onsdag 11 september 2013

Lord help us! eller Det är väldigt svårt, det är det faktiskt...

Just nu är vi helt färdiga jag och Jimmy. Helt och hållet. Vår Buffel har nämligen varit i, vad vi för enkelhetens skull kan beskriva som trotsåldern, i ungefärsisådär fem år nu. Och hon har den senaste tiden fått en partner som heter Ines. Eller, inte partner egentligen, för då låter det som om de skulle vara överens om någonting och det är de ju inte alls. Nej. Men oavsett hur det är med den saken så  har vi precis insett, jag och Jimmy, att det kommer att vara såhär frånåme nu. Allt detta som är en blandning av Jimmys energi och gränslöshet och mitt humör och min envishet och långsinthet. Allt detta, inklämt i två små flickor, kommer att vara en del av vår vardag i många, många år framöver.

Det är inte utan att jag stundvis känner en viss hopplöshet, faktiskt.
 
Och det svåra är ju att förvalta dessa två naturfenomen till döttrar. För egenskaperna de har är det inget fel på alls, jag älskar att de är små tjejer med mer pondus än en företagsledargubbe på 60 bast med antydan till kulmage och ett hårfäste som kryper bakåt. Det är fantastiskt att kunna vara så tydlig, att veta så säkert, att vara så stark - men ändå så liten. Så det svåra är att vara en förälder som kan uppmuntra och vägleda och bidra till att de inser hur fina de är, istället för att vara en förälder som blir upprörd och aggroauktoritär och högljudd hela tiden. Det är det som är utmaningen, att lära sig att anpassa sin föräldraroll till de barn man får.



Japp. Det var mest det jag ville skriva idag.
Hörs da.




1 kommentar:

  1. Halleluja säger jag som har två döttrar med 1,5 år mellan dem. Jösses så det viner ibland. Man får ducka liksom ;-) Och jag blir yxtokig det ska gudarna veta.
    Än idag ryker dem ihop och nu är dem 11 och 12,5. Undrar när det avtar...

    SvaraRadera