tisdag 23 juli 2013

Ni vet, DEN känslan. Eller?

Jo, ni vet ibland blir man som småbarnsförälder ganska trött framåt kvällen. Sådär så att man tror att ögonen ska falla ihop och benen vika sig och livet ta slut och allt sådant där. Exakt så trötta var jag och min syster häromkvällen. Jag var trött för att jag insett att det ju naturligtvis inte var flygresan med mina tre barn som var utmaningen den här sommaren, utan de två veckorna jag skulle vara deras enda vårdnadsgivare innan Hjälten också kom till Sverige för att put me out of my misery. Min syster var trött för att hon har haft semester själv i tre veckor med sina två barn, och märkligt nog har även dessa två sjuk energi. Och det är verkligen inte Froby-genen, det kan det inte vara. Möjligtvis om den legat latent i några generationer, då är det naturligtvis ett alternativ.

Anyway.
 
Nån gång där på eftermiddagen tittar jag och min lillasyster på varandra, den ena mer hålögd än den andra, och så beslutar vi oss för att börja med middagen. Och när vi väl fått till den så inser jag att min enda utväg är att köra en enkel läggning. I min familj betyder detta att storbarnen får kolla på film i sängen innan de ska sova, vilket funkar bra för alla parter eftersom de får göra nått som de tycker är lite specialmysigt och fuskigt, och jag kan natta dem snabbt innan jag lägger Ines. På så vis vinner jag ett par timmar av läsning och borstning och allt det där. Det är min och HjältenJimmys easy way out när vi behöver svimma tidigare än normalt.
 
 
Så jag hjälper storbarnen med film och tandborstning och allt sådant, sedan gör jag välling och går in med Ines till sängen. Och så däckar jag som en klubbad säl där inne så fort jag sänker ner huvudet på kudden. Trettio minuter senare vaknar jag av att Ines sitter i sängen med sin tomma flaska och tittar på mig. Och utanför dörren hör jag barnfötter som dunsar runt. Eftersom jag typ räknat med att alla skulle sova vid det här laget så tar jag upp Ines och stegar ut i vardagsrummet. Och där ute möts jag av fullt dagsljus, pigga, glada barn, samt en likblek syster som med en blandning av total uppgivenhet och återhållet övertrötthetsskratt säger:
 
"Elin. Vet du vad klockan är?"

Den var tio i fem.
 
Och det är då det visar sig exakt hur trött man är. När man har lagat middag till sina barn vid 3 på eftermiddagen utan att fatta det och sedan försökt natta samtliga klockan 4, fullt övertygad om att det snart är miss i nassen.
 
Så idag säger jag bara: HjältenJimmy, kom hem. Jag vill sova.
 
Nu.

söndag 21 juli 2013

Same old, same old



Plötsligt känns allt som vanligt, som att jag aldrig varit i Maläijsha. För nu sitter jag återigen här på ön och njuter av tystnaden och friheten. Jag kör sopor över sundet. Jag hämtar och lämnar barn och gäster. Jag flyttar båten till stormplatsen när det blåser nordväst. Och jag lyckas klanta mig, naturligtvis, så att jag färdigfixad och rätt snygg (om jag får säga det själv) lämnar ö-sidan och sedan anländer till fastlandet 10 minuter senare med oljefläckar på bröstet, skärsår på armarna, ett hår med svintostyling och med gråa fläckar på mina turkosa byxor. Så jäkla tjusigt. Och allt detta bara för att jag får hjärnsläpp och inte bara knäpper loss min egen båt från bryggan, utan även grannens, och sedan måste frakta den tillbaka när jag inser mitt misstag. Vilket naturligtvis inte går till på ett värdigt sätt utan tvärtom blir en förbannat klumpig och stundvis patetisk uppvisning för lyxvillorna på fastlandet.

Det är ett mysterium att jag väljer att bo här ute. Det säger jag er.
 
 
Men samtidigt Ä L S K A R jag det här. Och jag inser hur mycket jag har saknat det. Hur mycket värt det är att ha en stor tomt med klätterträd. Hur mysigt det är att bo trångt, och att barnen faktiskt inte alls verkar ha något behov av en massa yta egentligen. Inte på sommaren i alla fall.
 
 
Men det är ju inte vårt boende som gör Sverige så himla bra, nej, det är ju alla som bor här. Alla som jag får kramas och skratta och gråta och leva med. Släktingar och vänner. Jag är så glad att jag har dem så att det gör ont i magen. Och på fullt allvar så känns det här med att få lite sol och se en annan världsdel så jävla sekundärt i jämförelse med att få sitta och ta en fika med världens bästa gamla kollegor, med världens finaste föräldrar, med en lillasyster som alla tycker ser ut precis som jag, med en jättefin svärmor och en fantastisk svägerska. Och jag ser att barnen är av precis samma åsikt.
 
 
Så just nu överväger jag att kedja fast mig vid nån gammal ek här ute på ön, och helt enkelt vägra att åka tillbaka till det där landet som jag tydligen förväntas åka till.
 
 
Jag vill aldrig åka bort mer!
 
(Fast om det fortsätter vara såhär förbannat kallt så kanske jag inte är fullt så svårövertalad som det känns just nu. Kanske.)
 
 
 
 


tisdag 16 juli 2013

Älskfaktorn är hög just nu





Just nu går jag mest runt och tycker att livet är fint. Att vår ö är så fin. Att vårt land är så fint. Att vår familj och våra vänner och grannar är så fina. Att vårt hus är så fint. Att vår trädgård är så fin...fast det är svårt att inte gå loss på den med spade och sax och kratta och hacka ochsåvidare, och det får jag ju inte för det är ju uthyrt. Så jag försöker tänka på att den där trädgårdens tid kommer sedan, om några år, när huset är klart och barnen är större och jag och Jimmy är färdiga med Maläijsha. Det går sådär kan jag säga. I går kunde jag inte låta bli, då skyndade jag in och drog upp ett par rejäla ogräs ur rabatten, och sedan smet jag ut igen. Förvisso är de bortresta va, så jag måste inte skynda mig egentligen, men jag känner väldigt starkt att jag är en skurk när jag gör det. En hjälpsam skurk förvisso, men ändå.

En annan sak som slog mig nu när jag kom till Sverige, är hur fokuserade vi är på vädret i det här lilla landet. Och allra mest fokus lägger vi på solen och värmen. Vi talar om den heeela tiden. När den senast var framme, hur varmt det var då, när den kommer tillbaka och hur länge den stannar. Vi uppdaterar oss på mobilen, vi spanar upp på himlen och försöker tyda molnen, vi minns hur det varit vid den här tiden för två år sedan, ocksåvidare. Och jag känner själv hur jag är precis likadan även i Maläijsha, hur jag pratar om sol och regnperioder med var och varannan local (de som vuxit upp på Penang) och taxigubbe och ber om prognoser och hypoteser och historik. Så svensk som jag är så är även jag sjukt fokuserad på soltimmar och värme trots att jag har fått den i gigantiska doser det senaste året. Fast lite distans har jag nog fått eftersom jag reagerar på det nu på ett sätt som jag aldrig gjort förut. Det känns både hemtrevligt och samtidigt liiite, liiite sorgligt. Vi är helt enkelt ett solälskande folk i ett land som erbjuder det önskade vädret i max en sjättedel av året. Det är inte lätt.

För att riktigt understryka att min iakttagelse var riktig så satt jag i en bil i typ 8 minuter igår och lyssnade således på radio. På radiokanalen spelades under dessa minuter upp en mansröst vid åtminstone två tillfällen som sa "- Kom ihåg att njuta av solen, snart är det vinter igen".

Och där har vi det. Sverige i ett nötskal.
 
I love it. 
 


fredag 12 juli 2013

Journeys are made by the people you travel with

Vi har överlevt kalas och maskerad och skolavslutning, och förbereder oss som bäst på att resa till Sverige imorgon eftermiddag. Jag och barnen alltså, Hjälten måste jobba ett par veckor till.

Wish me luck på de tre flighterna, tack.

Men det var inte alls det jag tänkte skriva om idag. Nej. För det finns nämligen en reklam som dyker upp på min datorskärm då och då när jag surfar. Jag har ingen aning om vad den försöker få mig att köpa eller anlita eller investera i, men den har ändå fastnat i mitt huvud. För jag tycker om texten:

Journeys are made by the people you travel with.

Så tror jag det står, och sedan ligger det en man och en kvinna mittemot varandra i en dubbelsäng, och kvinnan har en stor, fin, supergravid mage. Och den där reklamen bara attackerar mig rakt in i hjärtat varenda gång. För precis så är det, och precis så känner jag, och precis detta gör mig så lycklig över att jag gjort de livsval jag gjort. Att jag träffade Jimmy, att vi valt ett liv ihop, att vi fått våra tre fina, fina barn. Tänk va, att för 10 år sedan om exakt 1 vecka, den 19 juli, så träffade jag Jimmy. Hjälten. Och i dag för exakt 9 år sedan så föddes Emil, en vecka tidigt. Han skulle egentligen har förlösts på ettårsdagen, detvillsäga samma datum som jag och Jimmy ett år tidigare först fick se varandra.

Den där reklamen gör att jag påminns om hur fin min journey of life är, och att mina medresenärer är de vackraste av medresenärer. Och jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna förklara för någon hur lycklig jag stundvis verkligen känner mig över att allt blivit precis som det blivit. 

Det går liksom inte. 

Men just ikväll kan jag iallafall ge ett exempel på varför jag upplever att jag har världsafina medresenärer. För det var nämligen så att när vi vandrade hem idag från middagen så gick vi i mörkret längs med vattnet. Det var stjärnklart och månen var en klart lysande månskära som låg som en glad mun där högt uppe på himlen. Så jag uppmärksammade Ines och Ingrid på hur vackert det var alltihop, varpå Ines sträckte upp sin knubbiga hand och sa "-Häna i handen, tatt!" Vilket alltså betyder; "En stjärna i handen, tack!", och innebär att hon, som vanligt, vill att vi ska plocka ner en stjärna till henne så att hon kan få hålla i den. Jag svarade henne, som vanligt, att den sitter för högt upp, att jag inte når den. Så fortsatte vi i tysthet en liten stund, och sedan böjde sig Ingrid ner över Ines och viskade:

"-Ines, när jag dör, då ska jag ta en stjärna och kasta ner den till dig"

Och jag tycker att alltihop är så vackert så jag dör. Och så tänker jag att det är förbannat fina medresenärer jag har skaffat mig. Och så blir jag så väldigt tacksam.

Väldigt, väldigt tacksam.


tisdag 9 juli 2013

Preppar inför poolparty i mitt anletes svett

I morgon ska Emil ha sitt födelsedagskalas. Hittills är det 15 barn som kommer och badar i vår pool. Jag räknar kallt med att ett par till kommer, fast utan att höra av sig innan, för så gör folk här. Man liksom skiter i att osa och sedan tar man med sig sin lillebror, sina kusiner och sin hund och dyker upp på kalaset för att förtära tårtan.

Japp. 

Så hittills har två extrabarn tillkommit, och då två dagar efter att jag bett om ett svar. Det gör ingenting, för jag har ju bott här ett år nu, jag var beredd, men det höjer ändå pulsen en smula. Jag menar, tänk om det inte blir t v å extrabarn när det väl kommer till kritan, tänk om det blir t i o. Då blir det fett trångt i poolen. Och fett små tårtbitar.

Dessutom måste jag kombinera dessa mycket ångestladdade frågor med en snarttvååring som just nu är i princip omöjlig att ha att göra med. Hon var till exempel med mig och handlade igår.

Det var dumt. 

Jag kan säga att hon försvann säkert fem eller sex gånger i affären, och jag kan villigt erkänna att de stunderna ändå var mer rofyllda än när hon gick bredvid mig. Vid ett tillfälle hade jag jagat igenom hela affären i jakt på skitungen, och då hittade jag henne tillslut längst fram i kassakön. Där stod hon och räckte fram ett fem-pack Snickers mot en mycket förvirrad kassörska. De andra gångerna hittade jag henne fullastad med florsockerpåsar/ tuggandes på kexpaket /klättrandes på frysen /liggandes raklång framför vinhyllorna/ busandes med en av vakterna.
Om hon någonsin får följa med igen, så är det iförd koppel och munkorg och allt annat som kan tänkas bidra till en mer harmonisk handling.


Fast det blir fina minnen av det iallefall.

Så småningom.







måndag 8 juli 2013

Tänk att klänningar kan vara så känsligt egentligen

I går bestämde sig barnen för vad de skulle klä ut sig till idag på maskeraden på skolan. Ingrid skulle ha kläderna ut och in med en trollsvans där bak och clownhår på huvudet. Emil skulle vara vacker kvinna. Japp. Så i morse skickade jag iväg CrazyIngrid och VackrakvinnanEmil med bussen med en stor klump av stolthet i hjärtat (och halsen med för den delen). Mest för Emils del faktiskt. För att Ingrid vågar vara tokig är inget nytt, liksom. Men att Emil, utan att ens överväga något annat, drar på sig en tajt, blank klänning med rosa blommor och påfåglar på och sedan placerar en långhårig blond peruk på huvudet och därefter äter sin frukost, är inte alls en självklarhet. Tyvärr, det vore ju naturligtvis önskvärt att det var det. Jag menar, känner man för klänning så borde det ju inte vara svårare än att man tar på sig en, liksom.

Hade vi varit i Sverige nu så hade detta varit helt lugnt för mig, jag vet ju att det finns ett genustänk i skolan och att pojkar och flickor i Sverige idag är förhållandevis fria individer, åtminstone i jämförelse med barnen här. Det är ju inte riktigt samma kultur här vettni. Det kan hända att de små franska och brittiska och australiensiska och kinesiska och malaysiska barnen inte alls tycker att en snart9-årig pojke bör klä ut sig till vacker kvinna när andra valmöjligheter finns. Det kan hända att de tycker att han borde klä ut sig till superhjälte eller nått annat "pojkigt",att de inte riktigt förstår charmen med vackra kvinnor och på så vis besudlar min son med en massa dumma fördomar om manlighet och kvinnlighet och att man inte kan kombinera dessa två utan att vara en galning. Typ. Det kan helt enkelt hända att han kom till skolan i morse och fick känna sig helt fel och dum istället för tjusig, och det vill ju inte jag, såklart.

Så jag kör med lite is i magen idag, och tumhållning och sådant, och så hoppas jag att han kommer hem och är precis lika obrytt lycklig över sin outfit som han var i morse när han lämnade lägenheten.


 Det hoppas jag verkligen.

tisdag 2 juli 2013

Vi medicinerar med lite Sverige bara, så är det bra sedan

Sedan drygt två veckor tillbaka så har ett flertal barn på Ines förskola insjuknat i en sjukdom som kallas Handfootmouthdisease. När fröknarna först tog upp det med mig så kopplade jag det till Mulåklövsjukan och blev lite nojjig. Men eftersom jag är en trogen användare av Vårdguiden.se så kunde jag genast lugna ner mig, för i Sverige kallas det tydligen för Höstblåsor och är inte ens något man behöver vara hemma för, så länge man inte har feber såklart. Så nojjan fick inget fäste.

Eller, inte i MIG, iallafall.

På förskolan däremot flippade både personal och föräldrar fullständigt. Sms om "nya fall" haglade in på daglig basis, angivarföräldrar kontaktade personalen med tips på vilka barn de ansåg hade dålig hygien och därmed kunde vara smittspridare, vilket sedan belönades med hyllningar på facebook tätt följt av instruktioner om hur ofta ett barn ska duscha och tvätta händerna.

Man ba: Lägg ner nu, för faen!

Hur hemskt kan det vara med blåsor i händerna, liksom? Så jag försökte tala lite vett med förskolechefen, lugna henne med att barn i Sverige går till skolan med detta och att det inte är något att oroa sig för, varpå hon svarar att läkarna här säger att det kan leda till heartfailure. Tydligen är det tillåmed så att hälsovårdsmyndigheten stänger ner förskolor här när smittan börjat spridas. De sjuka barnen måste då vara hemma i två veckor och sedan godkännas av läkare för att få komma tillbaka till verksamheten igen.

På något sätt för detta mina tankar till hur doktor Ingrid botar brutna tår med julstjärnor och hosta med en spruta i ögat. Jag får lite känslan av att läkare mest är folk med livlig fantasi som liksom hittar på sanningar istället för att, som jag tidigare trott, basera sina slutsatser på forskning och sådant där pålitligt. Eller ska man återigen skylla på värmen, att den liksom muterar blåsorna till nått livsfarligt? Inte vet jag.

Tur att vi ska hem snart iallfall, för blir Ines sjuk så vet jag ju att de dödshotande blåsorna plötsligt blir helt ofarliga bara vi flyger in över Arlanda. Måste ju vara världens bästa medicin ändå, en flygresa norrut bara, så är det bra sedan.

Japp, Sverige är bra på alla sätt å vis. 
Det har jag alltid sagt.