fredag 12 juli 2013

Journeys are made by the people you travel with

Vi har överlevt kalas och maskerad och skolavslutning, och förbereder oss som bäst på att resa till Sverige imorgon eftermiddag. Jag och barnen alltså, Hjälten måste jobba ett par veckor till.

Wish me luck på de tre flighterna, tack.

Men det var inte alls det jag tänkte skriva om idag. Nej. För det finns nämligen en reklam som dyker upp på min datorskärm då och då när jag surfar. Jag har ingen aning om vad den försöker få mig att köpa eller anlita eller investera i, men den har ändå fastnat i mitt huvud. För jag tycker om texten:

Journeys are made by the people you travel with.

Så tror jag det står, och sedan ligger det en man och en kvinna mittemot varandra i en dubbelsäng, och kvinnan har en stor, fin, supergravid mage. Och den där reklamen bara attackerar mig rakt in i hjärtat varenda gång. För precis så är det, och precis så känner jag, och precis detta gör mig så lycklig över att jag gjort de livsval jag gjort. Att jag träffade Jimmy, att vi valt ett liv ihop, att vi fått våra tre fina, fina barn. Tänk va, att för 10 år sedan om exakt 1 vecka, den 19 juli, så träffade jag Jimmy. Hjälten. Och i dag för exakt 9 år sedan så föddes Emil, en vecka tidigt. Han skulle egentligen har förlösts på ettårsdagen, detvillsäga samma datum som jag och Jimmy ett år tidigare först fick se varandra.

Den där reklamen gör att jag påminns om hur fin min journey of life är, och att mina medresenärer är de vackraste av medresenärer. Och jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna förklara för någon hur lycklig jag stundvis verkligen känner mig över att allt blivit precis som det blivit. 

Det går liksom inte. 

Men just ikväll kan jag iallafall ge ett exempel på varför jag upplever att jag har världsafina medresenärer. För det var nämligen så att när vi vandrade hem idag från middagen så gick vi i mörkret längs med vattnet. Det var stjärnklart och månen var en klart lysande månskära som låg som en glad mun där högt uppe på himlen. Så jag uppmärksammade Ines och Ingrid på hur vackert det var alltihop, varpå Ines sträckte upp sin knubbiga hand och sa "-Häna i handen, tatt!" Vilket alltså betyder; "En stjärna i handen, tack!", och innebär att hon, som vanligt, vill att vi ska plocka ner en stjärna till henne så att hon kan få hålla i den. Jag svarade henne, som vanligt, att den sitter för högt upp, att jag inte når den. Så fortsatte vi i tysthet en liten stund, och sedan böjde sig Ingrid ner över Ines och viskade:

"-Ines, när jag dör, då ska jag ta en stjärna och kasta ner den till dig"

Och jag tycker att alltihop är så vackert så jag dör. Och så tänker jag att det är förbannat fina medresenärer jag har skaffat mig. Och så blir jag så väldigt tacksam.

Väldigt, väldigt tacksam.


1 kommentar:

  1. Vilket fint inlägg - och välkomna till Sverige! Och som svar till din kommentar - jodå, jag har insett att småtjejerna är typ tvillingar, när jag läste om din dag i affären med Ines började jag se mig runt för att försäkra mig om att Ebba verkligen var kvar i Sverige, haha. Jag kan så väl se scenen framför mig när hon räcker fram Snickers-paktet till kassörskan, som om det var världens mest självklara grej. Och även alla andra scener med henne liggandes på golvet, arg som ett bi...

    Kram!

    SvaraRadera