lördag 8 juni 2013

Livet går ju tydligen vidare, trots allt

Vardagen tuffar på. Som om ingenting hände där ute på havet för bara några dagar sedan. Det är mycket märkligt det där, att livet inte stannar till. Att man tvingas in i vardagen med läxor och blöjinköp och att uppdatera sig på hemsidan för distansstudier, fast ens eget psyke och kropp inte alls håller med om att jorden borde snurra på som förr.

Inte den här veckan iallafall.

Så naturligtvis har jag gjort så gott jag kan. Jag har hjälpt Emil med läxor och beställt lunchmat till skolan för nästa vecka och så har jag pliktskyldigt loggat in på universitetet. Men det är inte som förra veckan. För samtidigt som jag har genomfört alla måsten mekaniskt så har jag känt mig yr och illamående, gråtit lite titt som tätt, fått migrän, tappat matlusten (vilket iåförsej passar bra eftersom vi ändå deffar i juni, som ni vet) och så har jag ingen lust att gå ut överhuvudtaget. Nope. Jag vill helst vara hemma, och att resten av familjen ska vara det också. Känns tryggare så antar jag.

Och mitt i allt detta så skäms jag. Jag skäms för att jag reagerar så otroligt starkt på en händelse som ju egentligen inte ledde till nånting annat än lite blöta, nerkräkta kläder. Ingen dog. Ingen försvann. Ingen sjönk. Så rimligtvis borde man ju kunna vakna upp då efter några dagar och bara vara lite extra tacksam för att man lever och sedan var det bra med den saken. Så funkar det iallafall för HjältenJimmy. Han lyckas liksom på sitt vanliga sätt att ruska av sig skiten och sedan endast ha lite sömnsvårigheter medan jag själv drar på mig hela registeret av vad som kan komma att drabba en människa efter en chock. 

Jag är en vekling, helt enkelt.

Så uppenbarligen sparar jag den där "tacksamförlivet-känslan" i nån vecka till, eller flera, och så får steg 1 vara att sluta skämmas och ha dåligt samvete för att jag reagerar som jag gör. På måndag ska jag ringa till en psykolog också, så blir det säkert lättare att få ordning på alltihop tänker jag.

Och vad bloggen anbelangar så får vi se hur och när och om jag skriver i den. Det beror sig liksom på om jag känner för att dela med mig eller inte.

Vi får se.

3 kommentarer:

  1. Fast det är väl just vetskapen att man vet att någon kunde ha dött eller någon kunde ha försvunnit som gör att man befinner sig i chock.

    I sådana här fall så är det väl precis som när någon dör man vet helt enkelt inte hur man reagerar förrän det har hänt.

    Ta hand om dig nu Kram

    SvaraRadera
  2. Du måste få reagera på ditt sätt, inget att skämmas för alls tycker jag. Sen är det jättebra att du tar kontakt med psykolog eller liknande så att du får professionell hjälp att bearbeta dina känslor.

    Ta hand om dig

    Kram Victoria

    SvaraRadera
  3. Alltså...din reaktion på det som har hänt är ju helt naturlig. Dödsångest har en tendens att ställa till det rejält hos människor. Att dessutom behöva hantera den samtidigt som man får fundera på hur man ska kunna skydda sina barn...helvetet på jorden!

    Att sen Jimmy hanterar det på sitt sätt, ja det är ju precis lika naturligt!

    Bara låt det vara och låt det som måste komma ut komma ut!

    SvaraRadera