måndag 11 november 2013

Som att vinna på lotto ungefär

Måndagmorgon. Ingrid ska ha vita gympashorts med den gröna tröjan och de vita skorna. Emil ska ha blå uniform med svarta skor. Ines ska krånglas på något annat än den rosa klänningen (för den är i tvätten) och hitta en sak att visa upp på Show and tell-samlingen på förskolan. Läxorna ska packas. Emils simpåse med simglasögon, badmössa, bräda, handduk, simfötter och skolbadbyxor ska packas. Frukost ska ätas, mellanmål packas, vattenflaskor fyllas, hår och tänder borstas.

Ochsåvidare.

Kombinera mina barn (som jag ju kan ha nämnt vid något tidigare tillfälle är tre till antalet) med mitt stresspåslag, och försök sedan att låta bli att jubla när allt ovanstående genomförs utan bråk eller akut tidsbrist. Jag kan säga att det går inte. Så i morse spontantjöt jag av ren glädje när vi kommit ner till trottoaren över den lyckade morgonproceduren (jag behövde inte ens borsta någons tänder påväg ner i hissen!) och kände att en liten publik på ett par hundra applåderande, glada och tjoande människor, ett målsnöre och en megafonröst som förklarade mig som vinnare hade varit helt på sin plats.

Fast så blev det ju inte.

Istället tittade Jimmy på mig som att jag nu officiellt blivit galen, medan barnen mest såg glatt  overraskade ut. Så ingen high five från någon med andra ord. Näpp.


Ibland behöver man banne mig en high five.


Fast jag kan tänka mig att bjussa på att vara high fivelös ett tag till. Snart är vi hemma i Sveriget igen, och då banne mig kommer Jimmy också att vilja få sig en handklapp på morronkvisten då och då. Garanterat. 

Såhär såg de för övrigt ut innan vi flyttade hit.

Våra monster.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar