tisdag 30 april 2013

Efter regn kommer sol = bullshit

Hahaha. Vill bara tillägga till det tidigare finfina tisdagsinlägget att skolan glömde sätta Emil på skolbussen hem, vilket ledde till mycket hög puls i cirka 50 minuter hos både mig och Jimmy, samt till en hel del telefonsamtal. Dessutom hade Ines sin första timme på förskolan eftersom den mycket seriösa pedagogen skulle kolla "vilken nivå hon låg på" inför den riktiga inskolningen på torsdag. Den seriösa pedagogen ville att Ines skulle få ner cirkelklossar och kvadratklossar i rätt hål och att hon skulle lägga pussel. Dessvärre ville Ines hellre spontannäcka mitt på golvet inför ett tiotal förvånade barn och fyra återhållsamt leende fröknar. Därefter varvade hon att springa runt i rummet med att göra ett rejält grönt kritsträck på ovan nämnda pedagogs t-shirt och samtidigt nästan lyckas peta ut hennes öga. Avslutningsvis busringde hon till okänd person från förskolans telefon.

I´m freaking dying här borta känner jag.


Men imorrn, då blir det säkert bra.

Det är inte bara guld å gröna skogar här ska ni veta

I morse ösregnade det och bussen var sen. Detta skulle egentligen räcka som anledning till att jag skriver nått gnälligt om att jag haft en risig morgon, men icke. För det var nämligen så att Emil glömde en påse med viktiga grejer i vagnen, vilket innebar att jag tvingades jaga efter bussen till nästa upphämtningsplats. Både jag och Ines blev dyngsura. Påväg hem därifrån lyckades Ines krångla sig ur sitt barnvagnsbälte (i smyg under suffletten som jag såklart fällt upp för att skydda henne mot regnet), så när jag kör ned för en trottoarkant så voltar hon rakt ut på trafikerad gata och slår sönder pannan. Jag lyfter upp henne. Blodet rinner nedför pannan i strida strömmar. Jag får ångest och börjar springa hemåt med barnvagn i ena handen och ledsen lilltjej på andra armen. Jag halkar (naturligtvis) och faller med Ines i famnen och skrapar upp knä och fot i min ansträngning att skydda den redan illa tilltygade dottern. Jag börjar gråta i ren uppgivenhet över alltings jävlighet. Och sedan kom vi hem.

En ganska dålig start på dagen om jag får säga det själv.

Faktiskt.

söndag 28 april 2013

Till: IdaNiklasochbarnen,FarmorY,MormoråmorfarFroby,Anna-svettläppåTischtisch och AnnaåDaniel med kärlek från Penang

En liten hälsning bara till alla gästerna som varit här. 
Vi väljer att hälsa genom gubben i moskeén som sjunger morronbönen kl 05:50 och har väckt samtliga gäster vid åtminstone nått tillfälle.

Enjoy! 

 

 

Fett bra helg, helt enkelt

Vi har haft en så fantastiskt mysigt helg. Märkligt nog, med tanke på att Jimmy snyter ut saker som borde ligga i små provburkar på nått laboratorie nånstan. Det kan typ gå av sig själv...

Men nog om det.

Vi har inte sovit bra heller, på grund av åska och att Jimmy förmodligen håller på att bli gubbe och därmed inte får ro och måste dricka vatten och kissa hela tiden. Men, som sagt, mot alla odds har vi haft en familjehelg som verkligen varit toppen. Vi har skrattat mer än vi bråkat, liksom. Och då inkluderar jag även Storbarnen i detta "vi:ett". Så jag är mest bara mysnöjd och glad just nu.

Fint det.

Här kommer några bilder från dagens lekstund på våning 14s lekplats.





Japp. Så skoj har vi haft det.

Ba så ni vet.


lördag 27 april 2013

Två saker som gjort mig glad de senaste dagarna:

1. Igår var Devi, vår maid, här och fredagsstädade. Ines och jag mötte henne vid ett tillfälle i korridoren. Devi hade precis diskat klart i köket och prydde därmed sin ljusgula t-shirt med en stor, våt fläck på magen. Ines stannar upp, pekar förvånat på Devis mage, rynkar på näsan och säger:

"-Tisch! Bläää!"

Hon tror med andra ord att vår maid har kissat ner sig, och anser uppenbarligen inte att det var en helt fräsch sysselsättning för en mogen kvinna att hålla på med framför handfatet.

Jag är beredd att hålla med. Faktiskt.

2. Idag lyckades vi äntligenäntligen lokalisera Ines älsklingskanin. Den låg i Ingrids ena sänglåda tillsammans med ett femtal barbies och hade det allmänt trevligt. Hade inte gått nån större nöd på den, trots att vi alla letat och undrat i säkert en hel månads tid. Jo, när jag och Ines öppnar lådan och "Taniiinen" uppenbarar sig så blir Ines så fantastiskt lycklig. Hon lyser upp hela rummet med sin glädje, tar upp kaninen och kramar om den hårt flera gånger. Sedan tittar hon ömt in i ögonen på den och säger "-Tittut!". Som att det bara varit en lek. Lite väl långvarig kanske, för att vara en lek mellan en ettåring och en tygkanin, men ändå. Jag gillar hennes sätt att se på saken.

Ja-a hörrni, jag tycker hon är fin.
Min lilltjej.



onsdag 24 april 2013

Man får ju lite perspektiv på det hela ändå

I dag har jag och Ines spanat in den tredje förskolan hittills. 

Herr-e-gud säger jag er. 

Tillståndet på de här ställena alltså, jag blir nästan full i skratt när jag tänker på att jag skulle ha jobbat så som de gör här hemma i Sveriget. Hur många anmälningar kan man få på en dag, hade jag kunnat leka då. Och sedan hade jag låtit trettiofem barn i tvåtilltreårsåldern leka i en  sandlåda med två decimeters djupa vattenpölar iförda kläder och blöjor som sedan smetar fast på deras kroppar och hänger ned till knäna medan de stapplar runt som stela små gubbar med ryggproblem. Och nog för att de var glada nästan allihop, och nog för att personalen var sju man stor och jobbade intensivt för att duscha och tvåla in alla innan lunch, men ändå. Jag fick krampaktigt hålla i mig i klätterställningen (som för övrigt var 1.70 cm hög utan skydd med två gamla brädor som rutschkana) för att inte rusa runt och rädda barnen från potentiella hot. Ja, så som drunkning och brutna nackar å sådär.

Men så tänker jag sedan...

...att kanske, med betoning på kanske, är jag en yrkesskadad kvinna som kopplar på pedagogen i mig så fort jag går in på en förskola. Jag menar, jag är ju känd för att ställa höga krav på mina barns verksamheter. Det är ju (och nu skäms jag lite) faktiskt så att Emil bytte förskola och dagmamma FYRA gånger innan jag blev nöjd. Och Ingrid bytte TVÅ. Det slår nog de flesta misstänker jag. Samtidigt så är det inte orimliga krav jag ställer. Jag vill att personalen ska bemöta både barn och vuxna med respekt. Jag vill att de bedriver en verksamhet som känns vettig och åldersadekvat. Jag vill att mitt barn känner att det är uppskattat och omtyckt. Jag vill att det känner sig tryggt och att det kan knyta an till någon i personalgruppen. Och att det inte får öroninflammation hela tiden. Annars kan det va, liksom. Och dessa byten har ju faktiskt lett till att Emil hamnade i en jättebra verksamhet som gav honom ett sådant enormt stöd i allt han gjorde att jag blir tårögd när jag skriver om det. Och Ingrid fick ju, som bekant, världens bästa dagmamma. Slutet gott, allting gott.

Nu återstår ju bara för mig att ställa om min svenskförskolaärbäst-känsla till liteskitiblöjanochdjupavattenpölarharvälingendöttav-känslan.

Hur faen det ska gå till har jag dock ingen aning om.

Ingen aning alls.

måndag 22 april 2013

Fina Ines

Tänk vad tiden går fort! Snart är Ines två år. Ja, i augusti närmare bestämt så kanske inte tvååring jättesnart, men hon börjar liksom b l i en tvååring. Jag menar: Hon ska inte hålla handen utan gå två meter framför. Hon ska ha handväska och Ingrids orange klackskor (som barnen har när de klär ut sig) när vi går och handlar. Hon myser och tindrar när vi kallar henne för stor tjej för att hon tar på sig skorna själv. Hon säger långa meningar, som exempelvis -Nuuu omme Pappa! när hissen plingar till. Hiss är för övrigt hisch, likväl som kiss och bajs är tisch och basch. Jag vet inte hur jag ska tolka de är sch-ljuden, låter lite tyskt på nå vis, vilket inte alls känns vettigt just nu. Men sådant där brukar ju reda sig efterhand. Har man haft en son som kallat ficka och flicka för fitta tills han var nästan fyra så är man härdad, liksom.

Japp.

Och även om jag har en väldig massa kul med den här lilla ungen, för humor har hon, så inser jag ju att hon  börjar få ett behov av att leka med likasinnade. Hon behöver så smått få lite ordning på lekkoder och samspel och turtagning och sådant där. Dessutom visar hon tydliga tecken på att hon VILL leka med jämnåriga. Ser hon ett barn på gatan i lämplig ålder så springer hon dit, och är man inte snabb har hon omfamnat det med sina robusta små armar. Sedan får man med ett urskuldande leende bända loss henne från den lilla kinesiska spröten till unge (hon är typ dubbelt så stor som barnen i hennes egen ålder här). Vissa föräldrar tycker att det är charmigt att en stor blond lufs våldför sig på deras barn, andra gör det inte. Så nu tänker jag att om hon fick trefyra timmar om dagen på en förskola här så kanske hon kan sansa sig och hålla emot kramimpulsen lite när hon träffar främmande ungar på gatan. 

Kanske.

Eller, det är ju värt ett försök iallefall.





söndag 21 april 2013

Vem faen gjorde schemat för den här dan?

Planen denna söndag var att Ingrid skulle få gå på sin första danslektion i en dansstudio i Straits Quay. Det var liksom allt det. Men när vi kom dit så visade det sig att hon inte fick delta eftersom det var tre gånger kvar på den här terminen. Så trots balettknutshåruppsättning och tårar så måste hon lämna lokalen medan kompisarna fick dansa vidare.

Kändes ju sådär.

Sedan, när vi kommer hem, hinner vi precis kliva ur taxin när en kvinna i silverfärgad minibuss gör en hit-and-run på en ung kille på moppe. Han  kastas av och rullar fram en bra bit längs gatan och hon gasar och kör därifrån så fort hon kan. Jag hojtar åt Jimmy att täcka barnen (vill inte att de ska behöva drömma om benpipor som sticker ut eller om spruckna skallar heller för den delen) och sedan, när barnen är tryggt placerade bakom vår taxi, så rusar vi fram och pratar med den chockade killen. Han klarade sig tackålov utan synliga skador och kunde efter en stund hoppa upp på moppen igen. Men själv är jag sjukt upprörd över både trafiksituationen och kvinnan i bilen. Vad är det där för jäkla beteende, liksom? Eller som en kvinna som såg alltihop från andra sidan gatan kom fram och sa:

"Ruthless and no empathy is how you describe a Penangdriver"

Och vi som typ två minuter innan bestämde oss för att jag ska köpa bil och börja köra barnen till skola och förskola istället. Tappade motivationen en smula nu känner jag. 

Fy faen.




torsdag 18 april 2013

Det är en sådan sjukt bra dag det här!

Idag har jag fått ett tjusigt VG på uppsatsen jag lämnade in för några veckor sedan, uppsatsen som jag inte hittade på mitt studentkonto förrän det var två dagar kvar till inlämning. Blev så lättad och glad så jag trodde jag skulle kissa på mig som följd.  Men det gjorde jag inte. Man har ju gjort några knipövningar i sina dar, liksom.

Japp.

Jo, och dessutom ska jag och Jimmy få gå ut och käka middag ikväll, alltså utan barnen, och det var nog tre månader sedan sist. Så himla trevligt och skönt ska det bli. Det här med barnvakteri är verkligen en lyx, inte bara när vi bor här, utan hemma också. Vi har helt enkelt inte för vana att gå ut själva, kanske några gånger om året och så en weekend på somrarna. Så den här kommande tiden, när Leeni bor här och vi ska få gå ut en kväll i veckan, den känns så galet lyxig.


Det är banne mig som julafton alltihop.

Faktiskt.

måndag 15 april 2013

Att knäcka det här med bokstäver och ljuda och sånt alltså, det e fint som smör det.

Sedan nån månad tillbaka så kan Ingrid både läsa och skriva. Vilket är fan-tas-tiskt roligt, naturligtvis. Det innebär också att vi kan börja leka bokstavslekar vid middagsbordet som vi förr gjorde med Emil. På den tiden fanns inte Ines, och Ingrid deltog efter bästa förmåga. Detvillsäga; hon satt med vid bordet och kläckte ur sig ord på måfå. Typ såhär kunde det låta:

Jag: KrokodiL
Jimmy: LeguaN
Emil: NoshörninG
Ingrid: BajS
Jag: SalamandeR
Jimmy: RåttA
Emil: ApA
Ingrid:MakaroN

Ochsåvidare...

Jo, hon var helt enkelt clueless, men ändå oerhört angelägen om att få vara med och delta, såklart. Fast det var då alltså. Nu, när hon verkligen kan vara med och förstå PÅ RIKTIGT, så är det nästan så jag blir lite tårögd över hennes engagemang och glädje över sina egna framgångar. Och hon vill öva heeela tiden. Så nu leker vi sådana här ordlekar från morgon till kväll, både på svenska och engelska. Dessutom har vi haft påsklov i mer än två veckor, så vi har verkligen haft massor med tid på oss. Har funkat bra. Fast blir lite långtråkigt/kännstypsomhjärntvätt. Så idag föreslog jag att vi skulle Snottra istället. Ni vet när en person tänker på någon eller något, och så ska de andra ställa jaellernejfrågor till den som tänker, och på det viset ska de andra tillslut lyckas lista ut vem/vad det är.

Och såhär gick det med den saken:

Jag: Vi kan väl göra nått annat en stund, Snottra kanske? (Är alltså påväg hem från affären i 30 graders värme med tre svettiga barn och fullastad barnvagn och orkar inte tänka på en enda bokstav till, ever.)
Ingrid: Gissa på mig nudå! (Alltid lika energisk när det kommer till lekar)
Emil: Är det en människa?
Ingrid: Nej.
Jag: Är det en plats?
Ingrid: Ja!
Emil: Har vi varit där?
Ingrid: Nej.
Jag: Eeh, känner vi någon som varit där?
Ingrid: Nej! (skitglad och triumferande, *det här kommer de aldrig på*)
Emil: Men Ingrrrid, det är ju omöjligt! (mycket upprörd över lillasysterns ovilja att samarbeta och hatar överlag när saker inte är logiska)
Jag: Ge oss en ledtråd är du snäll (försöker se till att ingen blir slagen i huvudet av frustrerat syskon framför hela bilkön bredvid)
Ingrid: Hmm... det är en plats med löv.
Emil: INGRRRID! Alla platser har ju löv!
Jag: Ingrid, du får nog vara snäll å säga vad du tänker på. (mantra: snarthemmasnarthemmasnarthemma)
Ingrid: G r e k l a n d. Ni vet G R E, som i gren. Med löv.


Jaha. 

Sjukt svårt ju.

Om ni frågar mig, alltså.



 

lördag 13 april 2013

En kramasmedJimmyhelg eller Klarar man att bo med släkten i tre månader utan att dräpa sin partner, då är kärleken stark nog för att hålla i all evighet.

Lördag igen. Vilket innebär att Jimmy äntligen är hemma, och att alla i familjen (inklusive jag själv) hänger på honom, pussar honom intensivt och brottas om hans uppmärksamhet. Så är det när man är borta elva timmar per dygn, familjen blir liksom sjuk av längtan då. För att lösa detta på ett bra sätt så har vi bestämt att han och Emil ska få egentid idag i en äventyrspark och imorrn går han på bio med Ingrid. Ines och mig får han klämma in tid med däremellan.

Ibland kan jag fundera över hur det här påverkar oss som familj. Det är ju många extra timmar som han missar med barnen, och det märks på dem att han saknas. Att han behövs. Och det här visste vi ju när vi bestämde oss för att flytta hit. Vi visste att flytten innebar att Jimmy skulle vara hemifrån fler timmar än vad vi var vana vid. Vi tyckte att det var värt det, och det tycker vi fortfarande. Det är ju helt fantastiskt att få se och resa så här mycket som vi gör nu. Samtidigt ska man nog inte sticka under stol med att barnen och Jimmy får betala ett pris för det, och att vi får slita lite extra för att alla ska kunna tanka ordentligt när tillfälle ges.

För min egen del tänker jag att vi har bott här i snart tio månader, och att jag är ännu mer kär, ännu mer lycklig och ännu mer glad över att jag och Jimmy har varandra än jag var innan vi åkte. Vilket alltså måste betyda att hans långa arbetsdagar inte tär på vår relation. Och det är ju himla bra! Nej, snarare tror jag att det som har tärt mest på relationen var den tre månader långa besöksperioden. Den var jättekul, men gav kanske inte så väldans mycket egentid, liksom. Men bortsett från att jag ville strypa honom några gånger under just den perioden så har allt faktiskt gått mycket, mycket bättre än jag trodde.

Det var väl en himla tur att jag åkte till Norberg den där gången för snart tio år sedan.

Verkligen tur.


torsdag 11 april 2013

Spontantjacka en finsk au-pair, check!

Lovet fortsätter. Vi badar i poolen (trots att det är molnigt och regnar mest) och så leker vi med lego, spelar dataspel och yatzy osv. Dessutom håller vi på att lära känna vår nya inneboende, Leeni, som vi spontant bjöd in efter att våra supergulliga gäster och Jimmy sprang på henne på en bar i Georgetown. Så nu bor hon här tills hennes hemresa till Finland går av stapeln. I juli nån gång tror jag att det var. Om hon är trevlig så kan vi använda henne som barnvakt nån/några kvällar i veckan tänkte vi. Och så är det kul med nya människor och med backpackinghistorier. Jimmy tycker att allt detta är helt normalt och avslappnat. Själv ville jag instinktivt gömma passen, låsa barnens sovrumsdörrar och sova med ett öga öppet. Man är ju ändå sin mors dotter, liksom. Fast allt har gått bra, ingen har blivit vare sig bestulen eller mördad. Så jag ser det som ännu ett steg i rätt riktning för mig. En lite mer avslappnad Elin, liksom. Och så kanske jag snart får äta middag med Jimmy utan att Ines klättrar på matbordet, och det vore ju trevligt. 

Som omväxling, liksom.

måndag 8 april 2013

Bara bilder del 27 eller Hoi An och playan e bra grejer


























Un poco romantico. Eller så.








 Såhär fint hade vi det på det andra hotellet. Våfflor med chokladsås fick vi till frukost också. M-m. Fast personligen tyckte jag att turen till Hoi An var tusen gånger bättre än våfflorna...



Joo, alltså, den här hjälpsamme, lille mannen ville bara avlasta en stackars mor/fotograf när motiven hellre brottades om huruvida de skulle se glada ut eller inte. Galet bussigt tycker jag.











Jag skulle kunna fortsätta flasha bilder på Hoi An i evigheter, men det ska jag inte. För ni hajar grejen. 

Det vet jag att ni gör.




Bara bilder del 26 eller Da Nang baby!






































































Detta är en bildkavalkad från våra första tre dagar i Da Nang. Det var mest storstad, marknader med fisklukt och promenader längs floden som gällde då. Och så åt vi grå rissoppa till lunch varje dag förstås, till Ingrids stora lycka. Fast mamman var sjukt glad, det ser ni ju.

Japp.


fredag 5 april 2013

Vi har det sa himla bra!

Det har vi verkligen. Jag kan latt saga att det ar en av mina basta semestrar ever. Delvis beror det pa att det ar en sjuk egotripp att semstra sjalv med sina barn, och kanna att det funkar. Det mer an funkar faktiskt, det gar skitbra. Visst gnalls det lite over att ga langa strackor och ata gra rissoppa, men de gor det. Dessutom har vi lyckats fa till en sjysst kombination av poolbad och turisttripper, sa alla far sitt och kan sova gott pa kvallen. Jo, och sa har Ingrid fatt en alskad kompis fran Skane som heter Gabriel som hon eskimapussas med nar de ses. Som pricken over i:ett liksom.


Livet pa en pinne det.

onsdag 3 april 2013

Vietnam is growing on us

Sa ar det faktiskt. Vi var lite skeptiska allihop forsta dagen, kanske for att vi blev robbade av taxichaffisen men framforallt for att det var en tung hitresa. Nu nar vi har fatt ga har och upptacka i nagra dagar ar vi mycket mer imponerade. Folk e glada, forvanansvart manga saknar fingrar, men glada ar de anda. Vi vandrar runt har i staden och dricker vatten eller lask och blir klappade av fingerlosa gubbar. Kan det bli battre egentligen? Ingen vet. Men det marker vi imorrn, for da ska vi flytta till nasta hotell. Ett pa playan. Kanske blir det lite roligare anda?


Vi far val se, helt enkelt.

Resan hit och historien om kikartstanten

Jo, resan skulle ju alltsa egentligen paborjas i mandags. Fast under lordagen fick jag tva sms och medfljande mejl om att flighter flyttats hit och dit, vilket i sin tur resulterade i att jag blev tvungen att aka till Kuala lumpur i sondags kvall vid 19.45, darefter sova en natt pa ett flygplatshotell, och sedan ta flighten till Da nang mogonen efter. Fine.

Eller?

Nej, det var inte fine, faktiskt. For flighten 19.45 lamnade Penangs flygplats vid 22.30 istallet. Da hade vi sprungit runt pa flygplatsen for att de bytte gate fler ganger, Ingrid hade bitit mig i armen och fatt atskilliga hogljudda utbrott i ren frustration, Ines hade blivit overtrott och grat konstant och Emil satt med glansig blick och stirrade rakt ut i luften. Sjalv  var jag sa javla arg pa alltihop sa att jag verkligen onskade att nan skulle forsoka sno min vaska, sa att jag fick ge mig han at mina kanslor. Nar vi sedan gatt pa planet sa fick vi inte tillatelse att lyfta forran efter en timme. En timme fastspanda kl 22 pa kvallen ar ingen hit for mina barn kan jag saga. Nope. 

Nar vi kom fram till Kuala Lumpur drojde skjutsen till hotellet 45 minuter, och sedan lag ju naturligtvis inte hotellet vid flygplatsen utan 30 minuter bort (om man kor i 200 km i timmen med sin minibuss utan balten alltsa). Och sedan sov vi pa hotellet i 5 timmar innan vi skulle upp och aka med minibussligisten tillbaka till flygplatsen igen.

Fy faen. Men jag klarade det iallafall.

Sedan var det kikartstanten. Det var en kvinna som helt enkelt fick for sig att imponera pa sin van och kasta en kikarta rakt i ansiktet pa Ines nar vi gick forbi med vagnen. Forst fattade jag inte vad som hant, men nar jag horde hur de skrattade bakom oss, och Emil plockade fram artan, sa blev jag bara sa fruktansvart arg. Sa arg sa jag tog artan, gick tillbaka till tanten och stallde mig ett par meter framfor henne och sulade den med all min kraft. Darefter tog jag mina tre barn, som nu hade  stora tefatsogon, och gick.

Sa var det med den saken. 

Faktiskt

tisdag 2 april 2013

Vi e har

Allt har gatt. Inte bra, det vore en overdrift, men det har gatt. Resan blev mer eller mindre katastrofal, men det tar jag senare. Sedan vi kom fram igar har jag blivit blast av en taxigubbe pa 100.000 dong och pa lika mycket till av kvinnorna pa marknaden, jag har dakiga prutrutiner helt enkelt. Ska forsoka skarpa mig. For ovrigt har jag kastat en kikarta sa hart jag kunde pa en vietnamestant, men det skriver jag om en annan dag.

Allt ni far veta nu ar att vi lever, dricker lask pa ett cafe och att samtliga ar glada.

Det blir bra det har.