tisdag 23 juli 2013

Ni vet, DEN känslan. Eller?

Jo, ni vet ibland blir man som småbarnsförälder ganska trött framåt kvällen. Sådär så att man tror att ögonen ska falla ihop och benen vika sig och livet ta slut och allt sådant där. Exakt så trötta var jag och min syster häromkvällen. Jag var trött för att jag insett att det ju naturligtvis inte var flygresan med mina tre barn som var utmaningen den här sommaren, utan de två veckorna jag skulle vara deras enda vårdnadsgivare innan Hjälten också kom till Sverige för att put me out of my misery. Min syster var trött för att hon har haft semester själv i tre veckor med sina två barn, och märkligt nog har även dessa två sjuk energi. Och det är verkligen inte Froby-genen, det kan det inte vara. Möjligtvis om den legat latent i några generationer, då är det naturligtvis ett alternativ.

Anyway.
 
Nån gång där på eftermiddagen tittar jag och min lillasyster på varandra, den ena mer hålögd än den andra, och så beslutar vi oss för att börja med middagen. Och när vi väl fått till den så inser jag att min enda utväg är att köra en enkel läggning. I min familj betyder detta att storbarnen får kolla på film i sängen innan de ska sova, vilket funkar bra för alla parter eftersom de får göra nått som de tycker är lite specialmysigt och fuskigt, och jag kan natta dem snabbt innan jag lägger Ines. På så vis vinner jag ett par timmar av läsning och borstning och allt det där. Det är min och HjältenJimmys easy way out när vi behöver svimma tidigare än normalt.
 
 
Så jag hjälper storbarnen med film och tandborstning och allt sådant, sedan gör jag välling och går in med Ines till sängen. Och så däckar jag som en klubbad säl där inne så fort jag sänker ner huvudet på kudden. Trettio minuter senare vaknar jag av att Ines sitter i sängen med sin tomma flaska och tittar på mig. Och utanför dörren hör jag barnfötter som dunsar runt. Eftersom jag typ räknat med att alla skulle sova vid det här laget så tar jag upp Ines och stegar ut i vardagsrummet. Och där ute möts jag av fullt dagsljus, pigga, glada barn, samt en likblek syster som med en blandning av total uppgivenhet och återhållet övertrötthetsskratt säger:
 
"Elin. Vet du vad klockan är?"

Den var tio i fem.
 
Och det är då det visar sig exakt hur trött man är. När man har lagat middag till sina barn vid 3 på eftermiddagen utan att fatta det och sedan försökt natta samtliga klockan 4, fullt övertygad om att det snart är miss i nassen.
 
Så idag säger jag bara: HjältenJimmy, kom hem. Jag vill sova.
 
Nu.

3 kommentarer:

  1. Ha, ha! Du är riktigt rååålig ;-)!

    SvaraRadera
  2. Men lilla du vad du måtte vara trött.

    Ja men nu får han se till att komma karln!!

    SvaraRadera
  3. Ha, ha underbart! Men jag hoppas verkligen att du får sova snart!!

    SvaraRadera