söndag 24 februari 2013

Lite skryt får ni tåla. Faktiskt

Gästrummet står som ett naket, gapande hål längst bort i korridoren. Ingen vill gå dit. Ingen behöver det heller, för där finns inte längre någon att se eller prata med. Suck. Det kommer nog ta några dagar innan vi har vant oss vid att vara "ensamma" igen. Känns verkligen både sorgligt och konstigt.

Det som däremot känns väldigt bra är att barnen är så mycket mer stabila, glada och trygga nu jämfört med hur de var innan gästsäsongen började. Som att släkten liksom påmint dem om att allt faktiskt är som vanligt, även om vi inte är en del av det där vanliga just precis nu. Mormor vill fortfarande hur gärna som helst läsa fyrtio böcker eller leka patient vars doktor knölar in plastinstrument i naveln när hon egentligen stukat tån eller har ont i halsen. Morfarn leker mer än gärna toklekar i poolen och somnar lite närsomhelst med en sudokubok i handen. Farmorn steker självklart massor med pannkakor och skickar bort mamman och pappan på kvällsgalej så att hon får ha barnen för sig själv.

Allt är som vanligt. Inget har förändrats. Vi har fortfarande världens bästa föräldrar, jag och Jimmy.

Och samtidigt som jag fylls med så mycket glädje över just detta, så svämmar mitt mammahjärta ännu en gång över av kärlek och beundran för de här ungarna som är mina. Jag inser liksom vilket enormt jäkla steg det här är för dem, jämfört med det som jag och Jimmy tagit. För VI kunde ju engelska. VI behövde inte börja i en ny, främmande skola (tvärtom hade ju Jimmy med sig en handfull välbekanta kollegor från Sverige, och jag pluggar ju fortfarande på ett svenskt universitet). VI är helt enkelt inte barn som fått finna oss i våra föräldrars beslut. Näpp. Och trots detta så har de gjort det här så jäkla bra. Så fantastiskt modiga och starka och häftiga barn. Fy faen va fina de är, och vad glad jag är att jag har fått just dem!


Fast om jag nu måste hitta något att klaga på så är det att jag banne mig aldrig lyckas få till ett foto där alla tre sitter stilla och ser glada och representativa ut.

Fast det är ju en petitess i sammanhanget.

Verkligen.

7 kommentarer:

  1. Ja dom är verkligen pärlor dina barn, tänk vilken erfarenhet för dom, ett minne för livet.

    Ha det bäst!

    Kram Victoria

    SvaraRadera
  2. Åh va fint skrivet. Klart du ska få skryta om barnen!!

    De ser ut att ha vuxit lite också under den här tiden. Det måste ju era föräldrar ha tyckt också.
    De kommer att ha en underbar erfarenhet av sitt liv i Singapore med sig hem till Sverige sedan. Det har jag ju sagt förut :-)

    SvaraRadera
  3. Åhhh, jag blir helt tårögd! Fy fasiken vad jag gillar att höra när föräldrar är så stolta över sina ungar! Du är bäst!

    Kramar

    SvaraRadera
  4. Alexandra Aldred24 februari 2013 22:58

    Ja, de är fantastiska som anpassar sig så fort med kulturer och språk och sånt. Tänk om man hade lika mkt energi som barnen och kunde lära sig lika snabbt som de...då hade man nog gått ganska långt. Måste bara tillägga att Ines ser ju precis ut som Emil fast med tofs. De är super lika. Kram på er :)

    SvaraRadera
  5. Dina kidz verkar helt underbara och jaa, vilka steg dom tagit sig. Det är en fantastisk upplevelse för era barn att få bo utomlands och från unga år lära sig engelska och lära känna en ny kultur. Tänk också vilka duktiga föräldrar dina fina 3 har som alltid fins där och pushar och motiverar. kram towe.

    SvaraRadera
  6. Jag blir så rörd så tårarna trillar. Underbara du och underbara ni!
    Kram
    Marianne

    SvaraRadera
  7. Naa, tank dig. Inga kanelbullar i Schweiz. Livet ar hart. ;-) Kram pa er! towe.

    SvaraRadera