tisdag 4 juni 2013

Att leva är en förbannad ynnest, kom ihåg det. Del 3

Jag tror att vi stod i närapå en halvtimme och diskuterade hur vi skulle göra där på stranden. Vi frågade efter kustbevakning, färjor, andra lösningar. Vi erbjöd oss till och med att betala för att bli hämtade med helikopter. Så desperat var läget. Ingen ville tillbaka till båten, den var bara förknippad med elände och ångest. Samtidigt såg jag på Jimmy att det hade tärt oerhört mycket på honom. Och jag såg på mina barn att en vistelse på obestämd tid i den här värmen utan mat och vatten skulle kunna bli minst lika farlig som att ge sig ut i stormen igen. Skillnaden var att stranden inte alls var lika ångestframkallande. Den var tvärtom otroligt vacker, vi hade bara några dagar tidigare tagit foton på just den stranden när vi passerade förbi åt andra hållet.

Tillslut blev det så att vi hoppade upp i longtailbåtarna igen och begav oss iväg till Bundhaya. Pulsen var skyhög, magen gjorde ont och Ines grät hjärtskärande och skrek "-Näe, inte båten! Inte båten!". Alla kände nog precis likadant.

Så blev det alltså så att vi bara några timmar efter att vi alla trott att vi skulle sjunka ned till havsbottnen, återigen begav oss ut på det stormande havet. Jag tror att det tog 2 minuter för samtliga våra barn att somna. Eller, somna var det ju inte tal om egentligen, de stängde av verkligheten. La sig tätt intill varandra mellan mig och Jimmy och tuppade av. Jimmy stod upp hela resan igenom, jag satt och höll ett hårt tag om barnen samtidigt som jag upprepade ett tyst mantra om och om igen "Snälla, låt oss komma fram till Pak Barra. Snälla, låt oss komma fram till Pak Barra. Snälla, låt oss komma fram till Pak Barra..." Så här i efterhand förvånas jag över hur många av de vuxna, av föräldrarna till små barn, som bara somnade in. Som att de inte orkade kämpa mer. Själv hade jag aldrig kunnat somna. Aldrig. Jag har i princip inte kunnat somna sedan det hände för tre dagar sedan. Allt jag tänkte på var barnen. Mina barn, och hur jag skulle få ut dem ur båten om den sjönk.

Resan från den öde ön till Pak Barra tog drygt två timmar. Två timmar i ångest och skräck. Och det blev tydligt på en gång att snacket om att åka i karavan var en ren lögn, detsamma gällde den ändrade rutten. Vi åkte exakt samma tur, helt utan sällskap, men med två motorer färre. Den ena av de trasiga motorerna började dessutom att dunka hårt och rytmiskt in i skrovet, och fortsatte med det hela resan. Jimmy förklarade i efterhand att det var fel på växelhuset, att den hoppade ur hela tiden.

Skräcken fanns där även denna gång, men också ett lugn. Alla visste vad som väntade. Alla var mentalt slut, och därmed var det ingen som skrek eller grät längre. Alla var istället tysta och sammanbitna när vi gled upp och ner för vågdalarna.

När vi tillslut gled in i hamnen i Pak Barra så var hamnkanten fylld av folk som hurrade och applåderade och log. Detsamma gällde oss på båten. Vi skrek och applåderade och kramade varandra och fällde lyckotårar och sa "-Aldrig mer båt" och "-Aldrig mer Koh Lipe". Sedan fick vi blöta, sönderskrapade, darriga och tårögda ta oss ut ur båten zick-zackandes mellan spyor och stora, genomskinliga påsar fyllda med detsamma. Lukten blev plötsligt övertagande när båten stod stilla, för första gången sedan vi lämnade Koh Lipe kände jag att jag var på väg att kräkas.

Och sedan stod vi där på kajen. Jimmy i kalsonger och en genomblöt t-shirt. Ingrid i sin nerspydda klänning. Jag i en av Jimmys t-shirtar, ett par av hans kalsonger och en sjal. Ines i en av Emils skjortor och Emil i sin egen skjorta och Ingrids små beiga shorts. Vi vinkade och log mot dem vi suttit med på båten och på stranden, och sedan var vi ensamma. 

Tanken på att åka buss i 6 timmar hem till Penang var befängd. Istället tog vi en taxi i en dryg timme tillbaka till Hatyai och tog in på det enda hotellet med ett rum ledigt. Där åt vi lunchmiddag, 12 timmar efter frukosten, och avslutade sedan kvällen med att bjuda barnen på en jäkla massa Mentos. Det var nämligen så att Jimmy under båtresan hade kramat om Ingrid och lovat henne en hel Mentosfabrik när vi kom fram. Och det fick vi ju helt enkelt se till att ge dem. Nästan iallafall. Därefter låg vi i den stora dubbelsängen och läste Harry Potter tills barnen somnade. Då satte vi på svensk radio och drack winecoolers och pratade om resan och livet och turen vi haft och allt annat som kändes viktigt just då.

Och sedan var det över, dagen var slut, vi var framme.

Vi levde.

7 kommentarer:

  1. Och vi är alla sååå glada över att ni kom fram. Och över att ni lever. Kram till er alla!

    SvaraRadera
  2. Fylls av äckelkänsla och illamående när du beskriver båten med allt kräks. Fy vale!!

    Det måste kännas som himmelriket när ni var på hotellet.


    Stor Kram

    SvaraRadera
  3. Gråter Vilken ångest. Kom hem till Lambarö igen, höststormarna är en baggis för er nu. KRAM

    SvaraRadera
  4. Du är en stark kvinna! Ni är en stark familj!
    Tack och lov att ni är välbehållna!!
    Kram MammaMu

    SvaraRadera
  5. Elin, jag kan inte tänka mig något värre än att utsättas för en situation som hotar min familj och mig själv på det viset. Ni är så starka tillsammans! Avslutningen på första inlägget satte fingret på det dödliga allvaret i situationen. "Emil får simma själv" har ekat i mitt huvud sedan dess, fruktansvärt att vara tvungen att göra en sådan prioritering, även om det är den enda rätta. Fortsätt ta hand om varandra så hoppas jag att vi ses hos Maria i juli! Kramar Linda

    SvaraRadera
  6. Halkade in hit via LiseLotte... Kom precis ur duschen o är fixad för att sticka iväg. Bara att göra om sminket kan jag säga. Kryper nästan ur skinnet när jag läser, och jag tror som du, barnen kommer vilja läsa sedan och alla ni känner kommer också vilja veta... Känner er inte alls, men så glad att det gick bra till slut. Kram Cecilia

    SvaraRadera
  7. Jag sitter här på jobbet....i gryningen och tårarna bara rinner. De vill liksom inte sluta. Det ni har varit med om, att tvingas tänka tanken att man kanske inte kan rädda alla sina barn. Det är så övermäktigt, det är så vidrigt, så förfärligt och jag är övertygad om att det är varje förälders absolut värsta mardröm. Jag kan inte annat än att tacka Gud att ni lever!

    SvaraRadera