fredag 14 juni 2013

Det räcker nu, faktiskt

I går precis när vi skulle börja förbereda middagen så kom den. Stormen med stort S. Den kastade sig rakt in i lägenheten hos oss och vi fick kämpa två stycken vuxna för att lyckas få igen matsalsdörrarna. Därefter fick vi springa runt i hela lägenheten och stänga fönster och kolla dörrar så att inget stod och slog. Emils två panoramafönster som endast hålls ihop av en silikonfog öppnade upp en stor glipa och det blåste så att det skrek i hela lägenheten.

På en gång kände jag hur pulsen blev alldeles för hög. Kroppen är liksom fortfarande lite på hugget efter helvetet på havet för en vecka sedan. Det märktes på barnen också, för de blev alldeles uppjagade trots att HjältenJimmy gång på gång sa att allt var lugnt.

När vi sedan skulle äta så började glasväggen i matsalen att bågna inåt. Tillslut var det ingen som vågade sitta kvar vid matbordet, det knäppte och tjöt runtomkring oss och väggen var så böjd så att det syntes tydligt. Vi lämnade bordet som det var och bestämde oss istället för att krypa ner i dubbelsängen och läsa tills det var sovdags. I dag visade det sig dessutom att två av våningarna i huset faktiskt hade glasväggar som blåst in i matsalen, vilket alltså berättigar det plötsliga avslutandet av måltiden.

För övrigt måste ju klargöras att när jag skriver "vi bestämde oss för att krypa ner i sängen" så menar jag ju naturligtvis vi som i jag och barnen

HjältenJimmy skulle ju såklart ut på joggingvåningen för att "känna på vinden" och kolla massförstörelsen på gatorna. Det är tur att han kan flyga och är gjord av stål, annars kan det ju kännas jävligt onödigt att utsätta sig för kastvindar 14 våningar upp i luften.







Så just nu känner jag mig faktiskt förföljd av mothernature. Hon e på mig som en jävla igel.

Det suger.

1 kommentar:

  1. Allvarligt? Kom hem till Sverige en stund. Här är allt som vanligt...lite regn och kanske något åskmuller. Annars lugnt. Rätt skönt kan jag känna...

    Kram på er!

    SvaraRadera