söndag 21 juli 2013

Same old, same old



Plötsligt känns allt som vanligt, som att jag aldrig varit i Maläijsha. För nu sitter jag återigen här på ön och njuter av tystnaden och friheten. Jag kör sopor över sundet. Jag hämtar och lämnar barn och gäster. Jag flyttar båten till stormplatsen när det blåser nordväst. Och jag lyckas klanta mig, naturligtvis, så att jag färdigfixad och rätt snygg (om jag får säga det själv) lämnar ö-sidan och sedan anländer till fastlandet 10 minuter senare med oljefläckar på bröstet, skärsår på armarna, ett hår med svintostyling och med gråa fläckar på mina turkosa byxor. Så jäkla tjusigt. Och allt detta bara för att jag får hjärnsläpp och inte bara knäpper loss min egen båt från bryggan, utan även grannens, och sedan måste frakta den tillbaka när jag inser mitt misstag. Vilket naturligtvis inte går till på ett värdigt sätt utan tvärtom blir en förbannat klumpig och stundvis patetisk uppvisning för lyxvillorna på fastlandet.

Det är ett mysterium att jag väljer att bo här ute. Det säger jag er.
 
 
Men samtidigt Ä L S K A R jag det här. Och jag inser hur mycket jag har saknat det. Hur mycket värt det är att ha en stor tomt med klätterträd. Hur mysigt det är att bo trångt, och att barnen faktiskt inte alls verkar ha något behov av en massa yta egentligen. Inte på sommaren i alla fall.
 
 
Men det är ju inte vårt boende som gör Sverige så himla bra, nej, det är ju alla som bor här. Alla som jag får kramas och skratta och gråta och leva med. Släktingar och vänner. Jag är så glad att jag har dem så att det gör ont i magen. Och på fullt allvar så känns det här med att få lite sol och se en annan världsdel så jävla sekundärt i jämförelse med att få sitta och ta en fika med världens bästa gamla kollegor, med världens finaste föräldrar, med en lillasyster som alla tycker ser ut precis som jag, med en jättefin svärmor och en fantastisk svägerska. Och jag ser att barnen är av precis samma åsikt.
 
 
Så just nu överväger jag att kedja fast mig vid nån gammal ek här ute på ön, och helt enkelt vägra att åka tillbaka till det där landet som jag tydligen förväntas åka till.
 
 
Jag vill aldrig åka bort mer!
 
(Fast om det fortsätter vara såhär förbannat kallt så kanske jag inte är fullt så svårövertalad som det känns just nu. Kanske.)
 
 
 
 


1 kommentar:

  1. Underbar beskrivning av vårt vackra land och närheten till släkt och vänner.

    Kram Victoria

    SvaraRadera