torsdag 13 juni 2013

En vardagshändelse som hjälper till att göra mig glad igen

Igår stod jag ute på vår gästbalkong och väntade på att barnens gula skolbuss skulle komma åkandes nere på gatan. Vilket den gjorde såklart. Så ser jag då mina två stora, fina barn skutta ut ur dörröppningen, först Emil och sedan Ingrid. Emil rusar före Ingrid fram till vaktbåset som hanterar vägbommen, vilken de endast öppnar för bilar som kommer och åker. Sedan hukar han sig framåt och smyger under bommen. Det är liksom så man får göra, alternativt så får man gå runt den, vilket inte är nån större ansträngning.

Men inte Ingrid inte.

Nej. Hon går resolut fram till spärren. Ställer sig raklång framför den, så att hennes näsa i princip vilar mot den, och sedan väntar hon en liten stund. Därefter ser jag hur hon vänder på huvudet åt höger och börjar prata med vakten samtidigt som hon knackar övertydligt flera gånger på bommen. Sedan går det kanske tio sekunder medan hon står där, stirrandes in i vaktbåset. Och därefter ser jag hur bommen fälls upp. Ingrid väntar tills den fällts upp helt, och sedan spatserar hon värdigt vidare in mot entrén.

Alltså, den där ungen är ju drottning.
Innerst inne.

4 kommentarer:

  1. Inte bara drottning. Hon helt enkelt äger allt. Coola unge! kram towe.

    SvaraRadera