tisdag 28 maj 2013

Är sjukt trött! eller Ett skrytinlägg såhär på kvällskvisten

Det är inte lätt att skriva klart en uppsats, ha språklektion på malaysiska, packa upp från Kuala Lumpur och packa ner för Hatyai och Koh Lipe. Inte om man dessutom har en liten snarttvåråring som inte alls tycker att något av detta är vare sig viktigt eller det minsta intressant. Känner mig därmed ungefär som vilken gammal urvriden disktrasa som helst. Men, men. Det är inte synd om mig, för imorrn bär det av,

HIT:



Och nu har bara jag bildgooglat lite i all hast. I övermorgon har jag alldeles egna bilder att skryta med. Så på sätt och vis förtjänar jag att ha en uttråkad och envis liten tjej idag. Kanske.

Jajja. Vi hörs om några dar hörrni.

Tjing!

måndag 27 maj 2013

Bara bilder del 29 eller KidZania är faktiskt väldigt bra grejer




Först kom vi till Berjaya, som vanligt. Och fick fin utsikt, som vanligt. Och längtade efter frukosten, som vanligt.


På lördagen åkte vi till KidZania.
Här är då skylten som angav att Ingrid skulle få bli läkare och utföra en endoskopi, vilket jag personligen kopplar till att man kör upp en slang i stjärten på patienten. Alltså, ni anar inte hur mycket jag stod och snorade/fnissade/höll mig från att kissa på mig av rolighet när jag väntade utanför. Efteråt visade det sig dock att de hade "grävt i magen" på patienten samt elshockat den en gång var. Så det blev ju inte ens aktuellt med endoskopi i någon form. Tur det, tänker jag. 




 
Ingrid passade på att spendera sin intjänade läkarlön på en glittrande fjäril på kinden. För de fick pengar när de jobbat också, såklart, och så fanns det möjligheter för dem att spendera dessa på en massa roliga saker, typ som på ansiktsmålning eller körkort.



Emil och hans identiske vän (åtminstone enligt flertalet elever och lärare på skolan samt vår taxichafför Ravim) valde först att fixa körkort, vilket var en lång procedur. De var mycket nöjda och glada när de väl fick hoppa in i bilarna och köra iväg, och minst lika nöjda och glada efteråt också, trots diverse missöden i trafiken. 


Här sitter killarna på genomgången av hur man gör när man är flygkapten. Tog 10 minuter ungefär innan de var redo att flyga iväg. Barn är quick learners alltså, det måste man ju ändå säga.


Ingrid avslutade dagen med att göra sig en egen Cadbury's mjölkchokladkaka, vilket är det första jag själv hade gjort om jag hade fått möjlighet. Choklad är ju gott, liksom.

Å så Petronas igen, såklart.

lördag 25 maj 2013

Kinespedagoger alltsa, dem ar det ordning pa

Alldeles nyss räknade Ines till 10 på engelska. Helt jäkla sjukt ju, hon har ju bara gått pa förskolan i ett par veckor. På denna tid har hon alltså inte bara blivit helt förälskad i verksamheten, hon har dessutom lärt sig räkna. Jag ska faen buga när jag träffar MeiChen, förskolläraren, nästa gång.

För övrigt har vi nu varit pa KidZonia och IKEA. Ingrid kunde dessvärre inte bli massos, hon fick nöja sig med att bli doktor och utföra en endoskopi, stod det på dörren iallafall, istället. Och vuxna fick inte vara med, så jag vet faktiskt inte. Det enda jag lyckades skönja genom ett fönster var när hon fick ge dockan elshocker. Undrar hur ofta man gör det under en endoskopi egentligen? Emil å andra sidan tog körkort med tillhörande syntest och införskaffande av försäkring. Sedan pratade han så mycket med polaren när han väl fick köra sa att han både körde mot rött och krockade för att han tittade bakåt. Jajja, det är ju tur att det dröjer några år innan vi behöver oroa oss både för att möta honom i trafiken och Ingrid vid läkarbesöket.

Tur indeed.

torsdag 23 maj 2013

Lite gratis massage, nån?

Så var det äntligen dags att resa lite igen. Den här helgen drar vi ett helt svennegäng till Kuala Lumpur. Familjen Froby ska bo på Berjaya, som vanligt, och barnen ska skjuta pilbåge och så ska vi bowla, såklart. Dessutom ska vi åka till ett ställe som heter KidZania där barnen får pröva olika yrken, vilket tydligen ska vara väldigt spännande. Vi hoppas att både Emil och Ingrid får möjlighet att pröva sin drömyrken; kryssningsfartygskapten och massös. "-Massaaage, free for you" är Ingrids nuvarande standardfras nere vid poolen. Vad ska man säga? Har vi varit i Asien för länge? Jag vet inte. Oavsett så är det väldigt trevligt att få massage när man badar i bubbelpoolen, allt utom munmassagen, den gör mest ont faktiskt.

Sedan kommer vi tillbaka på söndag, och åker mot Koh Lipe på onsdag. Jag gillar att det är mycket nu, det känns som att vi verkligen nyttjar att vi bor nära allt detta häftiga och vackra och fina. Sådant är skönt att bli påmind om när alla som bor i Sverige envisas med att lägga ut bilder på vitsippor och uteserveringar på fejjan. Jävligt onödigt om ni frågar mig. Ha lite respekt för oss stackare som bor i tropikerna. Är det så mycket begärt egentligen?

I think not.

.

tisdag 21 maj 2013

Faen, I did not see that coming, liksom

För två månader sedan, typ, så kan jag i nått sammanhang ha sagt till Jimmy att han skulle få ligga mer om han gymmade sina biceps då och då. Jag tror att det var som en morot, eller ett konstaterande, eller så.

Anyway.

Så då gjorde han det. Såklart. Han började gymma, köpa proteinpulver, hoppa över en öl eller två, och vips så var han plötsligt dubbelt så bitig (det funkar så med Hjälten Jimmy, han behöver bara känna lukten av ett gym så har han gått upp fem kg i rena muskler). Och med denna bitighet och ätanyttigtfilosofi så började JAG plötsligt känna en press på mig att jag nog också borde gymma lite. Jag gjorde ju det i höstas, men sedan så tappade jag liksom rutinerna då när släkten kom, och så har det inte hänt nått sedan dess. 

Alltså inget, nada, niente osv, och det har känts förbannat skönt å avslappnat alltihop.

Men nu sitter jag plötsligt här, nyvägd på vågen som PT:n Jimmy har investerat i, och inser att jag igårkväll lovade denne PT att vi ska deffa tillsammans (efter att han vädjande tittat på mig och sagt att allt han vill är att jag ska leva länge (den jäveln!). Hela juni. Utan öl och ostringar... 

Alltså, ibland kan man liksom inte riktigt förutse effekten av det man säger lite spontant till andra människor. 

Så vad jag vill säga är: Think before you speak, people. 

Det kan bespara er massor med ostringar.


tisdag 14 maj 2013

Vardagen tuffar på

Det är tydligt att den här fru Frobyn inte tycker att flytten eller resan till Maläijsha är så himlans spännande för tillfället. Alltså, hon gillar den fortfarande, hon har bara inga exotiska upplevelser att förmedla till Sveriget.

Liksom.

Men, hon tänker att det är ju faktiskt maj där hemma nu, och ni borde ju egentligen påta i trädgården och sitta på uteserveringar och dricka öl och titta på körsbärsblommor i Kungsträdgården och allt sådant där, så det är kanske ingen fara om hon är tyst i några dagar här å där nuförtin. För det är ju faktiskt bara dagar det handlar om, i nästa vecka ska hon nämligen till KL (igenigen) och veckan efter det åker hon till Koh Lipe (som folk säger ska vara "Lilla Maldiverna", vilket ju känns väldigt trevligt om det skulle stämma). Och dessutom bokades en tripp till Bali under höstlovet in igår.

Så hon kommer att få mer att skriva om. Bara inte just nu.

Tjingeling tills dess!

fredag 10 maj 2013

HjältenJimmy, helt enkelt

Småtjejerna i den här familjen hyser stor tilltro till PappaJimmys förmågor, alternativt hyser de väldigt lite tilltro till mina, men det försöker jag att inte tänka så mycket på. Hrrm. Jo, senast i förra veckan fick jag se bevis på detta då det lossnade ett axelband på Ines klänning. För när jag erbjöd mig att laga det så sa hon "- Nej!!! Pappa laga!". Jahapp, skit i´t då. Och trasig är den fortfarande för jag har inte orkat bjussa Jimmy på komplimangen.

Missunnsam som jag är.
 
Och nyss ringde Jimmy och berättade att Ingrids kompis, som ska sova här i natt, har berättat för sin mamma att när hon är här så ska Jimmy fixa en ny tånagel åt henne. Hon har tappat sin och Ingrid har tydligen tröstat henne med att hennes pappa jobbar med hjärtan (pacemakers) på dagarna, så nog ska han väl kunna fixa en liten nagel. Inga problem, liksom.
 
 
Så ikväll ska Jimmy få sy klänningar och uppfinna tånaglar, och själv ska jag dricka drinkar (som han får göra) och titta på. Kommer bli supertrevligt.
 
 
Faktiskt.
 
 
 

torsdag 9 maj 2013

Måste ju bara visa upp dem...


...för visst är de väl fina?!
Pippi Långstrump och Harry Potter omfamnade, i sällskap med en naken snarttåvåring, i Malaysia. 
Det är inte ofta man ser det.

Näpp.


måndag 6 maj 2013

Inga barn i garderoberna här inte

Näpp. För valet gick ju "bra". Detvillsäga; det blev inget regeringsskifte och därmed inget bråk. Så dörren är därmed inte inslagen och barnen är inte heller undangömda på mer eller mindre orimliga ställen i huset.

Känns skönt det.

Den enda eftervalupplevelsen jag har fått idag var att taxichauffören, som körde mig, Ines och Jimmy till zoo:t, var förbannad och bitter till humöret och mumlade något om att "kineser alltid köar till ställen med gratismat" vilket han tydligen tyckte var ett alldeles horribelt beteende. 

Hmm. 

Ganska ofta känner jag att jag borde ge mig in i de där resonemangen som de har, de här taxiförarna. Hittills har min inställning varit att jag låter dem hållas. Ju galnare deras åsikter är, desto mer intensivt försöker jag ignorera dem. För att inte trigga dem ännu mer, liksom. Men det skulle förmodligen vara bra om någon/jag flikade in att det finns folk från andra ställen på jorden (som alltså inte är kineser) som uppskattar när mat är gratis. Att det kanske inte är en genetisk defekt det där.

Kanske borde jag också ha ifrågasatt chaffisen som häromveckan spottade ur sig att han ansåg att indonesier är snåla för att de försöker pruta på taxipriset. För som jag förstod det var den enda lösningen han såg på det problemet att butcher and slaughter all the Indonsesian people. Tycker nog att det är lite väl hårt ändå, faktiskt. Men det sa jag inte. Jag tittade istället ut på mycket intressanta saker på trottoaren, såsom stenar, löv och annat exotiskt. För jag hyser inget större hopp om att kunna påverka eller förändra deras rasistiska syn på tillvaron på en tio minuters bilresa, och så är jag lite orolig för att en del tycker att svenskor som säger emot dem också borde dekapiteras. Därav blir det sällan några mothugg från min sida, fast jag, som sagt, borde säga ifrån.

Positivt däremot är att dessa upplevelser fungerar väldigt bra som underlag till samtal med barnen här hemma. För även om jag inte tar de här diskussionerna med gubbarna i bilarna så kan jag ju prata med min avkomma i efterhand om huruvida det är lämpligt att slakta ett folk för att de prutar. Vilket ju kan vara vettigt att bilda sig en uppfattning om vid fem respektive åtta års ålder.

Tänker jag, alltså.



lördag 4 maj 2013

Varför man inte ska skära grönsaker innan valet i Malaysia:

Imorrn är det dags för val här i Penang, och i Malaysia. Redan för flera veckor sedan började taxigubbarna att varna mig för detta. Köp hem mat! har de sagt. Bunkra upp med vatten! Lås dörren! För kanske blir muslimerna missnöjda med utkomsten och då ryktas det om att både kineser och västlänningar blir attackerade på gatorna. Fast sedan finns det ännu fler som säger att det där är skitsnack. Så vi har löst det på Jimmysättet; vi har inget vatten, vi har ingen mat och vi kommer förmodligen inte ens låsa dörren. Näpp. Det enda vi har är en försvarsstrategi som innefattar hur vi ska barrikadera dörrar och gömma barnen när dörren slås in. För även om Jimmy inte gått med på att preppa alls, så har han inte lyckats få tyst på mina inre Frobydemoner. Så jag har gjort upp en liten plan i min ensamhet...

Utifallutifall, liksom.

Anledningen till att det kanskekanske skulle kunna bli lite gruff på gatorna är för att det här trots allt är ett land, och en stad, med flera starka grupper och viljor. Det finns kineser, indier och muslimska malayer. Och även om jag till en början tyckte att det kändes som att alla dessa religioner och viljor och traditioner verkade respekteras av varandra och att de faktiskt tillåmed var att betrakta som föredömen för oss i Sverige, så är jag nu (när jag bott här i nästan 1 år) inte alls lika övertygad om den saken. För även om det här är ett samhälle där man på ytan firar varandras traditioner och tillåter böneutrop, så inser man efter att ha pratat med människor i sin omgivning, att detta inte nödvändigtvis innebär respekt. Nej, det handlar nog egentligen inte så mycket om att respektera varandra, utan snarare om att tolerera. Och stundvis gör de inte ens det.
På många sätt kan man ju tycka att det inte är helt konstigt när man har en politik som officiellt gynnar muslimer. Ett par exempel på detta, som många taxichaufförer upprörs över, är att muslimer får mycket bättre ränta på banklån. Ett annat exempel är att vår maid inte får bidrag från staten för att hon är ensamstående, på grund av att hon är etnisk indier. Fel religion helt enkelt.

Sådant kan ju lätt skapa osämja tänker jag. 

Så imorrn är det iallafall val. Då måste alla som vill rösta åka tillbaka till sin födelseort, gå till sin valstation och genomföra sitt val, sedan, för att visa att de röstat, så doppar de sitt finger i en färg som inte går bort på ett bra tag. Vilket i sin tur inneburit att Jimmys kinesiska kollega på jobbet har hyst en stor oro i flera dagar över att färgen för året ska vara gul. För han råkade skära sig i fingret häromdagen och då tvättade de det med jod på sjukhuset. Så i värsta fall kan detta medföra att han inte får rösta. Fett jobbigt ju. Sådant slipper vi i Sverige.

Kanske är läge att uppskatta det.

Faktiskt.
 
 

fredag 3 maj 2013

Känner en stark peruklängtan och rödluvehamstrar, ba så ni vet

Nu när jag haft förskoletema med Ines här i några veckor, och gått på studiebesök å allt såntdär, så känner jag hur det börjar klia i fingrarna. Jag börjar längta tillbaka till frukostar med muntra, nyvakna barn runt små runda bord. Till skogsutflykter och lekar och ramsor om stubbar. Till kollegor att skratta med. Till barn att skratta med. Till att få ta på mig en asfånig peruk på rasten och sedan bestämt hävda inför barnen att håret bara blev så, helt plötsligt liksom. Allt sånt här är ju grejer som man bara får göra på ett jobb som är som mitt. Tänker jag mig iallafall. Har svårt att se perukgrejen genomföras på några andra ställen, eller stubbramsor heller för den delen. 

Fast jag har inte släppt jobbet helt tidigare heller. Jag har kommit på mig själv här under hösten med att samla på mig braåhagrejer. Som exempel har jag införskaffat små dockor som man kan ha när man berättar "Sagan om Rödluvan", de var helt perfekta och då går det ju inte att ignorera, såklart. Så nu ligger de och väntar i garderoben tillsammans med en massa annat som kommer att bli användbart så småningom.

Näe, det blev visst ingen statsminister/socionom/cheföverenmassamänniskor av mig. 
Det bidde en pedagog.

Så kan det gå.


torsdag 2 maj 2013

Varför ska man va ifrån varann egentligen? Verkar ju dumt

Det här med inskolningar är och förblir verkligen en riktig jäkla hjärtekrossare för mig. Och detta trots att jag skolat in mina egna barn flera gånger och trots att jag tagit emot inskolningsbarn på mina arbetsplatser. Det går helt enkelt inte att lämna över ansvaret för sina barn till nya människor utan att det känns som att man ska gå sönder inuti. Fast det visar jag ju naturligtvis inte, lite rutiner har jag ju.
 
Såklart.

Så imorse lämnade jag Ines och var glad och uppmuntrande och vinkade och allt det där man ska. Och sedan drack jag kaffe i två timmar och träffade vänner och försökte tänka på annat och ha trevligt, och så fick jag klappa på en liten alldeles nyfödd bebis också ("villintehaenfjärde villintehaenfjärde villintehaenfjärde" är dagens mantra, tillslut kanske det går in tänker jag).
Jo, sedan gick jag och hämtade en söndergråten, svettig, hulkande liten Ines och gick hem. Fy faen. Så trots att jag vet att hon kommer att tycka att det här är askul om en vecka och trots att jag själv tycker att fyra timmar om dagen på förskola är preciiis, preciiis lagom för henne nu, så är det inte kul. Näpp. Inte ett dugg. Vi har ju liksom haft tillgång till varandra varje dag i 21 månader, vi har i princip aldrig varit ifrån varandra. Tills nu. Så det är klart att det suger alltihop såhär till en början, det tycker vi ju både hon och jag.

Suck å stön.

För att göra saken ännu värre så kröp vi upp i min och Jimmys säng här hemma och läste Bu och Bä och Bockarna Bruse för en stund sedan. Och när jag gav henne en kram och sa "-Jag älskar dig, Ines" så kramade hon mig tillbaka och sa "-Ja äsda dej, mamma" för första gången i hennes liv.

Så nu när jag tänker efter så tror jag att vi skiter i förskola. Och skola också. Och självständighet och vuxenliv. Japp. Det får helt enkelt bli Ines och jag istället.
 

For ever and ever.