måndag 28 oktober 2013

Det tar tid

"-Mamma, när jag inte har nått att tänka på, då tänker jag på när vi satt i båten och nätet hade fastnat i motorerna och hur jag vände mig om precis när vågen kom bakom oss, den där som var som ett höghus..."

Mycket av det som förändrat och påverkat oss i familjen sedan Koh Lipe har jag inte kunnat skriva om. Det har varit för privat och för knepigt och för nära. Men oavsett detta så hade jag på senaste tiden faktiskt börjat fundera över om det nog inte var över nu, att vi kanske var färdiga med alltihop. Fast så var det ju inte, såklart. För i helgen kom ännu ett minnesfragment fram ur ett av barnen. Som vanligt när man minst av allt anar det, sådär så att man inte har försvaret uppe och därmed får bita sig i läppen för att hantera det på ett bra sätt och inte börja störttjura och kasta sig på sina knän framför ungen och skrika "-Felå-hå-håt, mamma ska aldrig sätta dig i en båt mer!". För det vore nog inte så himlans bra, kanske. Så jag stålsätter mig och tänker återigen att det är långt från färdigt. Att vi kommer att tala om det här många gånger till. Vi kommer att fortsätta drömma om det. Jag kommer att fortsätta jobba med min ångest. Samtidigt som jag mer och mer regelbundet kan se på det som hänt som en "bra" erfarenhet i det långa loppet, så känner jag stundvis en hopplöshet. En rädsla för att den där dagen ska ha skapat för stora, djupa hål, hål som aldrig riktigt kommer att gå att fylla.

Kanske blir det aldrig mer som det var förr?

Ibland känns det verkligen inte så. Exempelvis har vi inte en enda natt sedan den där dagen haft en läggning eller natt där alla barn ligger kvar i sina sängar och sover. Grejen är att det naturligtvis hade kunnat bli så ändå, det KAN ju vara så, men förmodligen inte. Det var så lätt före Koh Lipe, och är så svårt nu efteråt. Som att ingen riktigt kan slappna av och komma till ro. I kombination med att vi också är mycket tröttare, framförallt jag och Jimmy. Jag tror banne mig den där upplevelsen stal så mycket energi så att vi fortfarande måste sova ett par timmar extra varje natt för att så småningom komma ikapp oss själva. Om det nu går.

Inte faen vet jag.

Så jag försöker vara tacksam över att vi för varje månad får mer och mer distans till alltihop. Att vi faktiskt är glada och friska och pigga, utom en å annan förkylning förstås. Och framförallt; att vi kan prata om det som hänt med varandra.


Min älskade familj alltså.

Vilka kämpar.



1 kommentar:

  1. Ja det är tufft när mindre roliga minnen ska ligga kvar som en grå hinna över ens liv. Även om ni blivit starkare och mer sammansvetsade som familj av det, så är det ju ändå tungt att påminnas om händelsen emellanåt.

    Ni är ena riktiga kämpar!

    Kram

    SvaraRadera