lördag 23 mars 2013

Lilla Ingrid, om 15 år har du förhoppningsvis förlåtit oss

Baserat på egna erfarenheter så visste jag redan innan vi fick vårt andra barn, i november månad, att barnet skulle hata oss för det. För man vill inte vara sist. Man vill inte vara yngst i klassen. Man vill inte ha födelsedag sent på hösten när resten av familjen fyller år i juli. Man vill inte det.

Näpp.

Man vill ju födas tidigt på våren så man är äldst i klassen, och förmodligen längst och starkast också. Och så får man ju gå på studentskivor ett år innan man själv tar studenten. För alternativet att låna andras leg och lära sig deras personnummer baklänges och framlänges och plugga på vilket stjärntecken de hade var liksom rätt så ovärt. Och sedan stod man med skyhög puls i kön till stället man ville in på och var så nervös att man nästan glömde vad man hette, både på riktigt och på lånelegget, och så trodde man att man skulle kissa på sig när man kom fram till vakterna.  Jag har dessutom vaga minnen av en höstfödd vän som först blev nekad att komma in med sitt låneleg på en festbåt i Stockholm och därefter försökte planka in genom att hoppa från kajen. Sedan blev hon haffad på båten på en gång och därmed eskorterad direkt till utgången. Ovärdigt alltihop. Fast kul i efterhand förstås.

Jo, hade jag vetat då att det var just Ingrid som skulle bli vårt andra barn så hade jag förmodligen ansträngt mig för att hitta nått djungelrecept som gjorde att hon var kläckningsfärdig typ tre veckor efter inpregnering. För att få lite ro, liksom. Nu blev det inte så (for obvious reasons), istället såg jag och Jimmy till att få en dotter till. På sommaren. Som för att spä på eländet som Ingrid genomlider. Så jag sitter här nu och inser att vi delvis kommer att få en hel massa skit för den här värdelösa planeringen. Och att vi garanterat kommer att ha en dotter som hoppar/klättrar/bryter sig in på skivorna ett år för tidigt. Garanterat.


 Jag har många spännande år framför mig.

Japp.

2 kommentarer:

  1. Storasyster är också född i november. Typ en månad innan julafotn. Jag har funderat många gånger över hur vi egentligen tänkte där. Och "misären" har redan börjat. För gissa vem som var (nästan) sist i klassen att fylla sex år? Och gissa vem som är den enda i klassen som inte tappat någon tand än? Jo Storasyster! Stackars barn, liksom...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet! Det var just tandlossningen som drog igang angesten har oxa. Vad ska man saga? Vi suger, helt enkelt ;)

      Radera