måndag 23 december 2013

God Jul


Jul blir det. 

Oavsett om man tycker att det passar sig eller inte. Och God måste den bli, för barnens skull. Så imorrn ska vi ha hamburgergrillfest på poolvåningen och öppna obsent många paket, samtidigt som vi tänker på dem där hemma. Och på dem i himlen.

Och sedan åker vi till Koh Samui på Annandagen. Först kändes det konstigt och fel, men nu känns det lättare. Det blir bra med sand och snorkling och bungalows på stranden. Det blir bra med promenader längs vattnet och samtal med en syster som minns det jag minns.

Så jag försvinner härifrån några dagar. Men först säger jag God Jul.

För det vill jag att ni får.

Såklart.

lördag 21 december 2013

Kärleksbrev till himlen

Hela mitt hjärta är sprängfyllt med sorg och kärlek, allt på en gång. Och det gör ont. Det SKA göra ont. Så är det med kärlek, den är fantastisk att få ha i sitt liv, och priset man betalar för det är att det smärtar något så fruktansvärt när den tas ifrån en. Det blir ett stort gapande hål i hjärtat. Plötsligt finns det där, och det kan inte fyllas igen. För det är en kärlek som inte kan ersättas, det finns ingen som är värdig den där platsen.

Med tiden kommer jag att vänja mig vid det här hålrummet, det vet jag. Men inte nu. Inte på länge. Så jag gråter, och jag sörjer, och jag saknar. Jag saknar den där starka, varma kvinnan som luktade gott och tryggt och som brukade säga "-Du är vacker som en nyponros" och krama mig så att jag visste att jag var villkorslöst älskad. Jag saknar den där fantastiska kvinnan som lagade mat och kakor som man aldrig kunde äta sig mätt på. Jag saknar den där kärleksfulla kvinnan som alltid var på min sida och som alltid tänkte på mig och oroade sig för mig och som alltid hoppades för mig.

Jag s a k n a r min mormor.


Och det gör ont.

Banne mig, det gör ont.

fredag 20 december 2013

En dag vi aldrig glömmer

I går var en hemsk dag. Det var en dag då tårarna forsade ner längs kinderna, men som samtidigt behövde innehålla glädje för barnens skull. Så vi åkte till Hard Rock Hotel. 

















Och vi fyllde dagen med saker som gör oss glada; med bad och glass och parasailing och rutschkanor och milkshake och pizza. Fast samtidigt var våra hjärtan någon annanstans, för ibland finns det inga härligheter i världen som räcker till för att avleda sorg. Så är det bara.

 ...

Den här julen kommer att vara en tid då min kropp är kvar på Penang.

 Men mitt hjärta är hemma.

onsdag 18 december 2013

Berättelsen om hur jag blev en gnällkärring som skriver bittra lappar och klistrar upp dem i hissar eller The poo made me do it

Jag är verkligen inte en bitter lappskrivarkärring. Inte under normala omständigheter alltså, men det här, det måste jag ju faen komma undan med tänker jag...

I förmiddags var jag och systerns man nere vid poolen med några av barnen. Vi plaskade och simmade och åkte vattenrutschkana, ja, vi hade det trevligt, helt enkelt. Ända tills Emil och hans playdate kastade bort en liten gul boll in under en av stenbänkarna som finns utspridda längs med långsidorna på poolvåningen. Efter en stund ropar Emil på mig och säger "-Mamma, jag får inte tag på bollen, den är omgiven av bajs!". Eftersom jag är van vid att alla äckelmagade i min familj, detvillsäga de två av hankön, anropar mig så fort nått snusk är på gång så utgår jag ifrån att det inte är b a j s, nej, jag tänker att det nog är lera eller möjligtvis fågelbajs.

I wish att det hade varit fågelbajs.

Det var det nämligen inte. Nix. Det var rejäla människokorvkluttar som låg där utspridda över golvet. Det tar mig ungefär tre sekunder att koppla ihop de korvarna med toapappret som klär in en rabatt precis bredvid. Och sedan tar det några sekunder till innan jag inser att det där vattnet som forsat ned likt ett mindrte vattenfall ur en stor fuktskadad och uppfläkt takyta de senaste veckorna, nog faktiskt är avloppsvatten. Prima, färskt avloppsvatten. Rakt ner på en rätt rejäl golvyta som befinner sig ett tiotal meter från poolen på ena sidan, och en lekplats  på den andra.

Vad jag gjorde?

Jag flippade, såklart. Jag fick tokspel. Jag drog på mig en handduk, tog hissen ner till management och tokgormade om bajskorvar på tanten som satt nere vid sitt skrivbord, vilken genast skickade de stackars städarna att gå upp och spärra av området runtom avloppsduschen och sedan skura av den kletiga ytan. Därefter återupprepade jag det några timmar senare när managementchefen kom tillbaka, fast med lite högre röstnivå och lite längre harang om unhealthy conditions! och safety for the children! untsovajter. Hans kommentar om eländet var för övrigt att "-Rörmokarn har varit här, men han är ju så upptagen". Om det bara fanns en liten ynkans mokare på ön så hade han kommit undan med det, men det känns högst osannolikt.

Jag avslutade sedan det hela med att skriva ut varningsskyltar på datorn och tejpa fast dem i hissarna för att varna alla andra familjer. Jag tänker att OM de skulle få för sig att gå ner för att ha det trivsamt på lek- och badvåningen och INTE för den sakens skull är sugna på att lukta avföring efteråt så kan det eventuellt vara trevligt att bli varnad.


Så, tjae. Det var min onsdag det.

I`ve had better.






söndag 15 december 2013

Kunde lika gärna ha skrivit "Hej, vi skiter i de hemlösa" istället för God Jul, känner jag.

Alltså. I normala fall så brukar jag alltid få lite, lite ångest över julkorten. Mest för att jag inte är fullt lika bra på att pyssla som min mamma alltid har varit, och således brukar ha för vana att klippa snett eller skriva alldeles för otjusigt. Det brukar dock alltid lösa sig till slut, så den ångesten har minskat med åren i takt med att jag gör mitt bästa för att arbeta bort den duktiga flickan som bor inom mig.

Men. Så kom då julen 2013.

Ja, och den inleddes med att jag drog igång ett klipp och klistraprojekt som slutade med att det färdiga resultatet såg ut som att jag limmat fast bilder på mina tre barn med sex amputerade armstumpar i vädret. Fast egentligen skulle det ju se ut som att de hängde från ett kinesiskt tak tillsammans med en massa lyktor. Fick därmed börja om på nytt. Efter mycket om och men så blev jag nöjd med resultatet. Så jag begav mig ner till Guerneyplaza och bad för ovanlighetens skull om extraspecialmånga kopior hos fotoaffärn (som förvisso gör ett asdåligt jobb med att framkalla dessa kopior, men det är ju åtminstone inte mitt fel) så att alla i familjen ska kunna skicka till många, många människor. Ja, för vi har ju varit borta så länge och det känns viktigt att skicka nån liten påminnelse om att vi fortafarande existerar och så. Väl hemma inser jag rätt fort att kopiorna inte kommer att räcka till alla jag ville skicka till, förstås, men vid det laget är det försent att gå tillbaka och be om fler. Japp. För lagom till att jag klistrat igen alla kuvert så börjar det rassla till på facebook från typ en miljard människor som uppmanar folk till att skänka pengar till välgörenhet istället. För vem vill egentligen ha julkort? Vilka är det egentligen som tycker att det är viktigare att skicka julkort när det finns folk som svälter och är sjuka?

Det låter ju sjukt egoistiskt, faktiskt.

Så i år kommer folk att få massor med härliga, kloka och givmilda meddelanden på fejjan om att de såklart gett pengar till välgörenhet istället för att skicka kort. Och sedan kommer de att fått ETT suddigt julkort från en skitglad och clueless familjFroby. 

Japp.

Så; God Jul, Gott Nytt År och jag lovar att ge pengar till välgörenhet.

 Också.




lördag 14 december 2013

Bara bilder del 46 eller Tänk att mina barn fick världens bästa släkt, ever.




För närvarande är det gästfritt hemma hos oss. Två åkte till Filippinerna och fyra åkte till Langkawi. Det blev väldigt tomt, vilket Ines inte alls uppskattar. Nedräkningen har således börjat tills kusinerna återvänder på måndag, och under tiden håller vi tillgodo med bilder. För övrigt måste jag säga att jag har världens finaste och bästaste lillasyster. Och bror. Fett med tur det, kombinerat med lite skicklighet från mina föräldrars sida.


 Maiageeego i sin tur har dessvärre lämnat oss för gott. Tänk vad de ska njuta av sina långa morgnar och tretimmarsmiddagar nu efter att ha levt med oss i några dagar. Vi är bra till sådant i min familj, vi ger folk perspektiv, liksom.

Och det är ju bra att få ibland tänker jag.

Fast även om Maiageeego har åkt så har de iallfall lämnat efter sig en sådan där fin och varm känsla i mig. Den finns där varje gång vi har sagt adjö till våra gäster. Jag är så vansinnigt glad att vi, och framförallt mina barn, har så många fina, kloka, starka, härliga, varma vuxna omkring oss. Det är värt hur mycket som helst.




Sedan var det ju fredag igår, vilken Jimmy spenderade med att fira av en kollega som ska flytta hem till Sverige igen. Detta gjordes, på sedvanligt vis, med hjälp av cirka 618 tequilashots och har medfört att Jimmy är lite trött idag. Vi andra spenderade gårdagen med ett gäng fina, glada kompisar vid en av dessa kompisars pool. Det var det fetaste poolområdet jag någonsin sett! Det är bra med sådana kompisar, det måste jag säga. Dessutom talar just den här kompisen endast spanska, vilket gör att jag måste damma av min spansktalarförmåga. Fett bra det.

Det var min vecka det, och snart är det jul och då kommer världens finaste föräldrar. 


Ja hörrni. Det går bra nu, helt enkelt.




måndag 9 december 2013

Bara bilder del 45 eller Gäster, gäster ännu mera gäster









För tillfället är vi elva personer i det här hushållet. Väldigt trevligt! De två senaste tillskotten kallar Ines "Maiageego" bägge två. Ett ganska fint samlingsnamn för dem tycker jag. Maiageego hade med sig presenter i form av ficklampor vilka använts flitigt. En kris uppstod initialt eftersom det slumpade sig så att Ingrid fick paketet innehållande en rosa lampa, men efter en liten chokladsmakande muta var det problemet löst. Choklad alltså, man kommer långt i sitt föräldrarskap med det.

Så nu lever vi ännu mer gästliv de kommande dagarna.

Det är bra grejer det.


.



fredag 6 december 2013

R O S A är en underbar färg, helt enkelt

Ibland blir det extremt tydligt hur galet mycket yngsta dottern tycker om rosa. Som i morse när hon stod ute på gatan och det kom springande en i princip helt hårlös, och således ljusrosa, hund med stora klisår överallt och ett öga som saknades. För ungens reaktion var inte "-Hjälp!" eller "-Stackars hund!" utan:

"-Åhhh! J O S A hund!" varpå hon sedan öppnade sin famn och sprang mot den.


Personligen känner jag att kärleken till en färg måste ha gränser.

Men vad vet jag egentligen?

torsdag 5 december 2013

Bara bilder del 44 eller Ingrid, min fina skoltjej





Igår hade Ingrids klass assembly på skolan. Detta innebär att de sjunger och uppträder för de andra lågstadieklasserna, och att samtliga får repliker som de övar in hemma i flera veckor innan. Dessa repliker ska sedan sägas klart och tydligt i en mikrofon på scenen. Jag tycker att det är världens bästa grej det där! Att få börja öva på att tala inför en publik när man är fem år gammal, och sedan göra det regelbundet till man blir tolv. Herregud vad man måste vinna på det. Nu är ju Ingrid iåförsej precis lika mikrofon- och uppmärksamhetstörstande som jag var som barn, men ändå, det passar ju lika bra att ge dem som är sugna möjligheten, och de som tycker att det är läskigt får övning.

Och samtidigt tänker jag att det nog är minst lika viktigt att fostra fram en bra publik. En sådan som lyssnar i tysthet, som klappar med till sångerna och som hurrar efteråt. En sådan som vet hur det är att stå där framme och således respekterar klassen på scenens prestation. En sådan som gör tummen upp i tysthet som stöd när någon som initialt glömmer sin replik lyckas avsluta den. Ja, helt enkelt en sådan publik som gör att framträdandet blir så bra som det kan bli och som gör att ingen på scenen, oavsett om de lyckades med allt de skulle eller ej, kan gå därifrån och vara stolt över sitt bidrag.

Banne mig. Ibland är jag lite kär i den här skolan.

Faktiskt.

tisdag 3 december 2013

Min syster aka "Den andja mamman"

Att bo nio personer i ett hushåll är väldigt trevligt, och väldigt högljutt. Framförallt när två av dessa nio personer är två år gamla och vill leka med samma leksak h e l a tiden. Den ena är engelsktalande och skriker uppfodrande "-NOW!" till den svensktalande, vilket innebär att hon vill ha leksaken/boken/klädesplagget NU. Den andra hojtar "-NAAT!" vilket betyder "SNART får du den". Och sedan håller de på så: NOW! NAAT! NOW! NAAT! utan att egentligen begripa vad den andra menar överhuvudtaget.

Vi andra varvar att dricka kaffe och bada i poolen med att försöka medla mellan småtjejerna. Och ibland måste vi medla mellan Ingrid och hennes två år yngre kusin också. Det går ganska bra. De kan ju åtminstone tala med varandra så att båda begriper vad de säger, vilket är en stor fördel får man säga.

Något annat som jag tycker är en mycket positiv följd av att ha gäster är att jag får så mycket avlastning. Ines har nämligen inga större preferenser när det kommer till vem som gör mammajobbet. Sedan första dagen har hon kallat min lillasyster för "Den andja mamman" istället för något mer naturligt, så som moster eller hennes namn. "Vaj äj den andja mamman?" är en vanligt förekommande fråga. Passar mig ganska bra faktiskt. Känns fint på nått vis ju, att hon tycker att vi är så lika jag och min syster. Och hoppfullt om jag skulle gå ur tiden i nån läbbig åkomma, då finns det liksom en till mamma som kan ta vid där jag slutade. Fast läbbiga sjukdomar tänkte jag ju låta bli så länge det är möjligt ändå förstås.


Det är ju trots allt rätt fint att leva.

Liksom.


.