måndag 19 augusti 2013

Ibland undrar jag vad jag hade sysselsatt mig med hela helgerna utan mina barn, OCH vad jag hade haft för tapeter

I helgen som var besökte vi ett glassigt, nytt köpcenter som öppnade medan jag och barnen befann oss i Sverige. Tanken var i princip bara att vi skulle ta en sväng för att kolla vilka affärer som fanns att tillgå, och att vi skulle äta lunch.

Affärskollandet gick bra. H&M fanns som utlovat, och då var jag nöjd. Mer var det inte med den saken.

Lunchen däremot utvecklades snabbt till ett traditionsenligt spektakel a la Froby och innehöll bland annat:
  1. En Ines som upprepade gånger skriksjöng "-Blinta lilla häna däääj, hu ja UNDJAJ VA JA ÄÄÄÄÄJ!" med en allt mer eskalerande ljudvolym så att kineserna runtomkring satte i halsen. 
  2. som sedan hällde ut sitt glas isvatten över hela bordet. 
  3. som därefter ställde sig upp i stolen, och hojtade "-PAPPA, JA MÅSTE BAJSCHA!", vilket innebar att jag mitt i en tugga behövde rusa genom halva våningsplanet på jakt efter en toalett bärandes på en nudelkladdig, bajschnödig unge i famnen eftersom denna unge precis slutat med blöja. 
  4. För övrigt kom det ingenting när vi väl kom fram till toan vilket jag ju hade kunnat räkna ut redan innan, men eftersom hon nu har lärt sig att vi i princip alltid tar hennes toalettbehov på blodigt allvar så är det klart att hon nyttjar det för att krydda sin egen (och vår) tillvaro. Framförallt i köpcenter och vid läggdags.

Efter lunchen var vi ganska trötta kan man säga. Vi ville mest gå hem och lägga oss och inte vakna förrän dagen efter, men så blev det inte.

Näpp. 

För plötsligt i vår jakt på en utgång hamnade vi vid en gigantisk uppbyggd sminkloge med riktiga barbieklänningar, peruker, lösögonfransar och framförallt: olika scener med enhörningar och blommor där fotografer tog kort på små barn i barbiekläder. Och vi insåg genast att nån av oss var tvungna att sitta igenom hela hoolabalooett för att Ingrid skulle få vara med. Så var det bara. Och det blev jag. För nånstans kände jag att den lilla flickan i mig mer än gärna hade kapat sin högra hand för att få göra nått sådant, och närmare än såhär skulle den flickan aldrig få komma ett liknande event. Så därav satt jag sedan i ett antal timmar och tittade på när Ingrid blev sminkad, klädd, perukad, fluffad och sedan buren (för att inte snava på gräddtårtan av rosa tyll/klänningen) till scenen. Och därefter fick jag betala 400 kronor (samma pris som för en sjysst tapetrulle ungefär) för fem bilder (som i sin tur kommer på en cd-skiva som jag får hämta ut på en fotoaffär om en månad. Ett sådant jävla kap, liksom). Japp. Så i september ska vi då framkalla dessa fem mycket värdefulla bilder av hur min dotter viftar med tre centimeter långa ögonfransar medan hon kramar en lila enhörning av papiermache.

 Jag menar, vem behöver tapeter egentligen? När man kan få Ingridbarbiesar och lila enhörningar.

Ingen, säger jag.

1 kommentar:

  1. Ja alltså...jag FATTAR inte hur min lilla tjej först kan äta middag i sverige, hälla ut såväl glas som tallrik och sjunga högt för alla som (inte) vill höra - och sen upprepa allt i Malaysia? Hur hungrig är hon liksom? (jättehungrig visserligen)

    Och tja, den stora tjejen hade ju blivit skogstokig av de där lösögonfransarna och prinsessfluffet.

    Ibland undrar jag var min son är? För jag har ju liksom ingen Emil men annars...är det copy paste. Typ.

    kram!

    SvaraRadera