söndag 9 februari 2014

Gatufest en helt vanlig kväll eller Ett inlägg som jag trodde att jag hade tappat bort


För några veckor sedan när jag och Jimmy skulle gå och lägga oss så ställde jag mig för att borsta tänderna på balkongen i köket. Och på gatan såg jag då detta. En parad sådär vid tiorycket, med lastbilar som spelade musik och folk som ropade. Och jag kände mig plötsligt väldigt, jag vet inte, avskuren från staden och landet jag lever i. Jag hade ingen aning om vad det var som firades, varför de gjorde det just den dagen eller vart de var påväg. Ingen koll. Och då tänkte jag direkt på en föreläsare jag hört för flera år sedan som berättade om hur han anlände från ett krig i hans hemland till Sverige dagarna före nyårsafton. Att han och hans familj, när alla glada vinterklädda svennebananer sköt iväg sina nyårsraketer, skrek av skräck och sprang ut på gatan i sina underkläder i tron att de var under attack. Och jag minns att han berättade det på ett sätt som fick oss åhörare att skratta, men jag har samtidigt kvar den där ledsenklumpen i magen.

Nu när jag bor här så kan jag korta stunder ändå känna mig lite närmare den där pojken som skrek på gatan för att svenskarna firade nyår. Fast jag inte alls får inblick i den skräck och det lidande som hans familj fick utstå i sitt hemland, förstås. Det jag däremot får här är en större förståelse för hur det är att inte ha koll på alla dessa firanden och högtider. Hur det är att inte kunna tala sitt modersmål med folk runtomkring och hur jobbigt och irriterande det kan vara när man säger fel. Hur det är att inte fatta olika självklara system, som posten, banken eller på sjukhuset. Det är väldigt få saker som är självklara egentligen.


 Japp. Har drabbats av lite vanlig, simpel ödmjukhet helt enkelt.


Tycker att det klär mig, faktiskt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar