lördag 30 november 2013

Bara bilder del 43 eller Gästsäsongen har börjat!






Vädret skiftar mellan steksol och åskochblixtoväder. Vilket är precis lagom känner jag, för då får säsongens första gäster smaka på allt som Maläijsha har att erbjuda.

Det är så kul att de är här!

Äntligen.

torsdag 28 november 2013

MVG i jonglering hade kanske varit nått såhär i efterhand



Igår kom Emil hem med det extremt viktiga pappret som beskrev chokladläxan i sin helhet. Han hade glömt i det i skolan hela veckan, så allt jag hade att gå på tills igår var ett tiotal stressade mammor på Whatsapp som skickade meddelanden om exklusiva chokladbutiker och Valhronachoklad och hur man gör karamellkräm från grunden. Och så har vi ju haft Emils egna anteckningar om ingredienser också förstås, samt en mycket optimistisk skiss på en chocolate chip cookie som flöt runt i en krämig jordgubbsgrädde format som ett hjärta.

Magsårets tid var nära. Det kan jag lova.

Men så öppnade jag hans folder igår, och ut ramlar två papper. Det ena beskrev läxan och klargjorde tydligt att man inte behövde ha i alla ingredienser som läraren i fråga hade efterfrågat. Phew. 
På det andra pappret hade Emil och hans kompis plitat ner frågorna som de tyckte att de behövde få svar på, samt lärarinnans tankar kring detta.

Och när jag väl läst igenom det pappret så kände jag att jag behövde ge Emil lite strategisk vägledning. Från en pluggis till en annan, liksom. Lite som när jag gick i nian och min högstadiesyo tjatade under två hela obligatoriska möten om att "-Visst, visst, samhällsprogrammet är ju bra förstås, men tänk vad kuuul med cirkuslinjen va?! DET vore väl nått!" och jag trodde att hon var efterbliven, eftersom hon samtidigt var tydlig med att jag absolut inte skulle bli cirkusartist, det var bara det att det skulle löna sig att läsa nått kul istället för nått svårt. Och idag vet jag ju att hon var nått på spåret. Valde man en linje som var rolig, och därmed enkel att få bra betyg i, så fick man ett ännu bättre betygssnitt och således ett försprång när man skulle söka in till utbildningar på universitetet. Det var bara det att Elin 15 år ville ha ordning och reda och läsa historia och geografi istället, och hon hade förmodligen inte fått bättre betyg om hon dansade på lina, men det kunde ju inte syon veta.

Anyway.

Så jag satte mig med Emil och förklarade att om han uttryckligen ställer frågan "Skulle du ha något emot jordgubbsgrädde i chokladen?" så kommer läraren förmodligen svara "-Nej, det låter gott". Att om man säger "Ska vi lägga i gummibjörnsgodisar" (vilket hon tackålov tackade nej till) så kanske man väcker ett behov som annars inte hade funnits. Man ska inte väcka den björn som sover, liksom. Emil begrep ungefär lika mycket som jag själv gjorde för femton år sedan med min syo. Han kollade på mig med ungefär samma uttryck i ansiktet också, och sedan konstaterade han bara torrt att "-Mamma, hur skulle vi annars veta om hon ville ha gummibjörnar eller inte om vi inte frågar?".

Älskade unge.

Han kommer inte heller att välja cirkuslinjen, det är klart.

tisdag 26 november 2013

Varför kunde inte lärarna bara tycka om vanlig choklad?

På torsdag har Emil avslutning på ett tema i skolan som klassen har arbetat med. Temat är choklad. Tänk vad mycket trevligt och chokladigt de hade kunnat hitta på som avslutning. Jag kan komma på tusen saker som hade varit ett bra sätt att knyta ihop säcken på. Tusen. Men jag är uppenbarligen lite för tråkig och traditionell för sådant här, för den sista uppgiften som lärarna har hittat på är inte i närheten av mina förslag.

Nope.

Sedan igårkväll har jag och Jimmy hunnit bli upprörda och svettiga över alltihop. Emil med. För det är en tävling det här, vilket naturligtvis bättrar på nerverna. Och tävlingen går ut på att alla barnen får ett önskerecept av varsin lärare på skolan. Sedan ska barnen (läs: de stackars föräldrarna) göra den här chokladen så att barnen kan vinna tävlingen på torsdag, och OM barnet vinner då måste de (läs: föräldrarna) göra en ny omgång så att fler får smaka på vinnarkonceptet. Känns mest som ett straff egentligen, men vad vet jag.

Emils lärare har önskat sig följande:
  • chocolate chip cookie
  • jordgubbsgrädde
  • karamell
  • mint
  • mjölkchoklad

Detta ska sedan vara format som ett hjärta. Joråsåatte, det ska vi nog kunna röra ihop. Värre är det för en av mammorna i klassen som igår skickade ett mess där hon funderade över hur hon skulle lyckas göra en chokladkanin med diamantöron. Eller för en annan mamma som skrev tillbaka att hon behövde göra en skapelse med lager av vit och mörk choklad och i mitten skulle det vara jordgubbssylt.

Fy faen, ibland är det hårt att vara expatförälder.

Med betoning på ibland, alltså.

måndag 25 november 2013

Inget standardfredagsmys direkt eller Jimmy, det blir aldrig tråkigt med dig

I fredagsnatt vaknade jag av att Jimmy inte låg inom räckhåll i sängen. Så småningom visade det sig dessutom att han inte fanns i lägenheten överhuvudtaget. Detta framkom när jag gnuggade sömnen ur ögonen samtidigt som jag genomsökte alla våra flerahundrakvadratmeter nititskt. Eftersom jag är en sådan person som tycker att det känns trevligt att veta var alla familjemedlemmar är på nätterna så fick jag ganska hög puls av detta konstaterande. Så sedan låg jag en lång stund i vår säng och upprördes över att min man orsakar mig hjärtklappning (vilket naturligtvis inte gjorde saken bättre) och över att jag inte skulle kunna somna om förrän han dök upp igen. Tillslut kom jag på den vansinnigt smarta idén att pröva på att ringa till hans mobil. Genivarning på den, känner jag. Så klockan tvånånting svarade han i luren, och det visade sig att han satt utomhus på en annan våning och fotograferade åskovädret. Japp. Och med denna information gick jag därmed tillbaka till sängen och tuppade av i ren utmattning. 

Morgonen efter vaknade Ines vid halv6 och tillsammans upptäckte vi att Jimmy inte kommit tillbaka än. Fast det tog inte lång tid att hitta honom den här gången, tackålov. Han låg nämligen och snarkande högljutt i gästrumssängen med kameran som enda sällskap.

Inga konstigheter.

Idag känns det inte mer än rätt att jag visar några av hans alster:






Coola bilder måste jag erkänna. Sen att lördagen blev en mindre bra dag för att föräldrarna i familjen gick omkring som om om de återuppstått från de döda, det fick det ju vara värt.

Allt för konsten, som vi brukar säga.


fredag 22 november 2013

Jag skyller allt på grisarna

Jag tog visst en liten paus. Fast jag har en väldigt, väldigt bra anledning faktiskt. Det var nämligen så att skolan skickade ut ett mejl i tisdags om att två barn hade insjuknat i svininfluensan under helgen. Ja. Och då tänkte jag att eftersom vi får en massa gäster nu de kommande veckorna så ville jag inte oroa dem i onödan. Jag ville vänta lite och se om folk skulle bomma igen sina dörrar och fönster och falla ihop på gatorna och sådant där som man som svensk tror ska hända i Asien när flunsan anländer. Dessutom känner jag min familj där hemma så pass väl att jag vet att de hade sett precis samma sak framför sig. Så, ja, därav inget inlägg. För det enda jag kunde tänka på när jag satte mig vid tangentbordet var ju liksom det här med svininfluensan. Tro mig alltså, jag försökte verkligen skriva om annat, men det gick liksom inte.

Näpp.

Men nu har iallafall skolan mejlat att faran är över, det ligger inte en endaste liten ekorre på gatan och barnen är lika friska som vanligt. Tack och lov!

På måndag kan jag skriva om något annat tänker jag.

Det blir bra.

måndag 18 november 2013

Point taken, liksom


Ines och jag har varit hemma idag och haft helg. För i lördags repade hon med förskolan och i söndags genrepade hon OCH hade uppvisning. Hon var lite trött efter en sjudagars arbetsvecka kan man säga. Japp. Så vi har haft mysigt och lagt pussel och haft vattenkrig med Devi när hon skulle skura på balkongen och sådär. 

Men iallafall, när vi satt vid matbordet och åt lunch så surrade det till i kylskåpet ute i köket, ni vet så som det brukar göra i kylskåp ibland. Ines ryckte till och tittade på mig och sa "-Mamma, nu bjev jad jädd", varpå jag tröstande sa "-Men Ines, det är ingen fara, det är bara kylen. Förresten finns det inget farligt hemma hos oss.". Då tittade hon på mig och konstaterade"-Nej, det finns innet fajitt". Sedan funderade hon en liten stund innan hon la till:

"-Men det finns Injid".


Så sant, så sant.
 

Lite bilder från Ines förskoleuppvisning eller Jag hatar datorer!

Sådärja. Nu har vi sett Ines förskolas årliga uppvisning. Den var en spännande upplevelse, både när det gäller förskolekultur och prestationer från barnen. Jag hade egentligen tänkt skriva en något mer detaljerad text och visa en film, men eftersom tekniken sviker mig (och jag inte har lust att svära mer för tillfället) så får det vänta.
 
Ni får hålla tillgodo med några bilder, helt enkelt.
 


 

Jag återkommer.




torsdag 14 november 2013

Nästa gång tänker jag banne mig läsa en bok.

Så ligger man då platt på rygg på vardagsrumsmattan och har sin yngsta dotter upplyft i luften, vägandes på sina egna armar och ben. Ni vet, som ett flygplan. För hennes skull. Det är ju roligt att bli upphissad och flyga, liksom. Och man känner att man är en jäfligt fin mor som bjussar på en massa flygturer mitt i veckan fast det är obekvämt och man egentligen skulle vilja läsa en bok tillsammans i soffan.

Men vad säger då den otacksamma ungen?

Jo: "-Mamma, jag vill att Jinns mamma ta vaja min mamma".

Spontan känsla på det: Skit pårej!

Japp.

tisdag 12 november 2013

Bättre titta på ägg än att äta dem, som man brukar säga.


 På senaste tiden har ju Ines blivit en väldigt stor tjej. En sån där tjej som vet att vi andra tycker att hon är liten, men som kämpar tills hon blöder för att få samma rättigheter och möjligheter som de andra syskonen. Detta yttrar sig på många, många sätt. Tillexempel i att hon, som bekant, använder Ingrids kläder som är på tok för stora eftersom hennes egna är menade för "små tjejer", detvillsäga INTE för sådana stora som hon själv. Det har även resulterat i att hon storögt lyssnar på sina syskons samtal hela tiden och när hon inte förstår händelser eller reaktioner som de uppvisar eller pratar om så säger hon "-Vaddååå Emij/Injid, vaddååå?". Det blir kanske en femtisexti sådana "Vaddåååå" om dagen. Man måste ju begripa vad folk säger, såklart.

Inga konstigheter.

Något jag däremot inte upplever som enbart positivt är hennes nyfunna intresse för internet, och då framförallt Youtube. Både Emil och Ingrid är där alltsomoftast och lyssnar på musik eller lär sig nya Minecraftmetoder. Ines däremot, hon tittar på ägg. Japp. Kinderägg närmare bestämt. Vet ni att det finns miljontals människor som tittar på när vuxna kvinnor och män öppnar kinderägg? Det hade jag ingen aning om förrän nu. Framförallt finns det en brittisk man som älskar att öppna Hello Kittyägg, vilket ur ett genusperspektiv känns åtminstone liiite bättre på nå vis, men det gör dessvärre inte att jag tycker att tittandet blir mer spännande.

Såatte, om ni är sugna på att kolla på när andra öppnar kinderägg så vet ni alltså frånåme idag vart ni ska söka er.


Det var så lite så.

måndag 11 november 2013

Som att vinna på lotto ungefär

Måndagmorgon. Ingrid ska ha vita gympashorts med den gröna tröjan och de vita skorna. Emil ska ha blå uniform med svarta skor. Ines ska krånglas på något annat än den rosa klänningen (för den är i tvätten) och hitta en sak att visa upp på Show and tell-samlingen på förskolan. Läxorna ska packas. Emils simpåse med simglasögon, badmössa, bräda, handduk, simfötter och skolbadbyxor ska packas. Frukost ska ätas, mellanmål packas, vattenflaskor fyllas, hår och tänder borstas.

Ochsåvidare.

Kombinera mina barn (som jag ju kan ha nämnt vid något tidigare tillfälle är tre till antalet) med mitt stresspåslag, och försök sedan att låta bli att jubla när allt ovanstående genomförs utan bråk eller akut tidsbrist. Jag kan säga att det går inte. Så i morse spontantjöt jag av ren glädje när vi kommit ner till trottoaren över den lyckade morgonproceduren (jag behövde inte ens borsta någons tänder påväg ner i hissen!) och kände att en liten publik på ett par hundra applåderande, glada och tjoande människor, ett målsnöre och en megafonröst som förklarade mig som vinnare hade varit helt på sin plats.

Fast så blev det ju inte.

Istället tittade Jimmy på mig som att jag nu officiellt blivit galen, medan barnen mest såg glatt  overraskade ut. Så ingen high five från någon med andra ord. Näpp.


Ibland behöver man banne mig en high five.


Fast jag kan tänka mig att bjussa på att vara high fivelös ett tag till. Snart är vi hemma i Sveriget igen, och då banne mig kommer Jimmy också att vilja få sig en handklapp på morronkvisten då och då. Garanterat. 

Såhär såg de för övrigt ut innan vi flyttade hit.

Våra monster.

fredag 8 november 2013

Men om jag hämtar barnen tidigt och sedan läser en astråkig bok för dem, då har jag väl gjort ett rätt bra jobb va?

Bara det senaste dygnet har jag läst kanske en fem eller sex olika inlägg eller artiklar om barn och barnuppfostran. Dessa länkar nedan har nämnt följande:

Japp, det var det senaste dygnets skörd. 

Och nu sitter inte jag och säger att allt detta är skit, förutom sista punkten, den går ju fetbort direkt förstås. Men det är ändå något med det här som gör mig väldigt trött. Alla dessa råd och åsikter som forsar in över oss just nu har nämligen den effekten på sådana som jag själv som sliter mitt hår för att göra ett bra jobb. Jag vet inte riktigt när det hände, men någonstans på vägen blev egenskapen att vara småbarnsförälder nästintill synonymt med att bli ständigt ifrågasatt. Vi ska förmanas och fostras och granskas, och tydligen är vi trots detta på väg att skapa en förlorad generation vilken i sin tur kommer att belasta samhället med sina trasiga barndomsminnen om mobiler och med sin egoism och oförmåga. 
Jag vet inte jag.
För egentligen är det ju så att hur vi väljer att agera med, och fostra, våra barn är upp till var och en av oss. Så enkelt är det, både på gott och ont. Om folk vill kan de slänga beska kommentarer till mammor på tunnelbanan som skickar ett sms, grejen är bara att ingen faktiskt vet huruvida någon är en bra förälder eller ej baserat på enstaka möten och tillfällen. Så kanske ska folk i allmänhet sluta dra slutsatser om människor de inte känner, vad vet jag. Det kan naturligtvis vara bra att ha synpunkter och att föra diskussioner när det passar, det kan det ju. För många av dessa råd och åsikter verkar vara både kloka och korrekta, men samtidigt ska man nog komma ihåg att:
  1. Det just nu finns ett överflöd av sådana rön och tips som spretar en hel del.
  2. Det är ganska ocharmigt att dra slutsatser om hur någon är som människa endast genom att iaktta denne en stund på tunnelbanan.
  3. Det är i slutändan vi som ÄR småbarnsföräldrar som ska fixa och ta ansvar för det här på ett sätt som VI tycker känns bäst för VÅRA barn och familjer.
  4. Och det kommer vi att göra, och det kommer dessutom att gå bra.

Det är jag säker på.

Over and out.


torsdag 7 november 2013

Bara bilder del 41 eller Helt sjukt ju, nedräkningen har faktiskt börjat

Så sitter vi då plötsligt här och inser att dagarna håller på att ta slut. Att livet på andra sidan jordklotet snart är ett minne blott. Förvisso snackar vi ju 8 månader nu, men vad är det egentligen? Ingenting. Så de kommande resorna måste planeras färdigt och bokas, annars säger det svisch och så är tiden ute. Så är det. Målet i vår är således att få till en tre-fyra resor, och att två av dessa resor ska ske utan barnen. Delvis vill vi det för att få tid för att långsamt gå hand i hand och småprata på gator, längs stränder eller på berg. Ja, utan att bli avbrutna sjuttiofjorton gånger av att någon är kissnödig eller törstig eller har trampat i ett myrbo. Fast det handlar lika mycket om att det finns saker som barnen helt enkelt inte tycker är tillräckligt roligt och spännande för att det ska vara värt att ta med dem. De får vara hemma med MormorochMorfarFroby eller FarmorochCacci istället, minst lika kul ju. Tur för oss att vi har så finfina föräldrar och Caccisar!

Vår första resa är planerad att ta oss till Singapore:

 

Och sedan har vi tänkt ta en tripp till Nepal:

Kathmandu City

Om vi inte pallar att vandra så kanske vi åker till Maldiverna istället. 
Eller kanske har någon av er ett ännu bättre förslag? Hit me with it i så fall.

 

Och det är just precis detta jag kommer att sakna mest. Att ha världen så nära till hands, att kunna ta en weekend i Singapore utan att det kräver att man sparar pengar och planerar och tar ledigt ett år i förväg. Sjukt bra grej det.


 Men Sveriget är ju ändå finast.

Förstås.




onsdag 6 november 2013

Tänk att nått så vanligt kan kännas så fint




Långhelgen som var alltså. Den var faktiskt perfekt. Helt perfekt. Och märkligt nog har vi inte gjort någonting särskilt, inga spännande resor eller utflykter.

Nope.

Istället har vi spelat spel, lagt pussel, köpt nya böcker och läst i dem, ätit ugnspannkaka med blåbärssylt och rullat köttbullar, badat i poolen, spanat på stormarna som dragit in över staden under kvällarna, lyssnat på musik, haft vattenkrig på balkongen, klippt oss. Ja, sådant där vardagsnyttigt har vi hållit på med. Uppenbarligen behövde vi det, för sällan tror jag att det har varit så harmoniskt hemma hos oss. Med det inte sagt att vi inte har bråkat, för det har vi ju såklart, men inte l i k a m y c k e t som vanligt. 

Så dagens känsla är: Jag älskar min familj så jag blir tokig.

Så ere med den saken.

fredag 1 november 2013

En toppendag, helt enkelt

Fett lyckad fölsedá Inkapunken fick alltså. Den inleddes med varm choklad, minicupcakes och kakor, vilket naturligtvis var en mycket uppskattad frukost. Sedan fick barnen klä sig i tjusiga indiska Deepavalikläder och ta med sig partypacks till Ingrids klass till skolan. Och därefter, detvillsäga nu ikväll, har vi firat Ingrid på G-hotel samtidigt som Ines har haft egen barnvakt för allra första gången. Fy sjutton va trevligt vi haft allihopa! Inte minst Ines som kom hem och var på ett alldeles strålande humör och pratade om rosa godis och Linn och att hon ätit mat. Vi andra har fått äta tjusig buffé, vilket för storbarnen innebar att de åt endast chokladfontändoppade marshmallows och jordgubbar, och för mig och Jimmy innebar sjukt mycket musslor, räkor och lax.

Jojjominsann.

Som grädde på moset hann jag springa in med en skypevideofilm från ö-grannarna/kusinerna innan Ingrid somnade, vilket gav henne tårar i ögonen och fick henne att mumla "-Åh, va söööta..." innan hon tuppade av fullständigt.

Japp, all in all en sjukt bra kväll.

p.s. Tack Linda, Mattias och Linn. Ni e världsabästa barnvakter! d.s.
Ines som med frukostcupcake på kinden visar sitt syskonpresentarmband. Ba så ni vet.


 Eventuellt är detta den sista födelsedagen som Ingrid får fira i 30gradig värme med linne och kjol.
Bara det är ju värt att fira.

Faktiskt.

Bara bilder del 40 eller Happy Deepawali!

Okej. Det var inte helt lätt att få till bra bilder imorse, delvis pågrundav mörker, men mest pågrundav barn som inte stod stilla. Ni får iallafall ett hum om hur tjusiga de var när jag vinkade av dem vid skolbussen. 
Mina fina barn.