torsdag 31 oktober 2013

Jag gillar när Emil är sjuk...

...för det är så mysigt att ligga i en hög i soffan och fnittra åt filmer och dricka varm choklad med honom. Världens bäste Emil! Så idag tänker jag inte lägga en massa tid på ett inlägg här inne.


 
Vi hörs imorrn!

onsdag 30 oktober 2013

En to-do list i bilder:


Rengöra en halv pusselram


 Fixa trevligt fölsedásfika


Introducera de traditionella indiska outfitsen inför fredagens Deepawalifirande.


Fundera över hur jag ska lyckas få fast det här glittriga på ett bra sätt en tidig fredagmorgon
samtidigt som den som ska prydas av det öppnar paket och firar sin 6årsdag.



En rätt trevlig lista ändå får man säga, och kanske även lite tålamodsprövande.

Vi får se.

tisdag 29 oktober 2013

Jag har närt en klottrare vid min barm

I dag kom förskoleskjutsen åkandes för att leverera Ines som vanligt. Det som var mindre vanligt var att Ines och hennes älskade, älskade kompis Linn satt helt stela och glodde på mig under lugg istället för att fnittra och... ja, r ö r a på sig. Jag visste på en gång att något var fel. Auntie Lee, barnskötare och bilchaufför, var rekordsnabb ut ur bilen, och i handen hade hon en liten pusselram som var nedklottrad med kritstreck. Sedan förklarade Auntie Lee att dessa två flickor minsann var skyldiga till detta elände, och att Linn nu skulle få åka hem till sig och tvätta ena halvan, och att jag och Ines imorgon skulle få tvätta andra halvan.

Hårt liv, alltså.

Ser nu framför mig hur jag i framtiden har att göra med en introvert, mystisk dotter som gillar konstig musik och att tagga byggnader i innerstan med ett ord som jag inte fattar vad det betyder. Det är förmodligen lika bra att man börjar träna sig på det här med rengöring och sanering. Jag har dessutom ett 6-årskalas för en världsabäst Ingrid att handskas med imorrn. Menmen, jag får se det från den ljusa sidan och glädjas åt att ungarna inte fick för sig att rita på ett av borden, det hade ju varit mycket jobbigare att rengöra. 

Och att transportera.


måndag 28 oktober 2013

Jojjo, de e till å va älskad minsann

Ingrids kommentar precis efter att vi sett klart "Sound of Music" för första gången och jag helt ocharmigt har skrålat med till samtliga låtar och melodier blir alltså inte "-Mamma, håll mun!" eller "-Du är asjobbig!" eller något liknande. Nej. Istället säger den älskade ungen:

"- Mamma, jag kommer ALDRIG att gifta mig."
"-Nähä, varför då?" undrar jag naturligtvis då, varpå hon svarar:
"-För jag kommer ALDRIG att tycka lika mycket om någon som jag tycker om dig."

Fy faen. Va fint.

Det tar tid

"-Mamma, när jag inte har nått att tänka på, då tänker jag på när vi satt i båten och nätet hade fastnat i motorerna och hur jag vände mig om precis när vågen kom bakom oss, den där som var som ett höghus..."

Mycket av det som förändrat och påverkat oss i familjen sedan Koh Lipe har jag inte kunnat skriva om. Det har varit för privat och för knepigt och för nära. Men oavsett detta så hade jag på senaste tiden faktiskt börjat fundera över om det nog inte var över nu, att vi kanske var färdiga med alltihop. Fast så var det ju inte, såklart. För i helgen kom ännu ett minnesfragment fram ur ett av barnen. Som vanligt när man minst av allt anar det, sådär så att man inte har försvaret uppe och därmed får bita sig i läppen för att hantera det på ett bra sätt och inte börja störttjura och kasta sig på sina knän framför ungen och skrika "-Felå-hå-håt, mamma ska aldrig sätta dig i en båt mer!". För det vore nog inte så himlans bra, kanske. Så jag stålsätter mig och tänker återigen att det är långt från färdigt. Att vi kommer att tala om det här många gånger till. Vi kommer att fortsätta drömma om det. Jag kommer att fortsätta jobba med min ångest. Samtidigt som jag mer och mer regelbundet kan se på det som hänt som en "bra" erfarenhet i det långa loppet, så känner jag stundvis en hopplöshet. En rädsla för att den där dagen ska ha skapat för stora, djupa hål, hål som aldrig riktigt kommer att gå att fylla.

Kanske blir det aldrig mer som det var förr?

Ibland känns det verkligen inte så. Exempelvis har vi inte en enda natt sedan den där dagen haft en läggning eller natt där alla barn ligger kvar i sina sängar och sover. Grejen är att det naturligtvis hade kunnat bli så ändå, det KAN ju vara så, men förmodligen inte. Det var så lätt före Koh Lipe, och är så svårt nu efteråt. Som att ingen riktigt kan slappna av och komma till ro. I kombination med att vi också är mycket tröttare, framförallt jag och Jimmy. Jag tror banne mig den där upplevelsen stal så mycket energi så att vi fortfarande måste sova ett par timmar extra varje natt för att så småningom komma ikapp oss själva. Om det nu går.

Inte faen vet jag.

Så jag försöker vara tacksam över att vi för varje månad får mer och mer distans till alltihop. Att vi faktiskt är glada och friska och pigga, utom en å annan förkylning förstås. Och framförallt; att vi kan prata om det som hänt med varandra.


Min älskade familj alltså.

Vilka kämpar.



fredag 25 oktober 2013

Empatin flödar här i min ensamhet

Är i skrivande stund helt tom i huvudet efter att ha skrivit klart tentan och skickat in den. Hela nio dagar för tidigt blev den klar! Känner mig sjukt nöjd med mitt engagemang och min planering (och om det nu visar sig att den inte blev godkänd pågrundav slarv eller annat så tänker jag inte berätta det i bloggen. För då har det inte hänt, typ). Fast just nu känns det verkligen inte som att jag har tabbat mig, känner snarare att jag har blivit en liten smula klokare och finare människa av den här första halvan av kursen. Sådant gillar jag. Klokhet och finhet är min grej. Så länge den inte ska inhämtas klockan nio på kvällarna framför Discovery, då kan den va. Jag funkar bäst vid åtta-nio på morgonen, uppenbarligen. Och klokheten/finheten funkar inte heller så bra före sju på en fredagmorgon när mitt ena barn helt oprovocerat sular ett grötplastlock i ansiktet på sitt syskon. 

Nej.

Men NU, enåenhalv timme efter den incidenten, känner jag mig väldigt lugn och fin och förstående igen. Möjligtvis kan ju detta bero på att jag druckit en kopp kaffe och fått skriva i lugn och ro, men kanskekanske även på att jag blivit liiite klokare och mer empatisk av de avslutande raderna på tentan?

Vi säger så tycker jag.



Och oavsett hur det ligger till med den saken så är det snart helg. 

Jippi!




onsdag 23 oktober 2013

Home is where the heart is

När vi hade varit på Bali i ett par dygn så ropade Jimmy på mig från sovrummet där han låg för att Ines skulle somna. När jag kom in så grät Ines. En hjärtskärande, läppdarrande, smärtsam gråt ni vet, så där så att modershjärtat bara skrynklar ihop sig till en stenhård boll och man känner att man gör v a d s  o m h e l s t för att trösta henne. Så jag frågade vad det var som var fel, och Ines tittade med stora tårar rullande längs kinderna på mig och sa "-Mamma, jad läntar hem".

Och det kändes som att jag skulle gå sönder inuti.

För det där "hemmet" som hon längtade till, det är inte hennes. Inte på riktigt. Inte för evigt. Det är oss bara till låns. Sådant är svårt att klargöra för en liten tjej, vilket gör allt så skört och svårt att hantera. För det är för avlägset, för diffust, att på riktigt förklara för henne hur det ligger till. Hon vet inte vad som väntar. Resten av familjen sitter regelbundet i lägenheten i Penang och pratar om "hemma" som något annat, som något långt borta som väntar och är det r i k t i g a hemma. Men inte vår lilla Ines. Hon är hemma här, på andra sidan jordklotet. Här där maten är stark, solen stekhet, böneutropen ekar mellan höghusen och snön är något man bara hör om i sagoböcker.

Sedan satt jag där en stund och höll Ines lilla hand i min och såg Jimmy i ögonen och insåg att det kommer att vara hennes trygghet, hennes rötter, som vi drar upp ur den här röda, torra jorden när vi flyttar tillbaka. Det kommer att vara hemskt. Det kommer att vara smärtsamt och svårt att förklara.


Ibland känner jag mig bara genuint jävla egoistisk.

Faktiskt.

Bara bilder del 39 eller Ännu mera Bali!

Sista Balibildsinlägget nurå. Som ni ser är jag besatt av balinesernas tak, tycker att de är exceptionellt vackra faktiskt. Och så gillar jag alla dessa små innergårdar med växter som man aldrig sett förr. Japp. Sedan vet jag faktiskt inte vad jag ska rapportera om fortsättningsvis eftersom jag för tillfället sitter djupt försjunken med en hemtenta om kommunikation, deliberation och empati. 

Vi får se.

Japp. Det var staden Sanur det. 
Nu kommer stranden...


Japp. Så mycket kan jag konstatera, att detta var garanterat inte sista gången vi var på Bali.

Så är det bara.


tisdag 22 oktober 2013

Bara bilder del 38 eller Mera Bali!

Vi hyrde en man med en bil en dag. Mest för att jag ville visa barnen risterrasserna, hur ris växer helt enkelt, men också för att få se lite mer av ön. Ett sådant jäkla bra beslut alltså! Vi hade världens bästa dag, och fri tillgång till AC under tiden. Grymt underskattat faktiskt, AC alltså.


Bilgubben körde runt oss och visade andra gubbar som gjorde träkonst, kvinnor som sydde batiksjalar på maskiner från 40-talet och, som ni såg ovan, en helt fantastisk liten gård där de odlade massor med téer, kakaobönor, frukter och kryddor som man först fick se i ett växande tillstånd, och sedan fick smaka på i bambuhyddor. Dessutom hade de tuppar och papegojor. Och kaffebönor som plockats ur apbajs, förstås. Personligen tyckte jag inte att bajskaffe var vare sig godare eller äckligare än vanligt kaffe, men jag har kanske inte så förfinade smaklökar som de som betalar dyra pengar för sådant har. Men nu har jag smakat iallefall, för smaka måste man ju alltid, om man ska leva som man lär alltså.

Och det ska man ju, såklart.

Sedan åkte vi till risterrasserna...

 

...och det var så vackert! Där köpte Emil sig en flätad bananbladshatt av en gubbe, Ingrid trampade i lera och jag blev galet svettig pågrundav klängapan på ryggen. Men vad gör man inte för att barnen ska se hur ris blir till?

Det var helt klart värt några liter svett.

Sådeså.


måndag 21 oktober 2013

Jag hatar att resa! eller Bara bilder (från poolen) del 37

Måste väga upp mitt prettoinlägg tidigare med en liten touch av hat känner jag. Så alltså, jag tycker fortfarande att det är trevligt att vara på annan ort. Jag tycker bara att det är förjäkla jobbigt att komma dit. Att flyga. Jag menar, det är ju väldigt uttröttande i sig, även utan barn. Men med t r e barn som ska roas och behållas intakta och icke nedkissade och förhållandevis tysta så att inte resten av passagerarna tröttnar och slänger ut dem genom nödutgångarna så blir man/jag ju nästintill sinnesjuk. Åtminstone om man har sådana barn som orsakar hörselskador hos samtliga på raderna både framför och bakom genom att vråla "-Det killas i snippan!!!" när planet landar och lyfter. Som leker med mer eller mindre frivilliga tanter på sätena runtomkring så att man måste hålla i dem för att de inte ska försvinna iväg över ryggstödet. Som blir oerhört bittra av att tab-batteriet är slut och måste förmedla det som ett mantra i två timmar framåt.

O S V.

Ja, sådant kunde jag va utan, faktiskt.

Men bortsett från detta har vi haft det väldigt, väldigt bra. Trots en envis förkylning som stundvis slog ut mig fullständigt och tvingade Jimmy att ta samtliga barn, fixa té och ge mig massage samtidigt. Japp. Annars har vi sovit mycket, ätit gott, badat massor, shoppat tills vi inte orkade bära mer, klättrat på risterraser, besökt en kaffe- och téodlare som bjöd oss på kaffebönor urplockade ur apbajs, och overlag gjort en massa annat som man förväntas göra på en semester. Jo, som sandslott och snorkling, och sa har ju Ingrid som vanligt fått en ny bästis, som är från Minnesota men som bor i Java.

Same old, same old liksom.















fredag 11 oktober 2013

Ingen chockskadad här inte

I går åt vi middag vid vattnet. Mycket mysigt! Det är ett bra ställe med en massa småstånd som säljer all världens mat, vilket gör ALLA glada och nöjda. Jag och Jimmy brukar äta syriansk kycklingkebab, Ines väljer sushi eller kebab hon med, och storbarnen tar pizza. Våra gäster plockade åt sig av lite allt möjligt och verkade nöjda och glada bägge två. Det måste ha varit väldigt gott nu när jag tänker efter, för Ines var på sitt vanliga naturfenomenshumör och hojtade, sprang ut i trafiken, vägrade åka vagn om inte den nye favoriten Bääänniii tittade på och imponerades. Vid flera tillfällen försökte hon klättra över muren som skiljer resturangen från havet och utöver dettas så kissade hon ner hela sin stol så att vi sedan fick sitta och varna folk för att trampa i kisspölen.

Jooråsatte.
Men som sagt, det är ju tur att maten var god så gästerna kunde fokusera på annat, OCH att jag har beskrivit Ines i bloggen. För då kunde en av gästerna bara titta på mig och konstatera att "Alltså, jag är inte ett dugg förvånad, jag har ju läst om Ines". Inser att det kan vara bra för samtliga kommande gäster att läsa några inlägg innan de kommer hit, så slipper de chocken och eventuellt även svettningarna och den förhöjda pulsen. Ett hett tips i all sin enkelhet.
Japp, så idag konstaterar vi att blogga är bra grejer om man vill ha glada, avslappnade gäster.
Och det vill man ju.
Såklart.

onsdag 9 oktober 2013

Har kanske en aning förhöjd produktion av endorfiner pga träningen nyss, men ändå

Plötsligt var det oktober. Helt sjukt ju, vad fort tiden går! För oktober innebär att vi får säsongens första gäster på snabbvisit, och att vi på lördag drar till Bali. He-rre-gud vad roligt! Och Bali alltså, ett av mina absoluta vimåsteåkaditresemål. Vi har bokat barnvänligt hotell med vattenrutschkanor och lekrum och grejer, så det känns redan som en fullträff. Dessutom är Ines stor tjej nu och åker därmed inte i knät längre, vilket känns trevligt. Kanske, kanske kommer ingen att spilla juice på mig den här flygresan. Det vore ju höjden av lyx det. Japp.




Kort sagt: Livet är underbart!