onsdag 23 oktober 2013

Home is where the heart is

När vi hade varit på Bali i ett par dygn så ropade Jimmy på mig från sovrummet där han låg för att Ines skulle somna. När jag kom in så grät Ines. En hjärtskärande, läppdarrande, smärtsam gråt ni vet, så där så att modershjärtat bara skrynklar ihop sig till en stenhård boll och man känner att man gör v a d s  o m h e l s t för att trösta henne. Så jag frågade vad det var som var fel, och Ines tittade med stora tårar rullande längs kinderna på mig och sa "-Mamma, jad läntar hem".

Och det kändes som att jag skulle gå sönder inuti.

För det där "hemmet" som hon längtade till, det är inte hennes. Inte på riktigt. Inte för evigt. Det är oss bara till låns. Sådant är svårt att klargöra för en liten tjej, vilket gör allt så skört och svårt att hantera. För det är för avlägset, för diffust, att på riktigt förklara för henne hur det ligger till. Hon vet inte vad som väntar. Resten av familjen sitter regelbundet i lägenheten i Penang och pratar om "hemma" som något annat, som något långt borta som väntar och är det r i k t i g a hemma. Men inte vår lilla Ines. Hon är hemma här, på andra sidan jordklotet. Här där maten är stark, solen stekhet, böneutropen ekar mellan höghusen och snön är något man bara hör om i sagoböcker.

Sedan satt jag där en stund och höll Ines lilla hand i min och såg Jimmy i ögonen och insåg att det kommer att vara hennes trygghet, hennes rötter, som vi drar upp ur den här röda, torra jorden när vi flyttar tillbaka. Det kommer att vara hemskt. Det kommer att vara smärtsamt och svårt att förklara.


Ibland känner jag mig bara genuint jävla egoistisk.

Faktiskt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar