tisdag 24 september 2013

Men den var ju så fiiin...

Igår åkte jag och Ines taxi för att hämta Emil från en av hans ASA:s, dvs. AfterSchoolActivities. När vi väl satt oss tillrätta, och jag spänt fast henne ordentligt med bältet, så ser jag att hennes vita fluffiga klänning med flerfärgade prickar på har korvat upp sig lite över benen. Så jag tar tag i nederkanten och liksom drar lite i den för att den ska åka ner igen.

Det skulle jag ju INTE ha gjort.

För genast spänner tvååringen blicken i mig och säger: "-Jädd av mamma!" varpå jag avbryter mitt klänningsfix och tittar frågande på min arga dotter som fräser "-Det är MIN tjännin, du haj fatist en eden!".

Så var man inte bara omyndigförklarad när det kommer till att välja kläder till sig själv, man är även utpekad som potentiell klänningstjyv.

Känns ju sådär.

Faktiskt.

måndag 23 september 2013

Vad gör man inte för sina gäster, liksom?

Det finns en mexikanskinspirerad resturang här på Penang som heter Chili´s. De har väldigt god mat. Dessutom säljer de Frozen margaritas, och de är väldigt, väldigt goda. Så, inspirerade av detta, tänkte jag och Jimmy i lördags att vi (läs: Jimmy) skulle göra egna. Kan va bra att kunna nu när gästsäsongen snart är här igen, tänkte vi.

So far so good, liksom.

Grejen är bara att vi inte tänkte på följande:
  1. Det är ganska mycket alkohol i Frozen margaritas.
  2. Det tar några drinkar (sju, närmare bestämt) innan man fått till den rätta smaken. 
  3. Vi har tre barn som vill att vi ska gå upp före 12 på söndagarna.
  4. Ett av dem går gärna upp vid halvsex och tänder samtliga lampor hen kommer åt i huset.
  5. Ingrid var bjuden på barnkalas på förmiddagen dagen därpå
  6. Kalaset skulle äga rum på Adventure Zone, en inomhuslekplats som är ökänd för sin höga ljudnivå bestående av barnskrik.
Så näe, det kanske inte var den bästa grunden för en fin och harmonisk söndag. Men vad gör man inte för sina gästers välmående?

Vi är så himla serviceminded jag och Jimmy alltså.
Det har jag alltid sagt.


lördag 21 september 2013

Ni vet DEN känslan eller MammaPappa, jag älskar er

Ni vet när man har en blogg va? Där man skriver saker om sitt liv å så. Å så glömmer man bort att man har skrivit saker om barnens bordsskick. Så när man sedan sitter tillsammans med sin man och pratar med sina föräldrar på Skype, och den ene föräldern nämner att den ska klä av sig naken vid matbordet under besöket vid jul, och man som sagt har glömt att man överhuvudtaget skrivit det  där inlägget och därför blir smått orolig i några sekunder för sin förälders mentala hälsa, och samtidigt ser att maken blir om möjligt ännu mer orolig över den kommande julfriden överlag. Ni vet DEN känslan?

Nähä.

Nejmendåså.


fredag 20 september 2013

Men jag har sagt felåt, det har jag faktiskt

När Emil var liten tyckte jag i princip aldrig att det var några problem att bli väckt en stund på natten. Gå upp på morgonen vid 5:00 var plågsamt, men att hjälpa min lille kille mitt i natten när han behövde mig, det tog liksom inte alls emot på samma sätt. Dessvärre har min inställning till detta förändrats något med åren. Kanske för att jag ägnat mig åt det i så många år, vem vet? Oavsett så insåg jag i natt att min attityd nog måste justeras något.

Litegrann bara. 

För plötsligt hör jag mig själv säga "-MEN KISSA I BLÖJAN DÅÅÅ" till min tvååring som på helt eget initiativ har slutat i kissa i blöjan även på natten och som därmed måste gå på pottan vid midnatt och darfor helt försynt undrade om hennes mor kunde vara så vänlig och följa med henne dit. För det är ju mörkt och natt och så, och hon är ju faktiskt bara två år och en månad gammal.

Så jävla inteallscharmig mamma hon har alltså.

Å andra sidan vaknade den goda, trevliga, förstående modern i mig till liv på en gång efter detta opedagogiska uttalande. Så darefter gick jag naturligtvis upp och var otroligt skuldmedveten och gjorde därmed pottbesöket mycket trevligare och pratsammare än vad jag brukar göra. För att döva det dåliga samvetet, liksom.

Och idag har jag lovat mig själv att aldrig mer vakna mitt i natten och vara trött och sur.

Kommer gå skitbra.
Eller, det MÅSTE gå skitbra.

Sådeså.

torsdag 19 september 2013

Bara (gamla) bilder del 35 eller ThrowbackThursday, som det heter

Häromdagen satt jag och barnen och kollade på gamla bilder. Det utvecklades förvånansvärt nog till en av de mest mysiga stunderna vi haft på länge, för vi turades samtliga om att säga "Åååh!" och pussa den som dök upp på bilden. Detta gjorde även den annars ganska avvisande och intesånärhetstörstande storebrodern, så söta är helt enkelt hans systrar. På bild.

Så idag har jag gjort en liten bildfest med några av de där pussframkallande fotografierna:
 Emil
 Ingrid





 Tänker att om jag skriver ut dessa, gör ett kollage av dem, och sedan
trycker upp det i ansiktet på barnen så fort de bråkar och slår varandra så kanske jag har kommit på en enkel och billig lösning till att åstadkomma fred på jorden.

Ja, eller åtminstone till att åstadkomma fred resten av eftermiddagen i vår lägenhet.
Vi får se.



onsdag 18 september 2013

Här sitter jag och skrattar så jag gråter. Japp

Alltså. Har hittat en trebarnsmorstumblrsida som är så jäääla rolig. Den är rolig för att det är ganska exakt en miljarrrd procent igenkänning på alltihop. Jag dör!

Jimmy kommer definitivt att känna igen mig. Tillexempel HÄR och HÄR och HÄR
och HÄR

Japp, min dag är gjord iallefall.


tisdag 17 september 2013

Hämnden är ljuv, har jag hört

Ikväll smider jag planer. Fantastiska, storslagna planer. Fulla av hämnd. Planerna kretsar kring hur jag ska bete mig på mina framtida vuxna barns middagsbjudningar. Hittills har jag kommit fram till följande:

  • Så fort jag kommer fram ska jag vädra i luften och säga "Det här äter jag ALDRIG".
  • Sedan tänker jag gå ut i köket, kolla på maten och skrika "Fyyy va äckligt!"
  • Sedan tänker jag sätta mig ner på golvet i matrummet och gråta några krokodiltårar över hur jävligt det är med mat som jag inte har smakat men som garanterat kommer att vara vidrig.
  • Därefter tänker jag gå på toa och både ignorera att spola och att tvätta händerna.
  • Väl vid matbordet tänker jag se förbannat sur ut och upprepade gånger hävda att det här som står på bordet inte är ätbart, "Är det ens mat?" ska jag säga och se mig om på de andra runt bordet för medhåll.
  • När jag så småningom tar en smakbit så tänker jag inte använda besticken, eller jo, möjligtvis tänker jag använda serveringsbesticken, det kanske jag kan tänka mig.
  • Efter den första tuggan tänker jag säga "-Jag tycker faktiskt inte om den här kycklingen", fast det är fläskfilé, och så tänker jag spotta ut den tuggan på min tallrik. Fast initialt tänker jag försöka spotta ut den på någon annans tallrik. Utifallutifall denne någon skulle vara sugen på det.
  • Efter den andra tuggan tänker jag göra en helomvändning och hävda att maten nog var ganska god ändå.
  • Sedan tänker jag ta ett par tuggor till innan jag avrundar måltiden med att kasta tallriken i golvet och, naturligtvis, vägra torka upp det efter mig.
  • Eventuellt avslutar jag föreställningen med att klä av mig naken och sedan bli hysteriskt upprörd över att jag inte får leka med playdoh pa bordet som de övriga gästerna fortfarande äter vid.

Ja, ungefär så ser planen ut hittills.
 Tror det kan bli bra.

Faktiskt.

söndag 15 september 2013

Bara bilder del 34 eller En helt vanlig lördag

 I fredags åkte Jimmy (äntligen) till en fixakameranaffär och lämnade in vår canon. Det behövdes tydligen eftersom Jimmy fick sig en utskällning från snubben bakom disken. "You must really hate taking pictures, right?! You hate your camera, huh?!" untsowajter. Precis som när vi lämnade in vår bil på service i Sverige sist. Vi är tydligen en rätt grisig familj när det kommer till bilar och kameror. Men utöver dessa två områden är vi väldigt renliga, apselut.

Hrrm.

 Jajja, men vi är ganska söta iallefall, och så har vi ju återigen kunnat föreviga en helt vanlig lördag. Så det får väl va värt lite verbalt smisk av en kamerakille, tänker jag.



Framåt kvällen satte jag och Jimmy oss med varsin cider på balkongen för att njuta av solnedgången. Det gick skitbra, i två minuter. Följande är en bildserie från tillfället ifråga som väldigt väl illustrerar vårt familjeliv i allmänhet:

Lägg inledningsvis märke till hur avslappnad modern ser ut, och därefter till den lilla vita lådan som sticker fram nere i högra hörnet.

 Intet ont anande försöker den hjälpsamma modern att assistera sin yngsta diktatordotter.

Beakta nu avslutningsvis hur den äldre diktatordottern hämtat en hink, fått sin far att blåsa upp X antal vattenballonger vid namn Ros-Puss, Silverton och Guldsilke och att den tidigare avslappnade modern har fått flytta in samtliga möbler och sig själv för att inte drunkna.

 Så någon romantisk stund i solnedgången blev det ju inte...

Men mysigt blev det ändå, på sitt sätt. Faktiskt.

onsdag 11 september 2013

Lord help us! eller Det är väldigt svårt, det är det faktiskt...

Just nu är vi helt färdiga jag och Jimmy. Helt och hållet. Vår Buffel har nämligen varit i, vad vi för enkelhetens skull kan beskriva som trotsåldern, i ungefärsisådär fem år nu. Och hon har den senaste tiden fått en partner som heter Ines. Eller, inte partner egentligen, för då låter det som om de skulle vara överens om någonting och det är de ju inte alls. Nej. Men oavsett hur det är med den saken så  har vi precis insett, jag och Jimmy, att det kommer att vara såhär frånåme nu. Allt detta som är en blandning av Jimmys energi och gränslöshet och mitt humör och min envishet och långsinthet. Allt detta, inklämt i två små flickor, kommer att vara en del av vår vardag i många, många år framöver.

Det är inte utan att jag stundvis känner en viss hopplöshet, faktiskt.
 
Och det svåra är ju att förvalta dessa två naturfenomen till döttrar. För egenskaperna de har är det inget fel på alls, jag älskar att de är små tjejer med mer pondus än en företagsledargubbe på 60 bast med antydan till kulmage och ett hårfäste som kryper bakåt. Det är fantastiskt att kunna vara så tydlig, att veta så säkert, att vara så stark - men ändå så liten. Så det svåra är att vara en förälder som kan uppmuntra och vägleda och bidra till att de inser hur fina de är, istället för att vara en förälder som blir upprörd och aggroauktoritär och högljudd hela tiden. Det är det som är utmaningen, att lära sig att anpassa sin föräldraroll till de barn man får.



Japp. Det var mest det jag ville skriva idag.
Hörs da.




måndag 9 september 2013

Eller kan jag kanske skylla allt på mitt på guldfiskminne den här gången också?

I lördags var det familyday på Jimmys jobb. Mycket trevligt alltihop, både morgonaerobicsen som de hade som uppvärmning och alla båsen med spel och pyssel för barnen samt hoppborgen. Dessvärre verkar jag inte alls ha ett huvud som lämpar sig för sådana fester, för efter ett par timmar fick jag huvudvärk som tog över ena sidan av pannbenet samt höger öga, och då var det liksom inte mer att göra än att åka hem. Resten av dagen handlade i princip mest om överlevnad för min del, det är tur att jag är gift med en man som ser till att jag får sova flera timmar mitt på dagen och som låter mig gnälla hur mycket jag vill när omständigheterna kräver det.

Framåt kvällen så lovade jag Emil att han skulle få vara med mig och Jimmy och kolla på film när tjejerna hade somnat. Lite egentid med oss vuxna liksom. Jimmy blev mycket förvånad när jag berättade att Emil skulle vara med, det blev han, men det var inget jag reflekterade över. Jag tyckte mest att han var taskig som inte ville bjussa Emil på kvällsmys. Så när han sedan drog på filmen och det efter cirka fem minuter visade sig att den handlade om zombies som krossade bilrutor med sina pannben och därefter tuggade i sig helt vanliga människor, så insåg jag ju att Jimmys tveksamhet innan hade varit heeelt berättigad. Han hade ju liksom berättat vad det var för film tidigare under dagen, jag hade ju hört honom berätta det OCH sett på trailern han visade, men ändå på något jäkla vis helt blockat det framåt kvällen.

Så fort jag fattade hur tokläskig filmen skulle vara så hojtade jag till Jimmy att "-PausastoppafilmenNUUUtack!" och sedan fick jag placera min skakade son framför en skål godis och en KungFupandafilm, så att han skulle börja tänka mer på pandor och mindre på människoätande äckel. Och därefter hade jag, utöver min brutala huvudvärk, även tokångest över min egen dumhet resten av kvällen.

Så det är väl bara att konstatera att omdömeslöshet inte är en god egenskap om man är förälder.

Om ni undrar alltså.

onsdag 4 september 2013

This means war! Typ.

I ganska exakt ett års tid har vi haft en läckande toalett. ETT HELT ÅR. Och typ femton gånger har jag påtalat detta för vår "fixare". Samtliga femton gånger har han sagt; "I fix for you", och sedan har han fixat absolut ingenting. Under året har jag också påtalat att vi har en annan toalett som bara spolar om man med all sin kraft trycker in knappen i 30 sekunder med två händer, vilket inte inspirerar nån i familjen att spola och därmed gör att den toan lätt blir...hur ska jag säga..."trist" att besöka. Och sedan har vi en annan toa vars knapp istället tycker att det är så festligt att spola så att den gör det rent spontant, och framför allt när någon i familjen varit där och inspirerat den. Då blir den euforisk och tokspolar typ tio gånger i rad.

Japp.

Jo, så igår smsade jag alltså för sextonde gången att toaletterna behöver åtgärdas + att vår AC läcker som ett såll, igen. Och vet ni vad denne engagerade man skriver tillbaka?

"Ok tomorrow or after I send my men to check." 

Lägg märke till hur tjusigt han klämmer in det. Lite sådär i förbifarten liksom: "Blablabla or after blabla." Han vet minsann hur en slipsten ska dras den där. Nu tycker han nog att han lugnat ner den hysteriska, svenska toalettkärringen i några veckor till. 

Vi får väl se hur det blir med den saken...




tisdag 3 september 2013

En helt vanlig vecka. Jippi!

Sådärja, nu börjar vardagslunken igen. Äntligen. Det har vi sett fram emot allihop. Jag tror faktiskt att det var länge sedan jag och resten av familjen var så här rörande överens om något, även om storbarnen gjorde en helomvändning de sista två dagarna innan skolan började, och hävdade att de verkligen inte alls ville börja skolan. Aldrig mer. Jag kan i samband med detta kanske nämna att det inte är optimalt att ha en blivande fjärdeklassare och en blivande ettagluttare i samma sovrum söndagkvällen före skolstart. Det liksom eskalerade alltihop då kände jag. Blev lite väl mycket nerver på en och samma yta.

Men sedan kom de ju hem igår och var jätteglada och nöjda. Såklart.
 
 
Så nu är livet igång igen, och det känns fasligt bra. Det är ju liksom njutåret som kommer nu. Året när flytten hit känns avlägsen. När alla rutiner sitter. När barnen redan kan språket och redan har vänner. När jag har vänner. När vi vet vart man ska åka för att köpa en sopborste, en tårta eller vilket nummer man ska ringa om man fått hjärnskakning. Det är helt enkelt året som vi tacksamt ska ta emot och omfamna och som ska ge oss kraft att orka springa i det där ekorrhjulet i Sveriget igen så småningom.
 
 
Det är DET året vi möter nu.

 
 

Fy faen va skönt.