. Typ. Dessutom borjar jag ju inse att det jag lider av ar en vanlig javla forkylning. Alla nojjor rann av mig nar det blev allvar, liksom.

Jo, sa nar jag stallt till ett jakla liv dar pa mottagningen om att jag BARA vill att de tar ett blodprov och inte lagger mig i en sang, sa fick jag ga tillbaks till doktorn igen. Och nar jag overtalat honom om att jag bara var forkyld sa lat han mig ga, om jag lovade att ta ett blodprov pa vagen ut och att jag skulle komma tillbaka pa mandagen om jag inte blivit battre alltsa. Sa jag tog provet, och sedan sprang jag ut ur sjukhuset samtidigt som jag kande mig markligt lycklig over att jag var en fri manniska. 

Och en sak e saker, och det ar att jag inte kommer att ga tillbaka dit pa lange, lange. Inte ens om jag verkligen far Denguefeber PA RIKTIGT.

Nope.

Och Ja, jag vet att jag ar en knapp javel. Jag vet.

1 kommentar:

  1. Det är lite lättare att vara hypokondrisk i Sverige för här får du inte ens komma till en läkare, bara om du är nästandöd och kommer med ambulans.
    Krya på dig och jag hoppas verkligen du är bättre till måndag så du slipper gå tillbaks till det där stället.

    SvaraRadera