fredag 28 juni 2013

Bara bilder del 31 eller Ett år i Maläijsha, check

Om två veckor får barnen sommarlov, och samma dag har vi varit här i exakt ett års tid. Det känns helt otroligt! För på det året har vi hunnit med massor: Ines till exempel har lärt sig att gå, prata, sjunga och kissa och bajsa på pottan, inte illa får man säga. Storbarnen har lärt sig engelska och massor om andra kulturer och högtider, för att inte tala om allt de lärt sig i övrigt för att skolan är så fantastiskt bra. Ingrid kan läsa och skriva och räkna. Emil kan skriva dikter och berätta fakta om allt från djungeldjur till rymden. Dessutom har de lärt sig kråla och ryggsimma och fjärilssimma.

Jag är snuskigt stolt, faktiskt.

Vad jag själv har lärt mig är en smula oklart, förutom då att jag insett att jag inte somnar på sjunkande båtar utan försöker rädda mina barn istället. Rätt trevlig och praktisk egenskap, det får man säga. Och så har ju även jag fått lite bättre koll på malaysisk och kinesisk och indisk kultur, förstås. Fast jag tror egentligen att den viktigaste, kanske inte lärdomen - men åtminstone påminnelsen, är att jag har det väldigt bra där hemma i Sverige. Vi har det förbannat bra jämfört med hur många andra har det runtom på jordklotet.

Livet är fint, helt enkelt.






tisdag 25 juni 2013

Tarzan Froby klingar ju ändå rätt fint

Regn- och stormperioden är över och har således ersatts av fogperioden, vilket innebär att luften är tjock och luktar lite, lite brandrök. Förskolan håller barnen inomhus, vilket jag ju är mycket tacksam för, framförallt eftersom de har "Sportweek" och kräver träningsklädda barn varje dag. De har alltså 18 sportande barn i ett lekrum i fem dagar utan att kunna gå ut. Wow, säger jag.

Kinespedagoger kan fixa ALLT, det är ju uppenbart. 

Tydligen har vi dock haft "tur" hittills när det gäller foggen. I Kuala Lumpur är det så illa så att samtliga barn får stanna hemma för att röken är för giftig för att vistas i. Det känns helt galet att man kan elda så otroligt hårt i Indonesien att både Malaysia och Singapore blir så här negativt drabbade. Kommer med all säkerhet leda till arga, penangska taxichaufförer de kommande veckorna.

Nått som däremot inte är dåligt är att jag igår gick på min första av många, många måndagsdjungeltrekkingturer. Det är nämligen så att ett gäng astuffa kvinnor här på Penang går runt bland bergen längs med djungelstigar varje måndag förmiddag, och från och med nu tänker jag hänga på utan uppehåll. Det var definitivt den skönaste, roligaste och häftigaste träning jag gjort i hela mitt liv. Framförallt när man dessutom hade sällskap av kvinnor som kan alla stigar och stationer och giftiga växter och som berättar om när de träffade en kobra häromveckan, som att det var en piece of cake. Så sjukt impad är jag. Så nu har jag bestämt mig för att jag banne mig ska bli lika hemtam i djungeln som vilken apa som helst. Eller som Tarzan. Fast jag hoppar nog Tarzanvrålandet, misstänker att det kan uppfattas en smula asocialt och då kanske jag inte får hänga med mer.


Och så ett par fogbilder:




lördag 22 juni 2013

Men Lena i kommentarsfältet var det ju ingen ordning på

Alltså, kolla in länken HÄR. Är inte detta fantastiskt så säg? Jag känner mig hedrad, verkligen, och tycker att det är synd att vi uppenbarligen bestämde oss för att använda oss av våra osynlighetsmantlar just den där dagen. Vanligtvis brukar vi ju både synas och höras och vara mycket lätta att lokalisera. Hade ju varit väldans trevligt att träffa svenskar som är ute på resande fot här i Maläijsha, och som dessutom uppvisar den goda smaken att läsa min blogg.

För övrigt gör ju detta att jag genast ser framför mig nästa steg i min blomstrande bloggkarriär, och det är nog bara en tidsfråga innan det blir verklighet: Fru Froby iförd tjusiga, exklusiva kläder och ett par dyra, stora solglasögon omringad av en drös livvakter som är redo att mota bort paparazzigänget som tältar utanför entrén. Och en stor, glansig, svart limousin med svarttonade fönster som plockar upp mig så fort jag behöver åka till Tescos och köpa bananer och diskmedel. 

Det blir trevligt det.

torsdag 20 juni 2013

Ett mycket alternativt sjukhus, kan man säga

Det finns få aktiviteter som slår att leka doktor med mina döttrar, det säger jag er. Åtminstone om man är som jag själv och inte kan låta bli att stundvis föreställa sig att det är på riktigt. Att man verkligen befinner sig på ett sjukhus, och att läkaren och sjuksyrran där är
 
HELT OCH HÅLLET GALNA.

Att den nakna sjuksystern verkligen sitter på ett bord och trycker i sig så många medicintabletter (russin) hon kan, och sedan häller ut all pencillin (vatten) på mattan och bordet. Att doktorn då löser detta oacceptabla beteende med att stoppa in henne i ett lekskåp och sedan stänger luckan, vilket bara får sjuksystern att fnissa exalterat där inne.

Att doktorn sedan botar patientens (dvs. min) brutna tå med att skära bort båda benen med en gammal julgransstjärna.

Att doktorn sedan plötsligt tröttnar på att vara läkare och då letar upp sin lillasysters solglasögon ur leksaksskåpet. Samtidigt råkar läkaren då släppa ut den nakna sjuksystern igen som i sin tur genast försöker peta in ett russin i sin egen näsa framför den något äcklade, benlösa patienten.

Att den då solglasögonprydda före detta läkaren sorgesamt exklamerar "-Jag mår så dåligt!" Varpå patienten med avsågade ben  (dvs. jag) då genast måste bli läkare och fråga "-Vad är det för fel på dig då?" och får till svar: "-Det känns som att jag aldrig mer kommer att bli glad... Söv mig och ge mig en massa sprutor och skär lite på halsen, det kommer funka".

 
 
Jag tror personligen att detta är ett av världens mest underhållande sjukhus.
 
Faktiskt.

Fina (experiment)barn!



Äsch, vet ni vad, de här bilderna får tala för sig själva.
Allt ni behöver veta är att det var experimentdag i dag på skolan.
 
Japp.



måndag 17 juni 2013

En mycket, mycket värdefull snäcka. För oss Frobysar iallefall.

Jag börjar så smått glida in i min "tacksamförlivet-fas" nu. Sådär så att jag går omkring och blir lyckorusig titt som tätt. Ett exempel på detta kan vara att jag för en stund sedan kom på mig själv med att sitta och bli alldeles översvallande lycklig över en bra låt i hörlurarna när jag solade. "-Tänk vad fint livet är, tänk att jag får vara med om detta!" tänker jag då, och flinar rakt ut i luften.

Över en låt, liksom.

Kan bli lite irriterande för omgivningen om det vidhåller tänker jag. Om jag ska bli tårögd av glädje och tacksamhet över ett Mariekex å så. Men det får ni ta. För vi lever faktiskt i min familj, och det är banne mig nått som jag är lycklig över!

En sak som påminner mig om just detta är den här snäckan:



För just den här snäckan välkomnade nämligen mig så fort jag kom iland på den där obebodda ön för två veckor sedan. Den stack upp med en liten tipp ur sanden och var det första jag kände under foten när vi klev upp ur vågorna. Så mitt i alltihop så böjde jag mig ner och tog upp den, och både jag och Jimmy var på en gång helt överens om att den skulle med hem. Den skulle med i sjösäcken tillbaka, oavsett när och hur vi nu skulle ta oss därifrån igen.

Så man kan säga att den här snäckan är en påminnelse om vilken tur vi har haft.

Vår vackra tacksamförlivet-snäcka, helt enkelt.

lördag 15 juni 2013

Jag är så glad att jag har er!

Igår var Jimmy ute och festade med en massa kollegor. Fast han kom hem före 23 och sedan satt vi och kramades och pratade tills klockan var halvtvå, så han är nog inte fullt lika paj som de andra. I dag möttes de kl 10 för att delta i en fotbollsturnering. Jag var där och lämnade av barnen som ville titta på fotboll, själv hann jag bara se skymten av ett gäng slagna hjältar, sedan fick jag skynda mig hem igen. För just nu står det två killar och balanserar på en mycket ranglig, och trasig, stege ute på vår balkong (vilket alltså är tolv våningar upp i luften utan något som helst skydd för typ 7 kronor i timmen). Sedan har jag tre snubbar som bryter sönder Ingrids hela sovrumsvägg samt halva golvet. Detta gör de för att ingen lagat hennes läckande AC, vilket tillslut innebar att hennes sovrumsvägg dekorerades med en stor 1*2 kvm våt fläck. Så här får jag nog vackert sitta i några timmar. Eller dagar, jag vet inte.  När jag frågar dem så får jag till svar att det tar "några timmar". Vilket kan betyda allt från två dagar till ett halvår.

Fast under tiden kan jag roa mig med att skala och koka en jäkla massa potatis. För så fort det där bakfulla fotbollsgänget spelat färdigt sin turnering så är det dags för alla svennefamiljer att åka till skolan, trots att det är lördag. Vi housewifsar har nämligen bestämt att vi ska delta i skolans årliga "FoodandFunfair". Där ska vi duka ett bord i blågult och sälja egenrullade köttbullar med potatis, brunsås och lingonsylt. Vi rullade dem tillsammans igår, typ 500 stycken tror jag det blev. Ska bli väldans trevligt, faktiskt.

Japp, det är en busy lördag, helt enkelt.

Fast det var ju inte alls det jag hade tänkt skriva idag. Nej. För idag kände jag väldigt starkt att jag ville tacka er allihop för att ni varit s å h i m l a f i n a den senaste tiden. Jag vill tacka för alla mejl och kommentarer, både här inne och på fejjan. Jag vill tacka för allt stöd, för alla cyberkramar och för alla som tänkt på oss. Vi har mått skit, men vi har inte känt oss ensamma, inte en sekund. Och det är er förtjänst.

Så; TACK allihop. Ni är bäst!


fredag 14 juni 2013

Det räcker nu, faktiskt

I går precis när vi skulle börja förbereda middagen så kom den. Stormen med stort S. Den kastade sig rakt in i lägenheten hos oss och vi fick kämpa två stycken vuxna för att lyckas få igen matsalsdörrarna. Därefter fick vi springa runt i hela lägenheten och stänga fönster och kolla dörrar så att inget stod och slog. Emils två panoramafönster som endast hålls ihop av en silikonfog öppnade upp en stor glipa och det blåste så att det skrek i hela lägenheten.

På en gång kände jag hur pulsen blev alldeles för hög. Kroppen är liksom fortfarande lite på hugget efter helvetet på havet för en vecka sedan. Det märktes på barnen också, för de blev alldeles uppjagade trots att HjältenJimmy gång på gång sa att allt var lugnt.

När vi sedan skulle äta så började glasväggen i matsalen att bågna inåt. Tillslut var det ingen som vågade sitta kvar vid matbordet, det knäppte och tjöt runtomkring oss och väggen var så böjd så att det syntes tydligt. Vi lämnade bordet som det var och bestämde oss istället för att krypa ner i dubbelsängen och läsa tills det var sovdags. I dag visade det sig dessutom att två av våningarna i huset faktiskt hade glasväggar som blåst in i matsalen, vilket alltså berättigar det plötsliga avslutandet av måltiden.

För övrigt måste ju klargöras att när jag skriver "vi bestämde oss för att krypa ner i sängen" så menar jag ju naturligtvis vi som i jag och barnen

HjältenJimmy skulle ju såklart ut på joggingvåningen för att "känna på vinden" och kolla massförstörelsen på gatorna. Det är tur att han kan flyga och är gjord av stål, annars kan det ju kännas jävligt onödigt att utsätta sig för kastvindar 14 våningar upp i luften.







Så just nu känner jag mig faktiskt förföljd av mothernature. Hon e på mig som en jävla igel.

Det suger.

torsdag 13 juni 2013

En vardagshändelse som hjälper till att göra mig glad igen

Igår stod jag ute på vår gästbalkong och väntade på att barnens gula skolbuss skulle komma åkandes nere på gatan. Vilket den gjorde såklart. Så ser jag då mina två stora, fina barn skutta ut ur dörröppningen, först Emil och sedan Ingrid. Emil rusar före Ingrid fram till vaktbåset som hanterar vägbommen, vilken de endast öppnar för bilar som kommer och åker. Sedan hukar han sig framåt och smyger under bommen. Det är liksom så man får göra, alternativt så får man gå runt den, vilket inte är nån större ansträngning.

Men inte Ingrid inte.

Nej. Hon går resolut fram till spärren. Ställer sig raklång framför den, så att hennes näsa i princip vilar mot den, och sedan väntar hon en liten stund. Därefter ser jag hur hon vänder på huvudet åt höger och börjar prata med vakten samtidigt som hon knackar övertydligt flera gånger på bommen. Sedan går det kanske tio sekunder medan hon står där, stirrandes in i vaktbåset. Och därefter ser jag hur bommen fälls upp. Ingrid väntar tills den fällts upp helt, och sedan spatserar hon värdigt vidare in mot entrén.

Alltså, den där ungen är ju drottning.
Innerst inne.

måndag 10 juni 2013

Minnesbilder som tvingar fram tårarna när man är ute och shoppar

Emil som hackar tänder så att det skallrar mellan två blå läppar. Som frågar om och om igen: "Ska vi dö nu mamma? Kommer vi att klara det här?".

Ingrid som i sin tysthet slår huvudet stenhårt mot väggen när båten kastas nedför en av de skyhöga vågorna. Hur hon förvirrat bara gnuggar sig lite där hon tog emot stöten, inte en tår, inte ett ord. Inte förrän flera dagar senare när vi kommit hem och skypar med mormor och morfar. Då säger hon att det gjorde ont när hon slog i huvudet, och då först kommer jag ihåg att det hände.

Ingrid som frågar sin pappa "-Om vi kommer fram, kan jag få mentos då?" och Jimmy som svarar att hon ska få en hel fabrik. Ingrid som alltså är helt medveten om att det inte är en självklarhet.

Ines som storögt ser på när jag sammanbitet försöker spänna på Ingrid hennes flytväst, en flyväst som är gjord för vuxna och vars spännen är trasiga. Hur Ines gör precis som jag och klappar Ingrid tröstande på kinden och drar i snörena som jag försöker knyta fast så att västen ska sitta kvar.

Hur jag och Jimmy ler utmattat åt varandra när vi sedan inte lyckas få upp de där knutarna när vi väl kommit in till hamnen. Hur hårt man knyter en flytväst när man tror att ens dotters liv hänger på det.



Men om ett tag kanske jag inte känner fullt lika starkt när jag tänker på det här?

Det blir skönt.

lördag 8 juni 2013

Livet går ju tydligen vidare, trots allt

Vardagen tuffar på. Som om ingenting hände där ute på havet för bara några dagar sedan. Det är mycket märkligt det där, att livet inte stannar till. Att man tvingas in i vardagen med läxor och blöjinköp och att uppdatera sig på hemsidan för distansstudier, fast ens eget psyke och kropp inte alls håller med om att jorden borde snurra på som förr.

Inte den här veckan iallafall.

Så naturligtvis har jag gjort så gott jag kan. Jag har hjälpt Emil med läxor och beställt lunchmat till skolan för nästa vecka och så har jag pliktskyldigt loggat in på universitetet. Men det är inte som förra veckan. För samtidigt som jag har genomfört alla måsten mekaniskt så har jag känt mig yr och illamående, gråtit lite titt som tätt, fått migrän, tappat matlusten (vilket iåförsej passar bra eftersom vi ändå deffar i juni, som ni vet) och så har jag ingen lust att gå ut överhuvudtaget. Nope. Jag vill helst vara hemma, och att resten av familjen ska vara det också. Känns tryggare så antar jag.

Och mitt i allt detta så skäms jag. Jag skäms för att jag reagerar så otroligt starkt på en händelse som ju egentligen inte ledde till nånting annat än lite blöta, nerkräkta kläder. Ingen dog. Ingen försvann. Ingen sjönk. Så rimligtvis borde man ju kunna vakna upp då efter några dagar och bara vara lite extra tacksam för att man lever och sedan var det bra med den saken. Så funkar det iallafall för HjältenJimmy. Han lyckas liksom på sitt vanliga sätt att ruska av sig skiten och sedan endast ha lite sömnsvårigheter medan jag själv drar på mig hela registeret av vad som kan komma att drabba en människa efter en chock. 

Jag är en vekling, helt enkelt.

Så uppenbarligen sparar jag den där "tacksamförlivet-känslan" i nån vecka till, eller flera, och så får steg 1 vara att sluta skämmas och ha dåligt samvete för att jag reagerar som jag gör. På måndag ska jag ringa till en psykolog också, så blir det säkert lättare att få ordning på alltihop tänker jag.

Och vad bloggen anbelangar så får vi se hur och när och om jag skriver i den. Det beror sig liksom på om jag känner för att dela med mig eller inte.

Vi får se.

tisdag 4 juni 2013

Att leva är en förbannad ynnest, kom ihåg det. Del 3

Jag tror att vi stod i närapå en halvtimme och diskuterade hur vi skulle göra där på stranden. Vi frågade efter kustbevakning, färjor, andra lösningar. Vi erbjöd oss till och med att betala för att bli hämtade med helikopter. Så desperat var läget. Ingen ville tillbaka till båten, den var bara förknippad med elände och ångest. Samtidigt såg jag på Jimmy att det hade tärt oerhört mycket på honom. Och jag såg på mina barn att en vistelse på obestämd tid i den här värmen utan mat och vatten skulle kunna bli minst lika farlig som att ge sig ut i stormen igen. Skillnaden var att stranden inte alls var lika ångestframkallande. Den var tvärtom otroligt vacker, vi hade bara några dagar tidigare tagit foton på just den stranden när vi passerade förbi åt andra hållet.

Tillslut blev det så att vi hoppade upp i longtailbåtarna igen och begav oss iväg till Bundhaya. Pulsen var skyhög, magen gjorde ont och Ines grät hjärtskärande och skrek "-Näe, inte båten! Inte båten!". Alla kände nog precis likadant.

Så blev det alltså så att vi bara några timmar efter att vi alla trott att vi skulle sjunka ned till havsbottnen, återigen begav oss ut på det stormande havet. Jag tror att det tog 2 minuter för samtliga våra barn att somna. Eller, somna var det ju inte tal om egentligen, de stängde av verkligheten. La sig tätt intill varandra mellan mig och Jimmy och tuppade av. Jimmy stod upp hela resan igenom, jag satt och höll ett hårt tag om barnen samtidigt som jag upprepade ett tyst mantra om och om igen "Snälla, låt oss komma fram till Pak Barra. Snälla, låt oss komma fram till Pak Barra. Snälla, låt oss komma fram till Pak Barra..." Så här i efterhand förvånas jag över hur många av de vuxna, av föräldrarna till små barn, som bara somnade in. Som att de inte orkade kämpa mer. Själv hade jag aldrig kunnat somna. Aldrig. Jag har i princip inte kunnat somna sedan det hände för tre dagar sedan. Allt jag tänkte på var barnen. Mina barn, och hur jag skulle få ut dem ur båten om den sjönk.

Resan från den öde ön till Pak Barra tog drygt två timmar. Två timmar i ångest och skräck. Och det blev tydligt på en gång att snacket om att åka i karavan var en ren lögn, detsamma gällde den ändrade rutten. Vi åkte exakt samma tur, helt utan sällskap, men med två motorer färre. Den ena av de trasiga motorerna började dessutom att dunka hårt och rytmiskt in i skrovet, och fortsatte med det hela resan. Jimmy förklarade i efterhand att det var fel på växelhuset, att den hoppade ur hela tiden.

Skräcken fanns där även denna gång, men också ett lugn. Alla visste vad som väntade. Alla var mentalt slut, och därmed var det ingen som skrek eller grät längre. Alla var istället tysta och sammanbitna när vi gled upp och ner för vågdalarna.

När vi tillslut gled in i hamnen i Pak Barra så var hamnkanten fylld av folk som hurrade och applåderade och log. Detsamma gällde oss på båten. Vi skrek och applåderade och kramade varandra och fällde lyckotårar och sa "-Aldrig mer båt" och "-Aldrig mer Koh Lipe". Sedan fick vi blöta, sönderskrapade, darriga och tårögda ta oss ut ur båten zick-zackandes mellan spyor och stora, genomskinliga påsar fyllda med detsamma. Lukten blev plötsligt övertagande när båten stod stilla, för första gången sedan vi lämnade Koh Lipe kände jag att jag var på väg att kräkas.

Och sedan stod vi där på kajen. Jimmy i kalsonger och en genomblöt t-shirt. Ingrid i sin nerspydda klänning. Jag i en av Jimmys t-shirtar, ett par av hans kalsonger och en sjal. Ines i en av Emils skjortor och Emil i sin egen skjorta och Ingrids små beiga shorts. Vi vinkade och log mot dem vi suttit med på båten och på stranden, och sedan var vi ensamma. 

Tanken på att åka buss i 6 timmar hem till Penang var befängd. Istället tog vi en taxi i en dryg timme tillbaka till Hatyai och tog in på det enda hotellet med ett rum ledigt. Där åt vi lunchmiddag, 12 timmar efter frukosten, och avslutade sedan kvällen med att bjuda barnen på en jäkla massa Mentos. Det var nämligen så att Jimmy under båtresan hade kramat om Ingrid och lovat henne en hel Mentosfabrik när vi kom fram. Och det fick vi ju helt enkelt se till att ge dem. Nästan iallafall. Därefter låg vi i den stora dubbelsängen och läste Harry Potter tills barnen somnade. Då satte vi på svensk radio och drack winecoolers och pratade om resan och livet och turen vi haft och allt annat som kändes viktigt just då.

Och sedan var det över, dagen var slut, vi var framme.

Vi levde.

Att leva är en förbannad ynnest, kom ihåg det. Del 2

Motorerna hade dött och anledningen till det var att vi kört rakt in i ett fiskenät. Kaptenen hade därmed förlorat sina chanser att parera vågorna. Jimmy visste sedan tidigare att detta är en av de vanligaste anledningarna till att båtar går under när det stormar. Det visste inte jag. Tur det, tänker jag så här i efterhand, för jag behövde liksom allt hopp som fanns att tillgå just då. Vetskapen om detta ledde till att Jimmy insåg att han måste förbereda mig på vad som komma skulle. Och jag i min tur insåg bara efter att ha hört hans tonfall att barnen måste förberedas. Så jag pussar allihop och kramar dem och sedan säger jag att "-Ni vet att man kan lita på flytvästarna. Det måste man. Så håll hårt i flytvästen, och sedan sparkar ni med benen tills ni kommer upp ur vattnet. Det är allt ni behöver tänka på." Och sedan klappade jag på Emil och förklarade att han är den bäste simmaren i vår familj, så därför skulle han behöva simma själv. Att vi skulle hjälpa honom så gott vi kunde, men att tjejerna behövde vår hjälp mer. Och samtidigt förbannade jag mig själv över att jag skaffat så många barn. Det GÅR JU INTE att rädda tre barn. Inte själv iallafall. Tänk om Jimmy slår i huvudet när vi välter, tänk om jag gör det. Då kan vi inte rädda våra barn. Det är en vidrig och svindlande tanke.

De tre killarna i besättningen slet i stormvågorna med att försöka skära loss motorerna från nätet med en kniv, samtidigt kastas båten och vi med den runt mellan vågorna. Vi skriker och glider runt på våra dyngsura bänkar i drypande kläder. Saltet sved i ögonen och torkade ur munnen så att det kändes som att man inte druckit på flera veckor. Jag minns att jag satt och försökte förbereda mig inför varje våg. NU slår vi runt, var beredd. NU slår vi runt. Så satt jag, bara för att mentalt vara redo för att jobba när det väl var dags. Men av någon lycklig jävla tillfällighet så lyckas killarna få loss motorerna och därefter få igång två av de fyra utombordare som drev båten framåt. Kaptenen lyckas därefter, på ren och skär viljestyrka tror jag, vända båten och styra tillbaka mot en liten ögrupp som vi passerat någon halvtimme tidigare. Vi andra sitter fortfarande och kramas och förbereder oss. Jag såg till att barnen inte hade skor på sig, att vi inte satt fast i bänken och att barnen inte var utom sig av skräck, för på så vis var vi så väl förberedda som man bara kan vara för att ta oss ut, tänkte jag. Samtidigt kändes allt så spänt och vidrigt så att jag stundvis bara kände att jag ville ta min familj och hoppa ur. Nu, på en gång. Hellre styr jag över mitt eget öde och bestämmer näg jag ska bada, än väntar på att en våg tar beslutet åt mig. Så kändes det. Men vi satt kvar.

Efter vad som kändes som en oändlighet kom vi fram till läsidan på den lilla ö-gruppen. Det var fortfarande rejäla vågor även där, men inte storm. Och nu börjar ett nytt skede i det hela. Först kommer efterchocken. Den innebar att typ alla kräktes, inklusive lilla Ingrid som hållit sig så samlad hela resan. Hon spydde ner sig själv och en ung tjej bakom oss som i sin tur hanterat helvetet med att bara sitta och blunda. Aldrig öppna ögonen. Tjejen reagerade inte alls, hon bara petade bort det lite halvhjärtat från sin klänning och fortsatte sedan fokusera på att blunda.

Min enda känsla i det här läget är att jag måste bort från båten. Nu. För jag insåg ju att de här tre killarna, de fixar inte att ta oss fram till Pak Barra, hamnen vi skulle till. Inte med trasiga motorer, utan radio och mobilmottagning och med brist på flytvästar. Det var plötsligt glasklart att de inte var tillräckligt erfarna och kloka för att de skulle kunna göra en vettig bedömning om vad båten kunde hantera. På samtalen mellan thailändarna och kineserna, som i sin tur översatte på knackig engelska för oss, så lät det som att kaptenen och de två besättningskillarna ville få någon timme på sig att försöka laga motorn och sedan skulle vi iväg igen. Så jag sa till Jimmy precis som det var: "Jag SKA iland på en ö. Nu!". Och mer behövs inte för att Jimmy ska springa bort till vårt bagage längst fram i fören, fylla våra två nyinköpta sjösäckar (som tål vatten) med det vi kan tänkas behöva för en längre tid på en öde ö och sedan kommer han tillbaka.

Och sedan säger vi helt enkelt åt barnen att ta av sig kläderna och ta på sig flytvästarna. Jimmy sliter ner en livring och därefter berättar vi för de andra att vi drar. Vi ska simma till ön, de får hämta oss när stormen lagt sig. Därefter hoppar vi i. Bakom oss lämnar vi en båt som var fylld med skvalpande, illaluktande spyor och ett femtiotal bleka, skadade och utmattade passagerare. Emil simmade först, tätt följd av Jimmy som bogserade Ingrid och mig bärandes på Ines. Det var längre, tyngre och mycket mer strömt än jag trodde och för ett ögonblick så var jag orolig för att vi hade handlat helt åt helvete fel, men efter några minuter av idogt simmande var vi äntligen framme vid stranden.

Efter en stund körde ett par longtailbåtar med seagypsies, ett folk som lever på havet och som varken tillhör Malaysia eller Thailand, bort till Bundhaya. Även dessa hade, tillsammans med större fiskeskepp, tagit sin tillflykt bakom samma öar som vi. Sedan börjar de att skeppa över de passagerare som vill betala 20 Baht/person till en strand. Oss plockar de också upp och kör dit, förmodligen för att den låg i ett bättre läge i förhållande till vinden. Och långsamt, långsamt började vi tillsammans med ett femtal andra barnfamiljer att inse vilken situation vi befann oss i. Vi hade ätit frukost kl 7.30 på morgonen och hade endast en liten flaska vatten med oss. Det var varmt och klibbigt och saltvattnet sved i halsen när man svalde. Vi behövde mer dricksvatten om vi skulle kunna stanna en längre tid på ön, så enkelt var det. Men inget sådant fanns att tillgå. Stämningen var spänd, ingen visste vad som skulle hända. Men det blev vi varse snabbt, för bara en knapp timme senare så kommer en av killarna från båten åkandes med en longtailbåt och förklarar att båten skulle åka igen. Nu. Och att den inte skulle komma tillbaka och hämta oss. "You are on your own" sa han. Och vi visste att motorerna fortfarande var trasiga, att kaptenen själv hade varit övertygad om att han skulle dö där ute och vi såg hur vågorna vällde fram bortom ön. Men vad hade vi för val? Stannade vi hade vi ingen mat och inget vatten. Killen från Bundhaya lovade oss att de skulle åka i karavan med två andra båtar, eftersom ingen hade radio så var det vår enda chans att överleva om båten gick under - för ingen visste ju var de skulle leta i annat fall, och att vi skulle dela upp färden och först ta oss till ön Koh Tarutao som skymtade vid horisonten.

Det beslutet var det sjukaste och svåraste jag nånsin varit med om att ta.

Senare idag berättar jag om hemresan.

måndag 3 juni 2013

Att leva är en förbannad ynnest, kom ihåg det. Del 1

Jimmy har hjälpt mig att skriva det här inlägget. Delvis för att vi båda två endast har fragmentariska minnen av det som hänt och delvis för att vi båda behövde göra det rent terapeutiskt. Vi vet att texten är lång, men det kan inte hjälpas. Ibland vill man bara få ur sig skiten, liksom.


På natten mellan lördag och söndag vaknade vi av att vinden tjöt utanför halmtaket i vår hydda. Regnet piskade på rutorna och det var beckmörkt ute. Hela hyddan vred sig i stormen och regnet överröstade de ständigt skällande hundarna, som går fritt på ön, med sitt dånande. Redan då började en ångestklump att växa i min mage. Jag är nämligen inte så himla kaxig på sjön, trots att jag ju haft det som en vana att köra båt till vardags där hemma i Sverige.

Klockan 9.30 på morgonen därpå lämnade båten, med namnet Bundhaya, Koh Lipes strand. Vi valde raden näst längst bak i båten, vilket hade blivit vår livlina om allt hade gått så åt helvete som vi trodde medan vi såg varandra djupt i ögonen ett par timmar senare. För båten har nämligen bara en väg ut, och det är längst bak. Sitter man närmare fören har man små chanser att ta sig ut om båten välter. 

Trots att regnet och stormen hade mojnat betydligt sedan natten så hade havet ändå fått ett tiotal timmar på sig att få kraft, och vågorna var groteskt stora. Från land såg man naturligtvis inte det, allt som gick att urskilja var att det var vitt skum på dem, vilket vi båda vet är en tydlig indikator på att vattnet är upprört.

Redan efter 5 minuter sköljde den första vågen in över båten. Vi gjorde så gott vi kunde för att skydda oss där bak. Till en början använde vi oss av Ines gosekudde och våra flytvästar, för naivt nog upplevde vi vid den här tidpunkten att de gjorde mer nytta på detta vis. Efter ytterligare 15 minuter var inte ens våra underkläder torra och västarna hade vi satt på oss. Eftersom de inte räckte till antalet passagerare så valde vi att ge dem till mig, Emil och Ingrid.

Vågorna blev högre och högre och vi såg mindre och mindre av Koh Lipe bakom oss. Många på båten skrek i panik nu, men eftersom HjältenJimmy är av stabilt virke så lugnade han resten av familjen med att ”-En sån här båt kan ta vad som helst”.Och jag trodde honom. Ett tag. Det var när han inte längre kunde sitta ner, utan stod framför vår bänk med blicken intensivt fästad på båtföraren, en 20-årig kille, som min mage började vrida sig ordentligt av oro och ångest.  Han är ju min stöttepelare, min livskärlek, och han är ALLTID min trygga punkt. Den som ALDRIG jagar upp sig, som ALDRIG är rädd. Men nu var han det, och det gjorde att jag insåg riktigt hur jävligt det var ställt med alltihop.

Vid det här laget hade vi varit ute i båten i ett par timmar, och folk runtomkring hade gett upp att vidhålla någon form av "värdighet". Många spydde. Överallt. På sig själva, på varandra, på golvet. Och kräket forsade fram och tillbaks över våra fötter. Jag minns att det klibbade av någons uppkräkta nudlar mellan mina tår och att jag inte ens försökte bli av med dem. Det var inte en prioritering längre. Det var inte viktigt. 

När vi nu låg i vågdalarna var det som om himlen försvann, och kvar var bara vatten. Vatten som väggar, golv och tak runtom hela båten. Den unge killen som körde båten slet som ett djur framme vid ratten och gjorde sitt bästa för att kontrollera den, men det syntes tydligt att han inte hade en chans.

Och sedan började den fas i den här historien som för alltid kommer att ge mig gåshud och en känsla av illamående. 

Vi hade tagit in så mycket vatten i båten att länspumparna inte orkade hålla efter längre och vi låg ständigt i styrbord slagsida, detvillsäga: vi tog emot vågorna med ena långsidan på båten. Överallt omkring oss skrek folk ut sin dödsångest, grät öppet, spydde eller så satt de helt apatiska med tom blick stirrandes på ingenting medan deras vettskrämda barn febrilt försökte få kontakt med dem. Emil hackade tänder så det skallrade, Ines låg helt apatisk i min famn och Ingrid satt intryckt i min armhåla och tittade storögt på sin far som stod närmast högerväggen och med galen intensitet försökte läsa av situationen. Själv försökte jag lugna Emil samtidigt som jag grät helt öppet. Det gick liksom inte att hålla tillbaka. Och vid ett tillfälle skrek jag också, den gången då båten inte rätade upp sig efter en våg utan låg kvar med högersidan neråt. Då skrek jag rakt ut. För då insåg jag att det nog faen var slutet det här. Det fanns liksom ingen ljusning i det. Så jag skrek, och sedan tittade jag på Jimmy, för att få tröst eller kärlek eller stöd. Alltihop förmodar jag. 

Samtidigt hade båten nu, med riktigt trötta motorer, klättrat upp på en monstervåg, många gånger högre än båten var lång. Högt där uppe ser Jimmy hur en andra våg kommer från sidan och han visste att kaptenen inte skulle ha en chans att parera. Vågen lyfte hela båten, vred oss 90 grader så väggen blev till golv och slamade oss med ursinnig kraft ner i vågdalen många meter nedanför oss. Folk flög som virvlande löv och för en gång skull överröstade skriken stormen. Vår kapten och besättningen skrek i panik på thai och det enda som kunde urskiljas på engelska var ”-Lifewests, lifewests!”. Och då. Då dör motorerna. Jag ser på Jimmy att det är nu det har gått åt helvete, men framförallt så hör jag det på hans tonfall när han för första gången på länge fångar min blick och bara säger "-Faen. Elin du tar Ines, jag tar Ingrid, Emil måste simma själv".


Det var liksom slutet på allt. Det går inte att förklara bättre än så.