måndag 3 juni 2013

Att leva är en förbannad ynnest, kom ihåg det. Del 1

Jimmy har hjälpt mig att skriva det här inlägget. Delvis för att vi båda två endast har fragmentariska minnen av det som hänt och delvis för att vi båda behövde göra det rent terapeutiskt. Vi vet att texten är lång, men det kan inte hjälpas. Ibland vill man bara få ur sig skiten, liksom.


På natten mellan lördag och söndag vaknade vi av att vinden tjöt utanför halmtaket i vår hydda. Regnet piskade på rutorna och det var beckmörkt ute. Hela hyddan vred sig i stormen och regnet överröstade de ständigt skällande hundarna, som går fritt på ön, med sitt dånande. Redan då började en ångestklump att växa i min mage. Jag är nämligen inte så himla kaxig på sjön, trots att jag ju haft det som en vana att köra båt till vardags där hemma i Sverige.

Klockan 9.30 på morgonen därpå lämnade båten, med namnet Bundhaya, Koh Lipes strand. Vi valde raden näst längst bak i båten, vilket hade blivit vår livlina om allt hade gått så åt helvete som vi trodde medan vi såg varandra djupt i ögonen ett par timmar senare. För båten har nämligen bara en väg ut, och det är längst bak. Sitter man närmare fören har man små chanser att ta sig ut om båten välter. 

Trots att regnet och stormen hade mojnat betydligt sedan natten så hade havet ändå fått ett tiotal timmar på sig att få kraft, och vågorna var groteskt stora. Från land såg man naturligtvis inte det, allt som gick att urskilja var att det var vitt skum på dem, vilket vi båda vet är en tydlig indikator på att vattnet är upprört.

Redan efter 5 minuter sköljde den första vågen in över båten. Vi gjorde så gott vi kunde för att skydda oss där bak. Till en början använde vi oss av Ines gosekudde och våra flytvästar, för naivt nog upplevde vi vid den här tidpunkten att de gjorde mer nytta på detta vis. Efter ytterligare 15 minuter var inte ens våra underkläder torra och västarna hade vi satt på oss. Eftersom de inte räckte till antalet passagerare så valde vi att ge dem till mig, Emil och Ingrid.

Vågorna blev högre och högre och vi såg mindre och mindre av Koh Lipe bakom oss. Många på båten skrek i panik nu, men eftersom HjältenJimmy är av stabilt virke så lugnade han resten av familjen med att ”-En sån här båt kan ta vad som helst”.Och jag trodde honom. Ett tag. Det var när han inte längre kunde sitta ner, utan stod framför vår bänk med blicken intensivt fästad på båtföraren, en 20-årig kille, som min mage började vrida sig ordentligt av oro och ångest.  Han är ju min stöttepelare, min livskärlek, och han är ALLTID min trygga punkt. Den som ALDRIG jagar upp sig, som ALDRIG är rädd. Men nu var han det, och det gjorde att jag insåg riktigt hur jävligt det var ställt med alltihop.

Vid det här laget hade vi varit ute i båten i ett par timmar, och folk runtomkring hade gett upp att vidhålla någon form av "värdighet". Många spydde. Överallt. På sig själva, på varandra, på golvet. Och kräket forsade fram och tillbaks över våra fötter. Jag minns att det klibbade av någons uppkräkta nudlar mellan mina tår och att jag inte ens försökte bli av med dem. Det var inte en prioritering längre. Det var inte viktigt. 

När vi nu låg i vågdalarna var det som om himlen försvann, och kvar var bara vatten. Vatten som väggar, golv och tak runtom hela båten. Den unge killen som körde båten slet som ett djur framme vid ratten och gjorde sitt bästa för att kontrollera den, men det syntes tydligt att han inte hade en chans.

Och sedan började den fas i den här historien som för alltid kommer att ge mig gåshud och en känsla av illamående. 

Vi hade tagit in så mycket vatten i båten att länspumparna inte orkade hålla efter längre och vi låg ständigt i styrbord slagsida, detvillsäga: vi tog emot vågorna med ena långsidan på båten. Överallt omkring oss skrek folk ut sin dödsångest, grät öppet, spydde eller så satt de helt apatiska med tom blick stirrandes på ingenting medan deras vettskrämda barn febrilt försökte få kontakt med dem. Emil hackade tänder så det skallrade, Ines låg helt apatisk i min famn och Ingrid satt intryckt i min armhåla och tittade storögt på sin far som stod närmast högerväggen och med galen intensitet försökte läsa av situationen. Själv försökte jag lugna Emil samtidigt som jag grät helt öppet. Det gick liksom inte att hålla tillbaka. Och vid ett tillfälle skrek jag också, den gången då båten inte rätade upp sig efter en våg utan låg kvar med högersidan neråt. Då skrek jag rakt ut. För då insåg jag att det nog faen var slutet det här. Det fanns liksom ingen ljusning i det. Så jag skrek, och sedan tittade jag på Jimmy, för att få tröst eller kärlek eller stöd. Alltihop förmodar jag. 

Samtidigt hade båten nu, med riktigt trötta motorer, klättrat upp på en monstervåg, många gånger högre än båten var lång. Högt där uppe ser Jimmy hur en andra våg kommer från sidan och han visste att kaptenen inte skulle ha en chans att parera. Vågen lyfte hela båten, vred oss 90 grader så väggen blev till golv och slamade oss med ursinnig kraft ner i vågdalen många meter nedanför oss. Folk flög som virvlande löv och för en gång skull överröstade skriken stormen. Vår kapten och besättningen skrek i panik på thai och det enda som kunde urskiljas på engelska var ”-Lifewests, lifewests!”. Och då. Då dör motorerna. Jag ser på Jimmy att det är nu det har gått åt helvete, men framförallt så hör jag det på hans tonfall när han för första gången på länge fångar min blick och bara säger "-Faen. Elin du tar Ines, jag tar Ingrid, Emil måste simma själv".


Det var liksom slutet på allt. Det går inte att förklara bättre än så.  




7 kommentarer:

  1. Och ni lever allihopa, tack gode gud...

    SvaraRadera
  2. åh gud. det är orden jag får fram.

    SvaraRadera
  3. Fy fan...!
    När tårarna slutat rinna ska jag gå och krama min familj!
    Kram MammaMu

    SvaraRadera
  4. Inte många gånger man sitter med hjärtat i halsgropen när man läser ett inlägg på en blogg.
    Du skriver alltså lever ni tänker jag sedan.


    KRAAAAAAAAM Elin!!!

    SvaraRadera
  5. Men herregud Elin, jag får nästan panik bara jag läser om det. Vilken dödsångest ni måste ha haft.

    Men ni lever, eftersom ni skriver det här och det gör mig innerligt glad. Jag önskar att jag kunde ge er en kram på riktigt, men istället får jag skicka över en helt bunt cyberkramar.

    Kraaaam Victoria

    SvaraRadera
  6. Jag har läst allt flera gånger och får lika ont i magen och gråter varje gång....Jag vill ha fortsättningen NU så jag kan slappna av och tänka på att ni är i säkerhet....

    SvaraRadera
  7. Mamma,Mormor och Farmor Katarina.3 juni 2013 20:46

    Gode Gud!

    SvaraRadera