måndag 10 juni 2013

Minnesbilder som tvingar fram tårarna när man är ute och shoppar

Emil som hackar tänder så att det skallrar mellan två blå läppar. Som frågar om och om igen: "Ska vi dö nu mamma? Kommer vi att klara det här?".

Ingrid som i sin tysthet slår huvudet stenhårt mot väggen när båten kastas nedför en av de skyhöga vågorna. Hur hon förvirrat bara gnuggar sig lite där hon tog emot stöten, inte en tår, inte ett ord. Inte förrän flera dagar senare när vi kommit hem och skypar med mormor och morfar. Då säger hon att det gjorde ont när hon slog i huvudet, och då först kommer jag ihåg att det hände.

Ingrid som frågar sin pappa "-Om vi kommer fram, kan jag få mentos då?" och Jimmy som svarar att hon ska få en hel fabrik. Ingrid som alltså är helt medveten om att det inte är en självklarhet.

Ines som storögt ser på när jag sammanbitet försöker spänna på Ingrid hennes flytväst, en flyväst som är gjord för vuxna och vars spännen är trasiga. Hur Ines gör precis som jag och klappar Ingrid tröstande på kinden och drar i snörena som jag försöker knyta fast så att västen ska sitta kvar.

Hur jag och Jimmy ler utmattat åt varandra när vi sedan inte lyckas få upp de där knutarna när vi väl kommit in till hamnen. Hur hårt man knyter en flytväst när man tror att ens dotters liv hänger på det.



Men om ett tag kanske jag inte känner fullt lika starkt när jag tänker på det här?

Det blir skönt.

9 kommentarer:

  1. Älskade Elin, du kommer nog att ha dessa tankar ett tag till. Det är nackdelen med att vara mamma att inte kunna släppa tanken på barnens säkerhet. Är man med om en sådan resa som ni gjorde så sitter det nog länge. Att man är i en situation där man inte kan skydda sina egna älskade barn eller att kunna påverka barnens situation då känner man sig otillräcklig.
    Jag var inte med men är påverkad och gråter ibland då jag tänker att OM det hade slutat på annat sätt. Min son och hans fantastiska lilla familj är min familj och jag är långt ifrån er och kan inte hjälpa er det gör att jag känner mig otillräcklig. Jag hoppas att det känns lättare för dig snart. Vi får pyssla om dig när ni kommer hem. Kramar i massor.....

    SvaraRadera
  2. Jag kan inte förstå hur du känner när jag inte kan läsa en rad utan att känna smärtan ända in i mitt innersta...

    Finns inga ord...

    SvaraRadera
  3. Minnena bleknar, men lever kvar ändå. Och det gick ju bra. Till slut...

    SvaraRadera
  4. Tårarna faller när jag läser ditt inlägg. Dem faller även när jag läser farmors kommentar.

    SvaraRadera
  5. Så klokt att skriva om det som snurrar i din hjärna. Skriv skriv skriv och prata när du kan. Det är en stor händelse i alla era liv och du kommer nog alltid kunna känna den där paniken. Prata och prata med Jimmy, låt honom lyssna om han själv inte har behovet att prata. Jag lyssnar gärna när vi ses imorgon. Vi kan älta tillsammans medan alla barnen leker harmoniskt på gräsmattan. All kärlek till er! KRAM Helena

    SvaraRadera
  6. Weeeell, kanske vi inte ses riktigt imorgon. Menar när vi ses i sommar. Önskar att det vore imorgon. <3 //Helena

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, I wish att det var imorgon :)

      Radera
  7. Det var stort, det som hände (och inte hände). Därför känns det så mycket. Jag har en hel del dramatiska minnesbilder kvar från min barndom, de lär aldrig att försvinna. Ibland blir man en annan människa efter sånt här. Jag blev...inte pessimistisk, nej, men försiktig(are). Och ibland tänker jag till och med att det var bra att det hände mig, annars skulle jag nog fortsätta leva i tron om att jag är typ odödlig och kan aldrig bli skadat. Men det som hände mig handlade bara om mitt eget liv, jag kan knappt föreställa mig hur det känns för en mamma. Jag tror att det kommer att gå över snabbare för era barn än för er själva. Men jag önskar såklart att du/ni ska komma över det till slut också och fortsätta vara en trygg och lycklig familj. Kraaamaaar! Nadia

    SvaraRadera