onsdag 24 april 2013

Man får ju lite perspektiv på det hela ändå

I dag har jag och Ines spanat in den tredje förskolan hittills. 

Herr-e-gud säger jag er. 

Tillståndet på de här ställena alltså, jag blir nästan full i skratt när jag tänker på att jag skulle ha jobbat så som de gör här hemma i Sveriget. Hur många anmälningar kan man få på en dag, hade jag kunnat leka då. Och sedan hade jag låtit trettiofem barn i tvåtilltreårsåldern leka i en  sandlåda med två decimeters djupa vattenpölar iförda kläder och blöjor som sedan smetar fast på deras kroppar och hänger ned till knäna medan de stapplar runt som stela små gubbar med ryggproblem. Och nog för att de var glada nästan allihop, och nog för att personalen var sju man stor och jobbade intensivt för att duscha och tvåla in alla innan lunch, men ändå. Jag fick krampaktigt hålla i mig i klätterställningen (som för övrigt var 1.70 cm hög utan skydd med två gamla brädor som rutschkana) för att inte rusa runt och rädda barnen från potentiella hot. Ja, så som drunkning och brutna nackar å sådär.

Men så tänker jag sedan...

...att kanske, med betoning på kanske, är jag en yrkesskadad kvinna som kopplar på pedagogen i mig så fort jag går in på en förskola. Jag menar, jag är ju känd för att ställa höga krav på mina barns verksamheter. Det är ju (och nu skäms jag lite) faktiskt så att Emil bytte förskola och dagmamma FYRA gånger innan jag blev nöjd. Och Ingrid bytte TVÅ. Det slår nog de flesta misstänker jag. Samtidigt så är det inte orimliga krav jag ställer. Jag vill att personalen ska bemöta både barn och vuxna med respekt. Jag vill att de bedriver en verksamhet som känns vettig och åldersadekvat. Jag vill att mitt barn känner att det är uppskattat och omtyckt. Jag vill att det känner sig tryggt och att det kan knyta an till någon i personalgruppen. Och att det inte får öroninflammation hela tiden. Annars kan det va, liksom. Och dessa byten har ju faktiskt lett till att Emil hamnade i en jättebra verksamhet som gav honom ett sådant enormt stöd i allt han gjorde att jag blir tårögd när jag skriver om det. Och Ingrid fick ju, som bekant, världens bästa dagmamma. Slutet gott, allting gott.

Nu återstår ju bara för mig att ställa om min svenskförskolaärbäst-känsla till liteskitiblöjanochdjupavattenpölarharvälingendöttav-känslan.

Hur faen det ska gå till har jag dock ingen aning om.

Ingen aning alls.

1 kommentar:

  1. Oj...ojoj... Men är det inte konstigt - själva skolorna verkar vara massor med ordning och reda och disciplin, eller? Glömde de bort förskolorna?

    Du kanske ska starta en egen förskola. Fatta var poppis DET hade blivit!

    kram

    SvaraRadera