måndag 24 februari 2014

Bara bilder del 55 eller Jag har inte tiiid med bloggen nu








I helgen som passerat har vi badat, solat, ätit glass, ätit på resturang och åkt till Botaniska trädgården för att vandra i djungeln. Och vi har det supermysigt, såklart. Och är glada att vi har familjen här, såklart.

Japp, vi har det väldigt bra.
Helt enkelt.

tisdag 18 februari 2014

Bara bilder del 54 eller En vanlig gästmåndag, helt enkelt


Äntligen, äntligen fick vi hit mina föräldrar igen. Det är inte klokt vad härligt det är! Och deras första förmiddag fylldes med soluppgångspromenad och ödleskådning. Jag har nog sett tre ödlor sammanlagt sedan vi flyttade hit, och igår såg vi FEM längs strandkanten när vi var ute och gick. 

Mycket vältajmat och mystiskt. 

Resten av dagen fylldes med både trevligheter och sorgligheter. Det trevliga bestod i mys, pusselläggning och lek med Ines nya doktorsväska. Mormorn levde sig in så mycket i rollen som döende patient att hon inte märkte att Ingrid ritade rejäla sår med tuschpenna på hela hennes ben. Och när mormodern uttryckte ett försiktigt missnöje äver detta så tittade Ingrid oförstående på henne, och gnuggade sedan sitt utspottade saliv på kreationen för att lugna tantens nerver med att det gick att få bort. Charming as usual.

Det sorgliga innebar att jag fick fiska upp Jimmys prrrecious (ni vet: gäddan) för att han låg och flöt uppåner när vi vaknade i morse. Känns lite tomt nu i vardagsrummet, det måste jag säga. Även om jag inte riktigt tyckte att han var sådär jättemysig att ha som husdjur alla gånger.

Kvällen avslutades först med middag vid vattnet och väl hemma engagerade vi oss i Emils matteläxa som han behändigt nog glömt att han hade fram till klockan 21. Det gäller att vara listig som en räv när man har konkurrens om umgängestiden med morföräldrarna.

Och därefter drack vi Jimmys egenblandade Frozen Margaritas.

Japp. All in all så är livet alldeles finfint här borta.

Så ni vet.

fredag 14 februari 2014

Bara bilder del 53 eller Glädje och tacksamhet är bättre än vilken drog som helst

I dag har jag åkt taxi fram och tillbaka till skolan åtskilliga gånger. Först hade Ingrid avslutningsfest för det senaste halvårets tema: cirkus. Hon åkte hemifrån full av förväntan i morse, sminkad och utklädd till clown. Och hennes assembly var fantastisk! Jag har sagt det förr och jag säger det igen; jag tycker så himla mycket om den här skolan och alla dess lärare.










Rektorn gick på lina, fröken gjorde ballongdjur, barnen skrattade och lekte och vi föräldrar stod runtom och fånlog. 

Kan ju inte bli bättre än så, tänker jag.

Sedan var det Emils tur. Han och hela årskurs 4 skulle redovisa sin 3dagarsresa som ägde rum för en månad sedan. Och de gjorde det ju så bra! Jag blev så jäkla stolt och tacksam så att jag började lipa. Det är bara så med mig. Jag blir helt överväldigad av alltihop, över vår tillvaro här, över barnens prestationer, över hur de står där och förenas i ett framförande framför sina skolkamrater och massor med föräldrar och släktingar, och hur de gör det på ett språk som nästan ingen av dem har som första språk. Och de gör det så förbannat bra!

Jag blir genuint och innerligt lycklig av alltihop. Så är det bara.





Fy faen, va fint det är ändå.

 Livet alltså.





torsdag 13 februari 2014

Hur Jimmy såg ut...

...när han lyckades synka ihop datorerna och TV:n så att han därefter kunde styra dem med sin mobiltelefon:



Ba så ni vet.






söndag 9 februari 2014

Hur jag såg ut...

...när Jimmy för miljonte gången påbörjade ett samtal om hur RAM-minnen är uppbyggda:



Ba så ni vet.

Gatufest en helt vanlig kväll eller Ett inlägg som jag trodde att jag hade tappat bort


För några veckor sedan när jag och Jimmy skulle gå och lägga oss så ställde jag mig för att borsta tänderna på balkongen i köket. Och på gatan såg jag då detta. En parad sådär vid tiorycket, med lastbilar som spelade musik och folk som ropade. Och jag kände mig plötsligt väldigt, jag vet inte, avskuren från staden och landet jag lever i. Jag hade ingen aning om vad det var som firades, varför de gjorde det just den dagen eller vart de var påväg. Ingen koll. Och då tänkte jag direkt på en föreläsare jag hört för flera år sedan som berättade om hur han anlände från ett krig i hans hemland till Sverige dagarna före nyårsafton. Att han och hans familj, när alla glada vinterklädda svennebananer sköt iväg sina nyårsraketer, skrek av skräck och sprang ut på gatan i sina underkläder i tron att de var under attack. Och jag minns att han berättade det på ett sätt som fick oss åhörare att skratta, men jag har samtidigt kvar den där ledsenklumpen i magen.

Nu när jag bor här så kan jag korta stunder ändå känna mig lite närmare den där pojken som skrek på gatan för att svenskarna firade nyår. Fast jag inte alls får inblick i den skräck och det lidande som hans familj fick utstå i sitt hemland, förstås. Det jag däremot får här är en större förståelse för hur det är att inte ha koll på alla dessa firanden och högtider. Hur det är att inte kunna tala sitt modersmål med folk runtomkring och hur jobbigt och irriterande det kan vara när man säger fel. Hur det är att inte fatta olika självklara system, som posten, banken eller på sjukhuset. Det är väldigt få saker som är självklara egentligen.


 Japp. Har drabbats av lite vanlig, simpel ödmjukhet helt enkelt.


Tycker att det klär mig, faktiskt.

fredag 7 februari 2014

Fast jag hoppar ju bara mentalt, förstås.

Så här upplever jag våra matsituationer just nu:

Ines: Jad vij ha syjt på padettin.
Jag: Nej, det får räcka med ketchup.
Ines: Det jöj det visst inte! Jad vij ha syjt.
Jag: Nej, Ines, det blir ingen sylt till middagen. Så är det.
Ines: Det blij det VISST det!!!
Jag: Nix. Nu äter vi.
Ines: SYJT! 
Jag: Jimmy, kan du lägga dig i det här lite?
Jimmy: Mummelmummel...HDMI-kabel...mummelmummel...back-up...skarvsladd...
Jag: Pappa tycker inte heller att du ska äta sylt nu.
Emil: Mamma, får jag ha datorn?
Ingrid: Mamma, få JAG ha datorn?
Ines: Mamma, fåj JAD ha datojn. Och syjt?
Jag: Eeh, vi får se. Vi kan väl äta lite till och sedan kan jag och Jimmy bestämma det.
Emil,Ingrid,Ines: Men JAG/JAD sa först!
Jimmy: Fast jag behöver ju också datorn...
Jag: *Brakdunksplattersplasch* (=ljudet när jag hoppar från balkongen)

Ja, så går det till.

According to me, alltså.


tisdag 4 februari 2014

Bara bilder del 52 eller Så stor skillnad är det ju inte på snus och deo egentligen, eller?






Solen steker som aldrig förr just nu, känns det som iallafall. Och efter en ganska kylig höst och vinter (ja alltså allt är ju relativt, men det skiljer iallafall några grader mellan nu och hur det var för någon månad sedan) så är värmen faktiskt välkommen även av en transpirerande människa som jag själv. Dock måste jag ju tillstå att jag känner mig lite mer bekväm med att svettas när jag använder deo, vilket i sin tur är svårt när man har en Hjälte till livspartner som i morse stegade hemifrån med min deodorant i fickan, och i stället lämnade kvar snuset på byrån. Hur detta kommer att utveckla sig när han blir gammal och gaggig om några årtionden är ganska spännande att tänka på, framförallt eftersom jag själv lider av ungefär samma nivå av förvirring. Ett tänkbart scenario är att vi regelbundet kommer att lukta illa, ha deo under läppen och vara brunkletiga i armhålorna. Spontant känns det som en bra plan att flytta djupt in i skogen i god tid så att vi kan härja runt utan att störa allmänheten...


Mensåatte, här badar vi iallafall, och är halvsenila.

Det funkar bra.

Typ.