lördag 13 april 2013

En kramasmedJimmyhelg eller Klarar man att bo med släkten i tre månader utan att dräpa sin partner, då är kärleken stark nog för att hålla i all evighet.

Lördag igen. Vilket innebär att Jimmy äntligen är hemma, och att alla i familjen (inklusive jag själv) hänger på honom, pussar honom intensivt och brottas om hans uppmärksamhet. Så är det när man är borta elva timmar per dygn, familjen blir liksom sjuk av längtan då. För att lösa detta på ett bra sätt så har vi bestämt att han och Emil ska få egentid idag i en äventyrspark och imorrn går han på bio med Ingrid. Ines och mig får han klämma in tid med däremellan.

Ibland kan jag fundera över hur det här påverkar oss som familj. Det är ju många extra timmar som han missar med barnen, och det märks på dem att han saknas. Att han behövs. Och det här visste vi ju när vi bestämde oss för att flytta hit. Vi visste att flytten innebar att Jimmy skulle vara hemifrån fler timmar än vad vi var vana vid. Vi tyckte att det var värt det, och det tycker vi fortfarande. Det är ju helt fantastiskt att få se och resa så här mycket som vi gör nu. Samtidigt ska man nog inte sticka under stol med att barnen och Jimmy får betala ett pris för det, och att vi får slita lite extra för att alla ska kunna tanka ordentligt när tillfälle ges.

För min egen del tänker jag att vi har bott här i snart tio månader, och att jag är ännu mer kär, ännu mer lycklig och ännu mer glad över att jag och Jimmy har varandra än jag var innan vi åkte. Vilket alltså måste betyda att hans långa arbetsdagar inte tär på vår relation. Och det är ju himla bra! Nej, snarare tror jag att det som har tärt mest på relationen var den tre månader långa besöksperioden. Den var jättekul, men gav kanske inte så väldans mycket egentid, liksom. Men bortsett från att jag ville strypa honom några gånger under just den perioden så har allt faktiskt gått mycket, mycket bättre än jag trodde.

Det var väl en himla tur att jag åkte till Norberg den där gången för snart tio år sedan.

Verkligen tur.


1 kommentar:

  1. Det där kan vi relatera till just nu. För min man jobbar och sover borta mån-fredag. VI saknar varandra i familjen något oerhört. Men vi vet att det bara är för några månader till sen så.
    Men visst sliter det lite ändå. Mest på honom som saknar barnen och det har jag full förståelse för.

    Kram kram på dig!!!

    SvaraRadera