tisdag 4 juni 2013

Att leva är en förbannad ynnest, kom ihåg det. Del 2

Motorerna hade dött och anledningen till det var att vi kört rakt in i ett fiskenät. Kaptenen hade därmed förlorat sina chanser att parera vågorna. Jimmy visste sedan tidigare att detta är en av de vanligaste anledningarna till att båtar går under när det stormar. Det visste inte jag. Tur det, tänker jag så här i efterhand, för jag behövde liksom allt hopp som fanns att tillgå just då. Vetskapen om detta ledde till att Jimmy insåg att han måste förbereda mig på vad som komma skulle. Och jag i min tur insåg bara efter att ha hört hans tonfall att barnen måste förberedas. Så jag pussar allihop och kramar dem och sedan säger jag att "-Ni vet att man kan lita på flytvästarna. Det måste man. Så håll hårt i flytvästen, och sedan sparkar ni med benen tills ni kommer upp ur vattnet. Det är allt ni behöver tänka på." Och sedan klappade jag på Emil och förklarade att han är den bäste simmaren i vår familj, så därför skulle han behöva simma själv. Att vi skulle hjälpa honom så gott vi kunde, men att tjejerna behövde vår hjälp mer. Och samtidigt förbannade jag mig själv över att jag skaffat så många barn. Det GÅR JU INTE att rädda tre barn. Inte själv iallafall. Tänk om Jimmy slår i huvudet när vi välter, tänk om jag gör det. Då kan vi inte rädda våra barn. Det är en vidrig och svindlande tanke.

De tre killarna i besättningen slet i stormvågorna med att försöka skära loss motorerna från nätet med en kniv, samtidigt kastas båten och vi med den runt mellan vågorna. Vi skriker och glider runt på våra dyngsura bänkar i drypande kläder. Saltet sved i ögonen och torkade ur munnen så att det kändes som att man inte druckit på flera veckor. Jag minns att jag satt och försökte förbereda mig inför varje våg. NU slår vi runt, var beredd. NU slår vi runt. Så satt jag, bara för att mentalt vara redo för att jobba när det väl var dags. Men av någon lycklig jävla tillfällighet så lyckas killarna få loss motorerna och därefter få igång två av de fyra utombordare som drev båten framåt. Kaptenen lyckas därefter, på ren och skär viljestyrka tror jag, vända båten och styra tillbaka mot en liten ögrupp som vi passerat någon halvtimme tidigare. Vi andra sitter fortfarande och kramas och förbereder oss. Jag såg till att barnen inte hade skor på sig, att vi inte satt fast i bänken och att barnen inte var utom sig av skräck, för på så vis var vi så väl förberedda som man bara kan vara för att ta oss ut, tänkte jag. Samtidigt kändes allt så spänt och vidrigt så att jag stundvis bara kände att jag ville ta min familj och hoppa ur. Nu, på en gång. Hellre styr jag över mitt eget öde och bestämmer näg jag ska bada, än väntar på att en våg tar beslutet åt mig. Så kändes det. Men vi satt kvar.

Efter vad som kändes som en oändlighet kom vi fram till läsidan på den lilla ö-gruppen. Det var fortfarande rejäla vågor även där, men inte storm. Och nu börjar ett nytt skede i det hela. Först kommer efterchocken. Den innebar att typ alla kräktes, inklusive lilla Ingrid som hållit sig så samlad hela resan. Hon spydde ner sig själv och en ung tjej bakom oss som i sin tur hanterat helvetet med att bara sitta och blunda. Aldrig öppna ögonen. Tjejen reagerade inte alls, hon bara petade bort det lite halvhjärtat från sin klänning och fortsatte sedan fokusera på att blunda.

Min enda känsla i det här läget är att jag måste bort från båten. Nu. För jag insåg ju att de här tre killarna, de fixar inte att ta oss fram till Pak Barra, hamnen vi skulle till. Inte med trasiga motorer, utan radio och mobilmottagning och med brist på flytvästar. Det var plötsligt glasklart att de inte var tillräckligt erfarna och kloka för att de skulle kunna göra en vettig bedömning om vad båten kunde hantera. På samtalen mellan thailändarna och kineserna, som i sin tur översatte på knackig engelska för oss, så lät det som att kaptenen och de två besättningskillarna ville få någon timme på sig att försöka laga motorn och sedan skulle vi iväg igen. Så jag sa till Jimmy precis som det var: "Jag SKA iland på en ö. Nu!". Och mer behövs inte för att Jimmy ska springa bort till vårt bagage längst fram i fören, fylla våra två nyinköpta sjösäckar (som tål vatten) med det vi kan tänkas behöva för en längre tid på en öde ö och sedan kommer han tillbaka.

Och sedan säger vi helt enkelt åt barnen att ta av sig kläderna och ta på sig flytvästarna. Jimmy sliter ner en livring och därefter berättar vi för de andra att vi drar. Vi ska simma till ön, de får hämta oss när stormen lagt sig. Därefter hoppar vi i. Bakom oss lämnar vi en båt som var fylld med skvalpande, illaluktande spyor och ett femtiotal bleka, skadade och utmattade passagerare. Emil simmade först, tätt följd av Jimmy som bogserade Ingrid och mig bärandes på Ines. Det var längre, tyngre och mycket mer strömt än jag trodde och för ett ögonblick så var jag orolig för att vi hade handlat helt åt helvete fel, men efter några minuter av idogt simmande var vi äntligen framme vid stranden.

Efter en stund körde ett par longtailbåtar med seagypsies, ett folk som lever på havet och som varken tillhör Malaysia eller Thailand, bort till Bundhaya. Även dessa hade, tillsammans med större fiskeskepp, tagit sin tillflykt bakom samma öar som vi. Sedan börjar de att skeppa över de passagerare som vill betala 20 Baht/person till en strand. Oss plockar de också upp och kör dit, förmodligen för att den låg i ett bättre läge i förhållande till vinden. Och långsamt, långsamt började vi tillsammans med ett femtal andra barnfamiljer att inse vilken situation vi befann oss i. Vi hade ätit frukost kl 7.30 på morgonen och hade endast en liten flaska vatten med oss. Det var varmt och klibbigt och saltvattnet sved i halsen när man svalde. Vi behövde mer dricksvatten om vi skulle kunna stanna en längre tid på ön, så enkelt var det. Men inget sådant fanns att tillgå. Stämningen var spänd, ingen visste vad som skulle hända. Men det blev vi varse snabbt, för bara en knapp timme senare så kommer en av killarna från båten åkandes med en longtailbåt och förklarar att båten skulle åka igen. Nu. Och att den inte skulle komma tillbaka och hämta oss. "You are on your own" sa han. Och vi visste att motorerna fortfarande var trasiga, att kaptenen själv hade varit övertygad om att han skulle dö där ute och vi såg hur vågorna vällde fram bortom ön. Men vad hade vi för val? Stannade vi hade vi ingen mat och inget vatten. Killen från Bundhaya lovade oss att de skulle åka i karavan med två andra båtar, eftersom ingen hade radio så var det vår enda chans att överleva om båten gick under - för ingen visste ju var de skulle leta i annat fall, och att vi skulle dela upp färden och först ta oss till ön Koh Tarutao som skymtade vid horisonten.

Det beslutet var det sjukaste och svåraste jag nånsin varit med om att ta.

Senare idag berättar jag om hemresan.

4 kommentarer:

  1. Tack och lov att ni är hemma!!! Ni ger mig magsår.....Krama ALLA från mig och så måste vi skypa snart så jag får se med egna ögon att ni mår ok...KRAM!!!

    SvaraRadera
  2. Usch och fy. Ögonen är tårfyllda, men jag sitter på jobbet och läser så jag skärper mig lite.

    SvaraRadera
  3. Åh herregud! Jag får dödsångest bara av att läsa...

    SvaraRadera
  4. Jag kan inte sluta tänka på vilken fruktansvärd känsla det måste ha varit.

    Kramen

    SvaraRadera