lördag 20 december 2014

Fotfail2014

I år blev det inga julkort. Inte ett endaste. Det har helt enkelt inte funnits med på kartan den här hösten. Jag är rätt nöjd med att överhuvudtaget komma iväg till jobbet i rimlig tid, och att jag har rena strumpor på fötterna. Ni vet, fokusen ligger på de mer basala sakerna fortfarande. Men jag hyser gott mod om att vårterminen kommer att kännas desto lättare, så jag försöker att inte stressa upp mig så mycket kring min nuvarande totala brist på driv. Jag har ju iallafall gjort knäck, och den var god. Så helt och hållet fail är det ju inte.

Sådeså.

Något som däremot är en total fail är vår julgransfot. Vi var nämligen och shoppade idag, jag och Jimmy. Dagen inleddes med ett tre timmar långt besök på IKEA. Planen är att Ines ska få ett dockskåp, och att Ingrid ska få ett eget färdiginrett hus på tomten med scen och diskokula och bäddsoffa och karaokeset. Så därmed behövde vi köpa möbler, typ nu. Jo, och efter tre timmar på IKEA är man ju som bekant ganska mör. Man är definitivt inte upplagd för att leta snygg julgransfot. Inte på fler än ett ställe iallafall. Så när vi väl hittade en på Rusta, efter att ha varit på samtliga andra tänkbara affärer, så blev vi osams om huruvida det inte var bättre att bygga en egen. En av oss tyckte att det var faen så mycket smidigare att skruva ihop en själv, och den andra av oss tyckte att den första personen hade tillräckligt många projekt på gång ändå. Men eftersom den förste personen är så jädrans envis så bestämde sig den andra personen för att låta denne få sin vilja igenom, men kunde samtidigt inte låta bli att bli väldigt grinig över detta faktum. Och när den förste personen insåg att denna grinighet i värsta fall kommer att hålla i sig hela jullovet (eftersom de ju har en del erfarenheter av att leva ihop efter 11 år tillsammans) så ändrade denne sig och ville plötsligt ha julgransfoten i affären. men då var den andra personen redan för sur, och dessutom hade de redan startat bilen, så därmed blev det ingen julgransfot köpt.

Och nu sitter den andra personen och glor surt under lugg på granen hon med känsla och försiktighet klätt i vita och silvriga glaskulor. Den har nämligen en fot bestående av ett ihopkok av en gammal golvlampa och en ihålig, oidentifierbar behållare i rostfritt stål. Vinglar gör den också, den har hittills ramlat i golvet två gånger.

Nej, det är inte julefrid direkt.

Inte än iallafall. 


lördag 13 december 2014

Utan en Hjälte har man ju inget att skriva om kl 01:43 en fredagskväll



Luciastormen är här och blåser stadig nordväst mitt i natten. Jag sitter och dricker té och kollar på Homeland och vägrar vara trött och gå och lägga mig. Jimmy i sin tur springer runt i oljerock med frusna händer och svär över hur grannen ställt sin båt på stormplatsen. Tacksamt nog för mig som har bloggtorka så löser han det på sitt vanliga vis. Alltså inte genom att ställa sig så gott han kan bredvid den felplacerade båten, som de andra på ön. Nej. Utan genom att flippa, och således bygga en 1 meter hög dumstrut i spånskivor och skriva ut en A4sida där det står "Veckans dumstrut går till..." som han sedan tänker placera på den blivande dumstrutägarens båt.


Ja-a, hörrni.

Det är väldigt hemtrevligt alltihop, faktiskt.
                                      

lördag 6 december 2014

Jaja, men det hjälper litegrann iallafall

Helgen blev inte riktigt som jag tänkt mig. Nä. Den har inte blivit dålig, det har den inte, men den blev definitivt inte som den var tänkt. Som ikväll till exempel. Vi har varit iväg på stöpa-ljus-kväll, vilket är en jultradition i Jimmys släkt. Väldigt god mat. Väldigt fina människor. Väldigt synd att Ines började hosta ur sig lungorna under bilresan dit och att hon sedan fick feber.

V ä l d i g t synd,

För då fick en snäll själ köra hem mig och henne igen. Och därmed sitter jag nu här i soffan och tycker synd om mig själv. Fast det känns ju liiite bättre att svärmodern packade en flarra rödtjut i en påse som jag kunde roa mig med. Och dessutom har jag hittat en serie på Netflix som handlar om barnmorskor och förlossningar på tidiga 1900-talet i fattiga brittiska förorter. Ganska grisigt, men förvånansvärt beroendeframkallande.

Så det är min lördagkväll; rödvin ackompanjerat av skrikande, smutsiga och blodiga kvinnor. 

Kunde varit värre.

Typ.

torsdag 4 december 2014

The golden hour är NU eller Det blir inte mer spännande såhär en torsdagskväll

Mellan kl 21 och 22 (typ) sker det mest fantastiska. Då infinner sig nämligen lugnet i vårt hus. Barnen ligger och läser eller sover. Jimmy är ute och jobbar. Och jag, jag får vara själv i några ynkans minuter på dygnet.

Så. Sjukt. Skönt.

För även om det är väldigt trevligt att lägga våra barn nu, det är nästan aldrig någon som gråter och skriker på kvällarna längre, så är det ändå något särskilt med att sedan få vara på tu man hand med soffan. Speciellt sådana dagar när man återigen kommit in i vardagsrummet och hittat Ines i full färd med att klämma ned en snäll och lite ledsen katt i hennes dockstol. Eller dagar när Ingrid har spenderat middagen med att redogöra i detalj för skoldagarna utan att pausa, eller ens andas: "...Walter tog på sig jackan och Kajsa hade halsduk och Sara hade röda vantar och då gick vi ut och lekte på gården och då sa jag ska vi springa ned för backen och de sa ja det gör vi och sedan gjorde vi det tre gånger fast efter det...". Eller dagar när Emil faktiskt har suttit kvar vid matbordet en stund, vilket inneburit att jag är helt dränerad efter att ha tömt mig på argument för att övertyga honom om att det är en bra idé.

Allt sådant där som är rätt härligt och som hör till vardagen, men som också gör mig väldigt trött. Trött, och galet sugen på pepparkakor. Så det är det jag gör nu, jag äter papperkakor i soffan och har på mig prickiga mjukisbyxor.

Ba så ni vet.






fredag 28 november 2014

En liten morgonbekännelse...

-"Akta! Så jag inte göj som hos Eva!" (tokspringer mot toaletten)
-"Vad gör du där då?"
-" Äsch, näj jag kissaj på golvet, då sägej jag att det äj Estej som haj kissat däj. Då bjukaj Eva känna om Estej äj blöt istället".

Detta kombinerat med att hon tydligen hävdar att hon har en lillebror som vi gömmer när folk kommer på besök, och att vi minsann har flera katter som hon kan beskriva utförligt, gör den här mamman ganska lite orolig, och ganska mycket full av kärlek.

För allt är charmigt.

När det är mina barn det gäller, alltså.

onsdag 26 november 2014

Tålamod a la tokhungrigt spädbarn, ungefär

Idag kom Ines hem med en rosa diskborste från sin dagmamma. Tydligen hade hon hittat den på mataffären och blivit förälskad, varpå den naturligtvis inhandlats. Ännu mer förälskad är hon i dagmamman i sig, hon skriker alltid "-Hejdå, bästa Eva!" när vi går hem och igår innan hon somnade så frågade hon "-Mamma, vem tycker om mig mest?", varpå jag svarade "-Jag?" och hon svarade "-Nähä, föj det göj Eva".

Det är få saker som gör en småbarnsförälder så tacksam som en riktigt bra dagmamma.
 
Japp, annars då?
 
Jo, annars har jag visat leg på systemet 4 av 5 gånger den här hösten, och jag blir ständigt kallad för "ungdom" på min arbetsplats, så ålderkrisen gör sig inte påmind just för tillfället.

Man får vara glad för det lilla, liksom.

För samtidigt är jag ju sjukligt rastlös. Sådär så att jag inte vet vart jag ska ta vägen på kvällarna. Sådär så att jag googlar saker som "jobb på avlägsna öar i Söderhavet" och "studier till arkeolog". Jag vill inte vänta på att något roligt ska hända, jag vill att det ska hända nu på en gång, och jag vill att det ska vara något galet och nytt och spännande. Nupåengång. Kombinerar man frustrationen som ligger bakom dessa sökningar med den enorma trötthet det ger när solen aldrig skiner, så får man mig. 
 
Det är tur för husfriden att Jimmys tålamod är lika stort som mitt är litet.
 
 
Det är det verkligen.

tisdag 18 november 2014

Bara bilder del 72 eller Gräset är ju grönt på bägge sidor, faktiskt

Nu har vi bott i Sverige i 4 månader. Det är egentligen inte lång tid alls, inser jag nu när jag skriver. Inte undra på att det har varit en omtumlande höst, vi har ju faktiskt anlänt alldeles nyss. Och märkligt nog är det så lätt att glömma bort det. Stundvis känns Malaysia så långt bort, som att det hände i en helt annan tid. Som att vi alltid bott här och gjort det vi nu gör.

Fast så är det ju inte, förstås.

Och det är saker runt omkring som ruskar om en så att man minns det. Som när Ingrid blir utsatt för elakheter i skolan för att det sticker i ögonen när någon har andra erfarenheter (och inte tonar ned det som vi vuxna förstår att vi måste). Eller som när man är och handlar och inser att man räknar om priset på varorna i ringgits. Eller som när man ser sig själv i spegeln och inser att det var flera år sedan man hade en genomskinlig hudton och inte en solbränd sådan.

Och samtidigt som dessa insikter är rätt trista, så blir jag lite gladare över att vara här för varje dag som går. Jag menar; här kan jag prata i telefon med svenskar varje dag. Och jag kan tvångskrama syskonbarn varje helg. Och jag kan köpa massor med julhyacinter! 

I den bästa av världar lyckas jag så småningom kombinera ett soligare land med hela min stora familj, typ genom att öppna ett hotell på Hawaii eller så. Men dessförinnan får jag helt enkelt hålla tillgodo med söta syskonbarn och hyacinter.

Funkar bra det.







söndag 16 november 2014

Ännu ett bekymmer man aldrig trodde man skulle ställas inför...

"-Mamma, jag vill stoppa in floujtabletten i näsan"
"-Det får du inte."
"-Vajföj de?"
"-För att den kan fastna där och då kanske man måste åka till doktorn och peta ut den, och det är inte så skönt."
"-Mhm..." (Tänker efter en stund. Lyser sedan upp och säger med triumf i blicken:)
"-Fast mamma, igåj stoppade jag in en stoj ananas i näsan, och den kunde jag få ut alldeles själv".


Jamendåså.

Så jag antar att hon är påväg in i samma fas som Ingrid befann sig i i treårsåldern. Skillnaden är dock att storasystern fokuserade sig på  att peta in antingen pappersbitar eller pärlor, och jag tänker att frukt och tandhygienprodukter är att ta det till en ny nivå. Jag menar, ananas kan onekligen bli svårt att lirka ut om den får ligga till sig lite.

Vi lär snart bli varse...


onsdag 12 november 2014

Blir iallafall inte strumpor i julklapp, det säger jag er

Jimmy har ju alltså möjlighet att vara ledig ett år med betalning nu. Det är därför jag jobbar och han är hemma och fixar. Med tanke på resterna som jag hittar i och runt huset när jag kommer hem så har jag dragit några slutsatser om hans dagliga verksamhet:
  • Han skruvar med kameror och datorer, ofta med följden att pyttesmå skruvar blir över och sedan måste dessa placeras i små burkar överallt.
  • Han tar på sig strumpor, och sedan tar han av sig dem och slänger runt dem i rummen. Detta upprepar han minst tre gånger om dagen.
  • Han får besök av snälla grannar som ger bort stora stockar som han sedan lägger i olika högar på vår tomt.
  • Han äter sådant som smular
Ungefär sånt (och massor med grejer till som jag inte ser men som ändå gör att vi har vatten och värme och diskade tallrikar) innehåller en dag i hans liv just nu. Inte riktigt så som mina dagar såg ut i Maläijsha, men det viktiga är ju att man fyller sin tid med sådant som är viktigt för en själv, och för sin familj naturligtvis. För övrigt var Ines hemma igår på egen begäran, och då spenderade de timmar med att klä på och klä av dockor. Jag misstänker att det tog så lång tid för att de envisades med att trycka in de stora dockorna i barbies kläder.

Så hemma hos oss har vi strumpor och småskruv och ved, och så har dockorna på tok för korta och tajta kjolar för att det ska kännas sunt.

 Men vi är rätt nöjda och glada ändå.

Det är vi faktiskt.

fredag 10 oktober 2014

Vi är inga gamla hundar, tydligen

Vi håller ju på att lära oss de här nya rollerna nu, jag och Jimmy. Nu när jag jobbar och han är hemma. Det går förvisso inte att jämföra med hur det var i Malaysia, lite annat liv det här med ö-boende och kyla och så, liksom. Men ändå så är det ju vissa grejer som den ene av oss inte har gjort på två år, typ som att städa, diska, packa en skolutflyktsväska. Och så finns det sådant som den andra inte har gjort på ett tag, typ sådant som att aldrig ha egentid, eller som att komma hem trött efter en arbetsdag och förväntas bidra i familjelivet.

Allt sådant.

Så det blir ju lätt så att jag tycker att jag förtjänar lite "egentid" när jag kommer hem och blir ganska tjurig när jag istället måste plocka upp jackor i hallen och, ja, g ö r a nått överhuvudtaget (fast städa gör jag gärna efter en arbetsdag för det är nämligen så min hjärna föredrar att varva ner). Och tvärtom så blir det lätt så att Jimmy inte tvättar kläder eller diskar. För sådant har ju bara hänt av sig själv rätt länge.

Men som med allt annat så finns det en lösning. Exempelvis har jag vant mig vid att jag aldrig får egentid. Utom när Emil har simlektioner, förstås. Då när jag får träna eller sitta i en kafeteria och dumglo in i väggen. Och vad gäller Jimmys hemmamanrutiner så ber han mig helt enkelt ringa 30 minuter innan jag kommer hem, så att huset ser respektabelt ut när jag kliver in (det ser ändå förjävligt ut om man ser det utifrån en Elinstandard, men han försöker, det måste jag ju ändå ge honom).

Så det går att vänja om sig, och det går att leva ett liv utan att sola och gymma och ha egentid hela förmiddagarna.

Men det tar lite tid.

lördag 4 oktober 2014

Jag kommer att bli en riktig biff, det säger jag er. En riktigt trött biff.

I dag skulle jag få min enda sovmorgon den här veckan. Min endaste. Dessvärre skulle Jimmy åka och hämta ett gäng pontoner som han köpt och således behöver transportera från nån avlägsen plats långt bort i Mälaren, och när Jimmy ska upp på morgonen för att göra saker så måste han ställa klockan. Problemet med detta är att när Jimmy ställer klockan så är det inte Jimmy som vaknar, det är jag. Och sedan är det jag som måsta stänga av klockan, som är hans mobil och som han har gömt nånstans i vårt täcke. Och när den sedan är avstängd och jag suttit heeelt stilla likt en präriehund som vädrar fara för att se om nån unge vaknat av eländet, så måste jag väcka Jimmy. Vilket iochförsig gick väldigt lätt i morse, för han ser fram emot de här pontonerna, men som ändå innebär att jag är v a k e n. Så nu ligger jag här i sängen och kan inte sova på min sovmorgon. Och Ines har också vaknat och ligger här bredvid med starka åsikter om hur jag ska gosa med hennes fötter, så oddsen för att jag ska somna om är obefintliga.

Jahapp.

Varför jag inte kan sova på söndagar? Jo, för på söndagar har Emil simträning kl 8-11, och jag kan i något svagt ögonblick ha sagt att jag ska ta hand om skjutsen till alla hans träningspass för att jag då kan träna på gymmet samtidigt. Ja, så imorgon ska jag tydligen gymma i tre timmar istället för att sova. Och detsamma ska jag tydligen göra på fredagkvällar (say what?!) och tisdagskvällar också.
Så det är ju bara en tidsfråga innan jag börjar lägga in bilder här på inoljade, solariebruna biceps tillsammans med selfies på mig själv ätandes två liter kvarg till frukost. Blir väl fint det.

Känns inte som en briljant sport, simning.

Märkligt nog.

onsdag 17 september 2014

Varför det är så svårt att vara förälder till somliga barn eller Bara bilder del 71

  1. För att somliga barn inte hyser någon respekt för ordet nej, eller rättare sagt; ordet "nej" existerar inte för dem. Det är mest bara ett ljud eller läte som föräldrar gör när de är missnöjda, ofta i kombination med att de har röda kinder, stirrig blick och skrynkliga ögonbryn. Varför det blir så är för somliga barn helt obegripligt.
  2. För att somliga barn inte har fått välja kläderna de ska ha på sig i skolan på två år, och därför får megastor beslutsångest VARJE morgon. Trots att de själva fått lägga fram kläder dagen innan och trots att ovan nämnda utfyllnadsljud (nej) aldrig ens uttalas när de väljer kläder. För mamman har lärt sig att ribban måste läggas vid att barnet har på sig någonting överhuvudtaget när det är dags att åka till skolan/jobbet på morgnarna.
  3. För att somliga barn är så jäkla briljanta. Ja. Typ som när snarttreåringen rymde hemifrån utan att säga till flera gånger om dagen hela sommaren, trots att mamman tjatade och tjatade och tjatade om att "hon måste faktiskt säga till innan hon går, så mamma vet var hon är". Och när mamman till sist konfronterade henne hemma hos en granne med att långsamt och pedagogiskt berätta e n g å  n g t i l l varför det var så väldigt viktigt att ungen åtminstone sa "hej då" innan hon gick. Sedan avslutade mamman med "Har du förstått? Kan du i sådant fall berätta för mig vad jag sa till dig alldeles nyss" så tittade hon bara på mamman och sa:
"Jad höjde. Du sa; BLA BLA BLA". 

Såatte. Man är ju besegrad.

B e s e g r a d.  

Men bra bilder tar jag iallafall. Det känns skönt.





söndag 14 september 2014

Det är lätt att glömma hur många fördelar det egentligen finns med att kissa ifred

Åh, vad jag tycker om helgerna nuförtin! På fredagarna känns det verkligen som att man dragit en vinstlott, vilket är en helt ny erfarenhet för mig. För de senaste åren har helgerna snarare inneburit mer jobb än ledighet. Fast sådant orkar jag inte tänka på nu. För den tiden kommer nog aldrig mer igen. Och det är ju en sorg i sig, som inte blir lättare att bära när man dessutom inte får äta god indisk mat på Kapitans till vardags längre.

Stackars bortskämda kvinna, som behöver a r b e t a och äta tacos på fredagsmyset.
Vilket elände.
Eller så.

Fast det är roligt att jobba också. Man blir trött förstås, men man blir utmanad. Och får igång sin kreativitet och lust till att vara den bästa man någonsin kan vara i det man gör, och det är ju trevligt, förstås...

Och den här helgen har vi faktiskt gjort e3n massa kul. Exempelvis har vi kunnat leka med min syster och systersman och kusinerna. Det har grillats korv och åkts linbana mellan träden och spelats boll. Sedan har vi varit på Historiska muséet och lärt oss mer om vikingar och Sveriges historia. Där lyssnade Ines med stor intensitet på en inspelad intervju med Alva Myrdal och blev därefter sjukt upprörd över att det inte fanns nån "bajnkammaje på heeela dagen". En frustration som sedan kan ha legat till grund för att hon tryckte på larmknappen när jag satt och kissade på handikapptoaletten så att jag fick oönskad assistans av två vakter mitt i torkningen. Och avslutningsvis har vi, läs: Ingrid, min hjältinna och galning, badat i Mälaren hela söndgseftermiddagen medan jag och svägerskan, tillika mor till ännu en hjälte och galning, druckit kaffe och solat och tittat på.

Så, ja, jag må sakna mitt malaysiska liv intensivt i mina svårare stunder.
Men samtidigt måste jag stundvis gratulera mig själv till hur fint vi har det här.

Det har vi, faktiskt. 

tisdag 2 september 2014

Den enda förklaringen är att jag har blivit lobotomerad. I smyg eller Åh, avslaaag!

Fy faen vad trist det är att behöva inse att man är en hormonslav. Det räcker nämligen med att en kollega är hemma en vanlig tisdag, för att dennes sambos vatten har gått, för att man själv i sin tur ska börja producera mjölk, köpa pyttesmå sockor och inse att det skulle bli (kommer bli?) ett maj-barn om man bara får Jimmy att släppa till nästa ägglossning.

 
Det är skrämmande alltihop, för det innebär ju att jag lider brist på väsentliga saker.
 
Jag menar, det visar både att jag inte har en tillstymelse till självinsikt. Och dessutom innebär det förmodligen att jag lider av tidigt begynnande senilitet. För tydligen finns inte ett endaste litet minnesfragment kvar av att mina första ord när jag precis hade krystat fram mitt tredje barn var "ALDRIG MER!".
 
Nej, för faen, vad spelar det för roll nu när vattnet har gått?
 
Förvisso hos någon jag inte känner eller ens har träffat, men ändå. Det är ju ändå f o s t e r v a t t e n, vilket (som vi alla redan vet) är the shit.
 
Ja, näst efter avslaget, förstås.
 
 
 
 
 

söndag 31 augusti 2014

Jag kämpar i motvind, kan man säga

Alldeles nyss vid frukostbordet, när jag satt och myste som bäst med min kaffekopp och smörgås, så skänkte jag Ines en snabb blick där hon satt bredvid mig. När jag insåg att hon lutade sig suspekt åt höger samtidigt som hon krystade så frågade jag "-Eeh, fiser du här vid matbordet?", varpå hon svarade "-Näe, jag bajsar, tror jag". Vilket förstås kändes ganska besvärligt eftersom hon slutade med blöja för ettåetthalvt år sedan.

Tur att det bara var falskt alarm.

Grejen med just den här situationen är att jag stundvis förvånas över att det inte finns någon tillstymelse till feeling för att det där är fel. Man bajsar inte i sina kläder vid matbordet. Man kollar inte om det går heller. Tycker jag, alltså. Men i den här familjen är det endast jag och Emil som har begåvats med en medfödd känsla för vilken typ av utsläpp som är okej att göra och när det bör göras. De andra hanterar hela den där utsläppsfrågan på ett mycket mer avslappnat sätt. Jag trodde väl kanske att åtminstone min egen avkomma skulle växa ifrån det (den vuxne har jag gett upp om sedan länge), men inget tyder på att det skulle ligga till på det viset.

Men jag fortsätter nöta med det här ett tag till, man kan ju inte ge upp om tjejerna riktigt än, liksom. Samtidigt inser jag att Jimmys ständiga upptåg förmodligen gör att mina ansträngningar blir verkningslösa. Jag menar, häromdagen satte han upp en bärbar dator på matbordet när vi åt middag. På skärmen visade han en livesänd film som sändes från en kamera han riggat på vinden, för tydligen har vi fått en musinvation där uppe medan vi bodde i Maläijsha. Så där satt vi och kollade på musfilm och åt mat. En kombination som bara kändes helt fel i mig, men som uppenbarligen kändes helt rätt i min make.

  Näe hörrni, social kompetens kommer inte gratis i den här familjen.

Icke.

onsdag 27 augusti 2014

Vad den där jordhögen som är drygt 180 cm lång är? Den som är placerad mitt på vår gräsmatta och som det sticker upp en näsa och två stortår ur? Äsch, inget särskilt...

Bara så att jag är på rätt sida om lagen nu; visst ÄR det okej att dräpa sin make och gräva ner honom i trädgården? Ja, om han utan att tveka lämnar en med två gråtande/skiiitarga diktatordöttrar och ett grisigt middagsbord för att han "måste kolla till kameran (som naturligtvis fotar en timelapsefilm) och båten nere vid bryggan, det tar bara en kvart" och sedan är borta i mer än en timme (utan att höra av sig) så att man hinner duscha och lägga ovan nämnda tjejer OCH duka av bordet.

 
Visst är det?

måndag 25 augusti 2014

Nej, jag har inte slutat skriva för att jag är död. Men det är inte långt ifrån sanningen, det är det inte.

Jag har den senaste veckan, vid flertalet tillfällen faktiskt, kommit på mig själv med att trånande spana på rynkiga pensionärer. Gärna sådana som har träningsoverallsbyxor, plastofflor och frottémorgonrock daterad 1973 på sig när de haltande och med trötta ryggar går ut och hämtar in morgontidningen kl kvartöver7. Jag ser på dessa grånande varelser, och jag suckar avundsjukt. De väcker något i mig som påminner om känslorna jag hade något halvår innan jag blev gravid med Emil. Ni vet, plötsligt känner man att kroppen är redo för en ny fas, liksom. Då var det skaffa barn som kändes aktuellt, och nu är det tydligen att bli skrynklig och läsa tidning i pappersformat medan man sörplar kaffe i små tunna porslinskoppar på lika tunna porslinsfat. Det sorgliga är bara att jag är 32, inte 62, och således känner jag att min kropp även denna gång gör sig redo för den nya fasen liiite tidigare än vad som kanske är vettigt.

Och, jag menar, det borde ju rimligtvis finnas annat jag kan se fram emot som kommer att ske innan jag blir pensionär. Sådant som en normal 32årig trebarnsmor borde längta till. Som typ julafton med snö för första gången på tre år eller ett hus som är utbyggt så vi får plats i det eller åtminstone att få se mina tre barn växa upp.

Men nej, den här kroppen suktar efter ålderdom.

Såatte, bara 33 år kvar då...




söndag 3 augusti 2014

Bara bilder del 70 eller Hösten får gärna komma sent i år, tack.








Sommarpromenader tillsammans med mina föräldrar och mina barn, det är bra grejer.
 
Och mer är det inte med den saken. 






tisdag 29 juli 2014

Jamenokejda, Sverige ÄR väl bäst då, om man tänker efter eller Bara bilder del 69

Solen lyser, Mälaren är 26 grader varm och det finns massor med smaskiga ostar och korvar i affärerna. Dessutom är det fullt med vacker natur överallt. Det är sjukt svårt att inte vara väldigt nöjd med att bo i Sverige då.











Så nu har vi sommarlov a la Sverige. Vi badar, och fiskar, och myser i trädgårdar och Emil proppar in så mycket smultron i munnen så käken går ur led och vi köper pizza med grannfamiljerna som vi sedan käkar med händerna på ångbåtsbryggan, vi åker ut med barnens farmors båt och badar och myser och sover över och vi bor hos mina föräldrar och luktar på blommor och får god mat. Sådant håller vi på med.

Banne mig om det inte är det bästa jag vet.

Sverigesommar och fina människor, alltså.

fredag 18 juli 2014

Ett litet känslokaos, helt enkelt

Det är en helt bisarr känsla det här. Att plötsligt vara tillbaka i sitt hus där allt är som vanligt, och känna sig både hemma och borta. Att både vara inkörd i rutiner och samtidigt vara helt främmande för allt som den svenska ö-vardagen innebär. Här finns inga matsånd eller bensinmackar runt hörnet, här måste man planera. Här finns å andra sidan varmkorv, vilket har varit både frukost och lunch för barnen ända sedan våra fötter nådde svensk mark.

Korv är gott, helt enkelt.

Jag blir liksom inte riktigt klok på alltihop. Jag vet inte om jag är lycklig eller deprimerad, om jag trivs eller vill härifrån. Allt jag vet är att jag packar upp och att jag planerar inför en framtid innehållandes båt och bil och så småningom snö. Jag känner mig precis lika vilsen som Ines, som ju faktiskt inte har vuxit upp på ön och således inte hittar hem när hon vandrat iväg till någon av grannarna. Som går runt och mumlar "My house is yellow" för sig själv för att få någomn rätsida på vart hon ska egentligen.

Hon är fysiskt vilsen, jag är psyskiskt vilsen. Vi är vilsna, helt enkelt...
 
 
Och mitt i skrivandes stund så hör jag någon flåsa bakom mig  och inser att en grävling står ungefär två meter bakom min rygg och att hen dessutom har bosatt sig under vår veranda. Så uppenbarligen är inte ALLT precis som vanligt.
 
 
Och det är ju skönt. Eller så.

måndag 14 juli 2014

Bara bilder del 68 eller Sista dagen eller Farväl Maläijsha!


Såhär såg barnen ut för ganska exakt två år sedan. Det var på den tiden då vi packade våra flyttlådor, hyrde ut huset, sa hejdå till alla vi kände och hade fjärilar i magen över att vi snart skulle flytta långt, långt bort. Det känns som att det var hundra år sedan, och det känns som att det var igår. Tiden har gått fort, men ändå förändrat så mycket, gjort barnen så stora, gett oss så många nya minnen och erfarenheter.

Allt i en enda röra.

Vi har älskat och hatat livet i Malaysia. Vi har längtat och saknat och sörjt, men vi har samtidigt levt och njutit här och nu. Vi har fått nya, härliga vänner och samtidigt förlorat en GamlanMajvi. Vi har blivit solbrända ända in i själen och fått massor med märkliga, häftiga, vidriga och underbara erfarenheter. Allt detta tar vi med oss tillbaka nu, till ett nytt liv i Sverige. Ett nytt liv med nya jobb, skolor och förskolor. För även om det låter konstigt för barnen så kommer ingenting att bli som det var förr, för det går inte. Det är ju fem nya människor som kommer att tumla in i den alldeles för trånga hallen på det lilla gula huset på den lilla gröna ön. Det är fem nya människor som ska ta sig an vardagen i ett land som har årstider, alldeles för dyra taxis och alldeles för få vita stränder. Det är fem nya människor som ska börja om på nytt, ännu en gång.

Vi kommer stundvis att sakna livet i Penang så att det gör ont i bröstet, så är det bara. Men samtidigt vet vi allihop att vi är färdiga här. Våra två år är slut, äventyret är över, och nu ska vi hem igen.



Och då återstår bara det oundvikliga, och det är att säga:


Good bye Maläijsha, and thank you for having us!


torsdag 10 juli 2014

Ajöken ajö med den lilla hjärnkapacitet jag en gång hade

Kära nån alltså. Nu har hjärnan lagt av officiellt, det kan jag säga. Den här veckan har vi till exempel försovit oss två gånger. Jag som (typ) ALLTID studsar upp vid 6:20 har dessa dagar fått tvinga upp ögonlocken en timme senare än vad som är lämpligt, och sedan svettats ymnigt i tjugo minuter tills barnen ramlat ut ur taxins dörrar (för skolbussen väntar inte på stirriga mödrar, det är ett som är säkert). Så idag var sista riktiga skoldagen, och idag var också dagen då jag välte ut två barn i sista sekunden utanför skolan, och sedan välte ut den minsta utanför förskolan. Hon var för övrigt skitsur för att det inte var bilkö utanför, för det är alltid bilkö utanför skolan. "-Jag vij otså ha KÖÖÖÖÖÖÖ!" var det sista jag hörde hennes hojta innan hennes på tok för stora ballerinakjol (som hon bara lyckades få igenom att hon skulle ha för att jag hade så förbenat bråttom i morse) gled ned till hennes fotknölar samtidigt som jag stängde taxidörren för att skynda hem innan maiden skulle tro att jag glömt henne.

Mitt stackars huvud. Och eventuellt lite också; mina stackars barn.

Schemat den här sista veckan är galet. Två i familjen fyller år. Igår packade fyra gubbar ihop drygt 6 kvadratmeter med saker och lastade iväg dem medan Ines blev upprörd för att de tog alla hennes leksaker. Och dessutom säger vi ju hejdå till folk hela tiden, hejdåplaydates och hejdåmammadates och avslutningsmiddagar med folk. Ja, ni hajar grejen. Det är härligt, och stressigt och sorgligt och på många sätt ett strålande avslut på ett fantastiskt äventyr.

Så det är det vi gör nu. Vi packar och är virriga och säger hejdå igen och igen.

Så ni vet.

tisdag 8 juli 2014

När man hittat ett tiotal nya, gråa hårstrån på sin skalp för nån dag sedan så känner man sig plötsligt jävligt mogen och klok...


Jag tänker mycket på hur det var när jag lämnade London för 684 år sedan. Ni vet, på den gamla goda tiden när jag var 20 år och typ kär och ville bo varsomhelst utom i Sverige. Då lärde jag mig att när man bott på ett ställe ett tag så lämnar man kvar en liten skärva av sitt hjärta på den där platsen när man flyttar. Den blir kvar där som en osynlig rest. I början känns det tomt och sorgligt, det där tomrummet som den lilla biten lämnat, men sedan vänjer man sig.

Man går vidare.

Och det är en så himlans fin erfarenhet det där. För nu har jag kämpat fram och tillbaka den här våren med att vilja bo kvar för alltid, vilja flytta på en gång, vilja bo ett par år till ,vilja flytta i sommar, osv. Och jag vet innerst inne att den här ångesten som ligger till grund för allt velande egentligen är insikten att jag än en gång lämnar en skärva kvar på en plats som kanske aldrig mer blir min. Precis som i London. Samma tudelade känsla av sorg och tillförsikt. Samma känsla av tomhet för att en bit fattas, samtidigt som hjärtat tar ett skutt av förhoppning om att något ännu större och ännu häftigare väntar längre fram.

För ett slut är också en början.

Faktiskt.

 

fredag 4 juli 2014

Gaaah, snart är det över!



Tänk att det ska vara så förbannat slitsamt med farväl. Alltid är det så, men den här gången extra mycket eftersom det finns så många vi lärt känna, och lärt oss tycka hemskt mycket om, som vi kanske aldrig mer kommer att träffa. En del av dem ser vi kanske igen, såklart. Men de flesta kommer att försvinna. De kommer att fortsätta sina liv på andra platser på jorden.

Och det känns så himla sorgligt!

För att inte tala om det liv jag levt här. Ett liv fyllt med träning, frukostdejter, solning och plugg. Jag har tillåmed haft en maid, för guds skull! Jag har inte städat ordentligt på två hela år! Ni förstår ju att det är svårt att se hur jag någonsin kommer att bli lycklig igen (vilket kanske är lite väl dramatiskt, men man får faen vara det i sådana här lägen känner jag). Så även om jag har saknat Sverige som en tok periodvis under de senaste åren, så har jag just nu en stor ångestklump i magen och kan inte alls minnas varför jag ville tillbaka. Varför ville jag hem egentligen? Jag måste ha lidit av en tillfällig sinnesförvirring.

Men åka ska vi ändå, tydligen. 

Så jag gör det bästa av situationen och njuter av mina sista dagar samtidigt som jag hoppas innerligt att Sverige åtminstone inte bjuder på snö/hagel/regn/moln/nåttannatsomskullekunnavaranegativt den 15 juli.

För då vänder jag banne mig på klacken redan på flygplatsen.

Sådeså.




tisdag 1 juli 2014

It smaky so najs! Eller så.


Nu har Ines engelska kommit igång på riktigt, vilket känns både härligt och sorgligt, för vi åker ju trots allt om två veckor. Fast nu har vi åtminstone möjligheten att underhålla det engelska språket hemma, så på det viset så vinner det härliga.


Som sig bör.



Hon har å ena sidan en hel del långa haranger som hon säger lika självklart som vilken engelsktalande människa som helst. Som typ "-Sit properly when you are eating!", den sitter som en smäck. Detsamma gäller: "-Silly girl, don´t colour OUTSIDE the lines, you have to colour INSIDE the lines". Bägge dessa är inlärda från hennes förskola. Jag misstänker att hon kommer att tycka att den svenska förskolan med reggioinriktning är förbannat slapp och rörig till en början. Där kommer ingen säga åt henne att rita innanför linjer...


Fast majoriteten av engelskan som Ines presterar är ungefär lika tokig som både hon och hennes storasyster är som personer. Den är galen: "-Oh Mommy, the food smak so najs, it´s so najsy najs!" är en klassiker vid det här laget. Detsamma är "-I need to bajsy". Det är inte helt korrekt, det måste man ju ändå tillstå, men hon har hajat grejen och hon kämpar på bra. Vissa dagar vägrar hon prata något annat än engelska. Då sitter hon hellre och grubblar över vilket ord hon ska säga i flera minuter än att säga det på svenska, vilket är en alldeles utmärkt strategi. Även om det kan göra att våra samtal blir lite utdragna stundvis.

Och jag menar, man förstår ju ändå andemeningen av det hon säger. Typ som alldeles nyss när hon hoppade in i förskolans bil och hennes älskade kompis Linn höll upp ett armband, varpå Ines utbrister: "Oh, Linn! Najs umbrella!" Och Linn svarar "-Yes! Umbrella!". Och sedan åker bilen iväg.


Det kommer att bli så spännande att se Ines i ett svenskt sammanhang.

Sjukt spännande.






torsdag 26 juni 2014

Jaha, nähä, då får det väl bli Portugal dá.

Från Sverige kommer rapporter om hagel och frost i slutet av juni. Och i Maläijsha är luften så geggig att man kan skära i den med kniv. Måste således hitta nytt hemland omgående. Jag kräver inte mycket känner jag; bara långa, varma somrar, korta vintrar, luft som går att andas och så kanske demokrati.


That´s all.



Så idag googlar jag efter länder som kan passa mig, medan jag då och då kastar en surmulen blick ut genom fönstret. Och det enda som känns lite lockande hittills är Portugal, för dit ska man tydligen flytta nu pågrundav skatter och ekonomi och så. Ni vet, sådant jag faktiskt är extremt dålig på att sätta mig in i, men som jag verkligen borde sätta mig in i eftersom det uppenbarligen verkar innebära att jag får långa, varma somrar och mycket pengar, vilket således matchar minst ett av mina krav.







Fast jag kan ju inte styra om flyttlasset förrän Jimmy slutar jobbet och kommer hem.

Han brukar ju vilja vara med när jag tar sådana här beslut.



Sex timmar kvar...



söndag 22 juni 2014

En maläijshan midsommar är en fin midsommar, som man brukar säga





Idag har lägenheten tagit sig ännu ett steg närmare total kollaps. Detta genom att kombinera de redan omtalade trasiga, droppande AC:arna med de högst opålitliga eluttagen. Så nu har vi skyddat eluttagen med en handduk, och samtidigt konstaterat att vi därmed har endast en halv arsenal av fungerande AC:ar.

Tre veckor kvar. Undrar om huset håller ihop tills dess? 

Det är oklart i dagsläget.

Annars har det varit en ganska seg helg. Det brukar ju bli så efter ett midsommaraftonsfirande. I år firade vi den vid samma pool som förra året, med några av de andra svennarna som bor här. Vi satt i kvällsbrisen och åt och pratade medan barnen varvade att leka på lekplatsen med att bada i poolen och spela boll. Behövs inte mer än så ju, trots att det naturligtvis är lätt hänt att man mest längtar hem vid sådana här högtider.

Och jag inser att det är en sådan enorm lyx att leva i ett klimat där det alltid är över 25 grader i skuggan och det alltid finns tillgång till mat och dryck med hemleverans. Det är svårt att misslyckas med en tillställning då, känner jag. Där satt vi tills klockan var över tolv i tunna sommarkläder och var inte ens i närheten av att frysa. Och sedan promenerade vi hem i den varma natten och kände oss kanske inte så midsomriga, men inte desto mindre nöjda. Emil menade att det här var en sådan kväll han skulle minnas för alltid, och jag tänker mig att det med åren kanske är ungefär så här vi kommer att minnas hela vår tid här. Vi kommer att minnas sommarvärmen och poolbaden och den där ständigt närvarande känslan av att det nog egentligen bara är en lång semester. Fast Jimmy kanske inte håller med mig riktigt på den punkten, för han har ju faktiskt jobbat när vi varit här, men ändå. Jag tror att åren kommer att sudda ut den lilla detaljen, och lämna oss med minnen av varma vindar och svalkande nattbad.

Japp. Vi är ena lyckligt lottade jäklar.

Det är vi faktiskt.



måndag 16 juni 2014

Bara bilder del 67 eller Varför jag älskar Georgetown eller Någon som är geckoexpert där ute?

Ìnledningsvis undrar jag hur man får ut en gecko ur en skrivare? Jag vet inte hur länge hen har bott där inne, men att det ligger till på det viset är det ingen tvekan om. Delvis har det kluckat/klickat på det där typiska geckosättet från skrivaren i ett par veckor, och dessutom stack hen förargat ut sitt huvud sist jag försökte skriva ut ett papper. Det var en sådan blick jag tänker mig att man kan få av en jävligt irriterad granne som knackar på ens dörr när man har börjat dammsuga i sin lägenhet klockan 05:00 en lördagmorgon. Spontant känner jag att vi får vara sparsamma med våra utskrifter en tid framöver. Och så kan Jimmys kompis, som ska få skrivaren när vi drar, lösa det lilla bekymret.

Blir bra så.

Hursomhelst. I morse när alla hade åkt till jobb och skolor så packade jag ihop en liten ryggsäck och drog in till Georgetown. Jag tänkte att det var smidigt att komma iväg innan solen skulle börja bränna sådär obarmhärtigt i ansiktet och innan butiksägarna skulle vakna och öppna upp sina turkosa gallergrindar för allmänheten.









Det blev en rejäl fotofest, vilket känns helt rätt just nu. För om det är något jag kommer att vara glad för att jag har fått möjlighet att göra de här åren, så är det att jag har fått vandra hur mycket jag vill på små gator och gränder i den här färgglada, varma, vänliga och märkliga staden. Så det var ett bra sätt att starta morgonen på. 

Och det bästa var ju att det inte krävde några som helst utskrifter...