onsdag 3 april 2013

Resan hit och historien om kikartstanten

Jo, resan skulle ju alltsa egentligen paborjas i mandags. Fast under lordagen fick jag tva sms och medfljande mejl om att flighter flyttats hit och dit, vilket i sin tur resulterade i att jag blev tvungen att aka till Kuala lumpur i sondags kvall vid 19.45, darefter sova en natt pa ett flygplatshotell, och sedan ta flighten till Da nang mogonen efter. Fine.

Eller?

Nej, det var inte fine, faktiskt. For flighten 19.45 lamnade Penangs flygplats vid 22.30 istallet. Da hade vi sprungit runt pa flygplatsen for att de bytte gate fler ganger, Ingrid hade bitit mig i armen och fatt atskilliga hogljudda utbrott i ren frustration, Ines hade blivit overtrott och grat konstant och Emil satt med glansig blick och stirrade rakt ut i luften. Sjalv  var jag sa javla arg pa alltihop sa att jag verkligen onskade att nan skulle forsoka sno min vaska, sa att jag fick ge mig han at mina kanslor. Nar vi sedan gatt pa planet sa fick vi inte tillatelse att lyfta forran efter en timme. En timme fastspanda kl 22 pa kvallen ar ingen hit for mina barn kan jag saga. Nope. 

Nar vi kom fram till Kuala Lumpur drojde skjutsen till hotellet 45 minuter, och sedan lag ju naturligtvis inte hotellet vid flygplatsen utan 30 minuter bort (om man kor i 200 km i timmen med sin minibuss utan balten alltsa). Och sedan sov vi pa hotellet i 5 timmar innan vi skulle upp och aka med minibussligisten tillbaka till flygplatsen igen.

Fy faen. Men jag klarade det iallafall.

Sedan var det kikartstanten. Det var en kvinna som helt enkelt fick for sig att imponera pa sin van och kasta en kikarta rakt i ansiktet pa Ines nar vi gick forbi med vagnen. Forst fattade jag inte vad som hant, men nar jag horde hur de skrattade bakom oss, och Emil plockade fram artan, sa blev jag bara sa fruktansvart arg. Sa arg sa jag tog artan, gick tillbaka till tanten och stallde mig ett par meter framfor henne och sulade den med all min kraft. Darefter tog jag mina tre barn, som nu hade  stora tefatsogon, och gick.

Sa var det med den saken. 

Faktiskt

4 kommentarer:

  1. Bra det där med kikärtan....Det är otroligt vad du går igenom. Hoppas nu att resten av resan blir underbar.....väntar på fortsättningen.....kram på er!

    SvaraRadera
  2. Hu, vilken resa! Jag kan verkligen sätta mig in i situationen...blä! Man utvecklar ett visst mått av självbehärskning som mamma, eller hur?

    Och kikärtan - HAHAHAHA! Wow så modigt, det vete 17 om jag hade vågat!

    kram och hoppas ni får en härlig vecka nu!

    SvaraRadera
  3. Jag blir alldeles matt av att läsa om dina äventyr när det gäller dina resor på egen hand med barnen, matt och imponerad!! Och det där med kikärtan, heja dig alltså.

    Kram kram

    SvaraRadera
  4. Som jag beundrar dig...STORT!!

    Jag hade nog mest blängt på tjejen. Men min käre man hade nog stoppat upp kikärtan i näsan på henne.
    Vi kompletterar varandra där ;-)

    SvaraRadera