måndag 31 mars 2014

Bara bilder del 58 eller Vi har varit på 3D museum i helgen, serrni


 I lördags var vi på 3D museum här i Georgetown. Trevligt, faktiskt. Lite lagom spännande och kul för ett par rätt sega föräldrar med tre något piggare barn. 





Och så har det ju varit ännu ett par fantastiska solnedgångar, varav Ingrid passade på att njuta av den ena medan hon läste sin helgläxa.



Vi har det bra här, det har vi.

Faktiskt.

söndag 30 mars 2014

Bara bilder del 57 eller Lite vardag, helt enkelt


 

 Lite bilder på byggjobb bara sådär. För att ni ska få lite känsla för livet som arbetare i Maläisjha tänkte jag. Är nog ett ganska spännande och trivsamt liv många gånger, fast inget bra alternativ för den som är höjdrädd, klantig, icke vingbeklädd, eller i värsta fall för den som har en kombination av samtliga dessa egenskaper, förstås.




 Ja, annars fotar vi fortfarande soluppgångar, penanginansk arkitektur och lär Ingrid att cykla. Hon kan det förstås i princip själv vid det här laget, men eftersom hon har en förmåga att göra ett cirkusnummer av det mesta så är det fortfarande fördelaktigt att rusa efter henne som en svettig galning, bara för att parera majoriteten av krockarna mot cementväggar. Tror inte det är bra med alltför många sådana...




Och så badar vi i poolen vareviga dag också.

Förstås.

torsdag 27 mars 2014

Fast just nu hänger min yngsta dotter på min rygg med ett strypgrepp runt min hals, så gårdagen känns väldigt avlägsen...

Igår hade vi barnvakt åt tjejerna medan jag och Jimmy hoppade in i Ravims blåa taxibil och åkte till Wawasan University. Det är nämligen så otroligt tursamt att vi lyckats tajma in barnens skolas 50års jubileum, så den här veckan är det firande som gäller. Emil hade dessutom sådant flyt att han gick i en av de klasser som fick delta i 50årsshowen, och igår var finalen, så jag och Jimmy åkte dit hand i hand med biljetterna redo.

Egentid, alltså. He-rre-guu vad det är skönt!

Och så bölade jag ju traditionsenligt under framträdandet, bara för att, jag vet inte, för att jag är blödig. Och den här gången bölade jag mest för att de ställde barn från typ 10 olika nationer på scenen och sedan lät hela gänget på 225 barn klämma i med "We are the woooorld". Jojjo. Då går det  liksom inte att låta bli att grina där uppe på rad J. Bara för att det är så jävla fint alltihop. Och för att jag är så glad att mina barn inte bara har fått gå i homogena skolklasser där alla är blonda och blåögda och bara talar ett språk, typ. 

Det är helt vansinnigt vad jag kommer att sakna den här skolan.
 
Jo, och sedan tog vi vår store, fine son och gick och käkade på stället vid vattnet. Vi hann prata om showen, äta i tystnad, diskutera allt möjligt som skett i världen och sedan kunde vi gå längs vattnet i mörkret. Vi fick njuta av sanden mellan tårna och att det var över 25grader fast klockan var 22 på kvällen. Vi fick helt enkelt frossa i allt sådant som tjejerna inte riktigt har lärt sig att uppskatta (eller uppskattar för mycket och därmed inte bara går hem längs strandkanten utan snarare badar och skriker och bygger sandslott istället).

All in all en välbehövlig kväll.

Japp.


lördag 22 mars 2014

Allt jag vill är att slippa få hjärnblödning varje gång vi handlar, liksom

Jag tog med tjejerna till Guerney Plaza idag. På inköpslistan stod det: badkläder, present till Ingrids kompis Lucy, presentpapper och lunchmat.

Låter väl behändigt va?
 
Baddräkterna var inga problem att köpa alls. Ingrid valde, Ines ville ha likadana, och sedan var vi klara. Ingen blodådra som pulserade i tinningen på modern med andra ord. Den vaknade däremot till liv inne på presentpappersaffären, vilket är en sådan där billighetsaffär där allt kostar 10 kronor och som säljer typ allt som finns. Ines försvann på ett kick. Eftersom jag är van vid det vid det här laget så körde jag min gamla vanliga rutin, nämligen att hålla koll på utgången (så hon inte flyr eller blir snatchad av äckelgubbe) och sedan samla allt vi ska köpa på så kort tid som möjligt och därefter sätta syskonet (i det här fallet Ingrid) på att lokalisera och få med sig lillasystern. Brukar funka bra. Dock hade lillmonstret samlat på sig varor för många år framöver, och fick naturligtvis ett hjärtskärande utbrott när jag förtydligade att vi inte behövde kaninkoppel, plastblommor eller vattenflaskor. Sedan betalade jag och gick ut. 
Eller inte.
 
Näpp. För det där kaninkopplet (som för övrigt var rosa med diamanter på) det hade hon tydligen plockat på sig i två upplagor och sedan lyckats peta ner den ena i min väska. Så efter att ha löst ut larmet i dörren tre gånger så tvingades jag visa upp innehållet i min handväska, varpå kaninkopplet naturligtvis uppenbarades och jag då, blodröd i ansiktet, fick försöka förklara att jag alltså inte försökt stjäla ett kaninkoppel ("-I don´t even have a rabbit") utan att det var monstret till barn (som då satt och skrek på min höft) som var skyldig.

Fy faen.
 
Sedan tänker jag inte ens gå in på hur det gick på leksaksaffären, men jag lovar att den pulserande ådran i tinningen inte blev mindre där inne. Och sedan skulle vi handla mat, vilket i sin tur avslutades med att jag fick vända på vägen till taxiståndet och sedan kånka två tunga kassar, en handväska och en skrikande tvååring tillbaka till mataffären för att betala en klubba med jordgubbssmak som ungen snott inne vid godishyllorna.
När vi sedan sätter oss i taxin och jag typ får anstränga mig för att min underläpp inte ska börja darra i ren utmattning så vänder sig Ines till mig och säger med allvar i rösten "-Mamma, jad sta säja dig en sat" varpå jag avbryter hållaläppenstillaansträngningen och ser fram emot en ursäkt, ett litet ynkans felåt eller nått som ger sken av att hon inte kommer att bli en tjyv när hon blir stor. Men istället utbrister hon: "-Jad tytter baja om tjejer, föj de tan vifta på öjona".
Alltså, jag förstår att det här är roligt att återberätta om några år.
 
Men det var faen inte roligt idag.


onsdag 19 mars 2014

No more kaffe för mig, eller så

Varje dag sitter jag i min tjusiga våning och tittar rakt ner på två olika byggarbetsplatser. Där jobbar män från Indonesien eller Filippinerna. De bor i containers med plåtbitar som tak. De tvättar sig inför sin 12 timmars arbetsdag med en slang ståendes på den leriga marken, och sedan sliter de i 35graders värme utan att någon tar något som helst ansvar för deras säkerhet.

Och jag dricker kaffe och tittar på.

Varje dag möter jag kvinnor som har minst en maid, somliga har en för varje barn, boendes hemma hos sig. Jag hör om hur de där maidsen gråter och saknar sina familjer, om hur många syskon och barn de har som lever på deras minimala inkomst. Jag hör om hur de får lämna in passet till företaget som hyr ut dem till rika familjer, och att företaget sedan inte lämnar tillbaka passen utan låter kvinnorna fortsätta jobba mot sin vilja utan att de ens fått kontakta sin familj och berätta att de lever.

Och jag dricker kaffe och tittar på.

Varje dag. 


Den här världen som vi lever i alltså, den är förbannat deprimerande på sitt sätt. Den är frustrerande och orättvis och hemsk. Och jag vet att det är lättare att inse det när man sitter och tittar på med en kaffe i handen som jag gjort nu i snart två år. Det blir påtagligt och smärtsamt. För det är lättare att inse hur orättvist det är när man kan fråga sin taxichaffis (som ser ut att fylla hundra närsomhelst) hur länge han tänker fortsätta jobba och han svarar "-As long as I want to eat". Det blir mer påtagligt när man blir stoppad av en smutsig, ung man på en moppe som visar sitt sliskiga, geggiga köttsår på benet och sedan ber om pengar för att kunna gå till doktorn.

JAG VILL INTE dricka kaffe och titta på längre. 

Är det något som jag tar med mig härifrån, så är det just den här känslan. Den här frustrationen. Den här hopplösheten. För den ger också motivation. Den ger mig en stark övertygelse om att det finns saker som måste göras.


Banne mig hörrni, jag ska rädda världen.

Det ska jag.




söndag 16 mars 2014

Den Stora Tröttheten fortsätter...

I går kl 9 skulle jag och Ines infinna oss på förskolan. Det var familjeaktiviteter med plantering och målning och laminering. Vi fixade det rätt bra tycker jag, trots att Ines fick ett par vredesutbrott redan vid 8 för att jag vägrade låna ut mitt smink samt nekade henne att åka till förskolan iförd sin rosa fluffklänning och Ingrids orange utklädningsklackskor.

Jag vet, jag är lite trist på det viset.
 
När vi kom hem därifrån åkte Jimmy till jobbet, och därefter blev jag överkörd av ett tåg och tvingades sedan skrapa ihop mina egna rester (som då var utspridda på ett flera km stort område) med en pytteliten stekspade. Ja, mentalt alltså. I själva verket var jag själv med uttråkade och icke samarbetsvilliga barn i 9 timmar en lördag.
När Jimmy sedan kom hem vid 19nånting så hade jag gett barnen varm choklad och muffins kl 17 fast det egentligen var middagstid, för att vi skulle ha fått uppleva något positivt även den dagen. Egentligen skulle jag då ha gett Jimmy en handklapp i dörren iförd något tjusigt och sedan begett mig ut på stan med ett gäng kul kvinnor. Men istället däckade jag vid 21-tiden på diktatorernas säng, inslingrad i deras små armar och ben.
 
 
Det var lördagen det.
 
 
Söndagsmorgonen inleddes med att vi insåg att Ines klippt sig inne på vår toalett, samt att hon ritat typ 8-9 stycken fyrameterssträck med mörkgrå tuschpenna på våra hallväggar som jag då tvingades gnugga rena med klorin. Allt detta före klockan 9 på morgonen. I skrivande stund ser jag för övrigt att hon sitter och dricker ett glas mangojuice innehållande ett av Jimmys USB-stick samtidigt som hon sjunger Roar.
 
 
Det där barnet blir min död.
 
Jag svär.
 

 
 

 
 


måndag 10 mars 2014

Min mentala ålder? Typ 183 år, skulle jag säga.

Att vara förälder är fruktansvärt utmattande, åtminstone periodvis. Jag misstänker (läs: hoppas att det funkar som ursäkt) att det är ännu lite mer utmattande när man är hemmafru på andra sidan jordklotet, har tre barn med så stora åldersskillnader att det aldrig går att hitta på gemensamma aktiviteter som alla gillar, alltså ALDRIG, och dessutom är två av barnen diktatorer. Själsligt har den här Maläijsharesan varit som sju svåra år. Jag är redo för pensionen vilken dag som helst. Mitt psyke behöver rullator och sondmatas och sitta i en knarrande gammal gungstol med en fet gammal katt i knät.

Förvisso har den här senaste gästperioden gett mig lite mer kraft, vilket endast beror på att jag helt samvetslöst har avstått från all lektid, all badtid, ja typ ALL tid helt enkelt, genom att skicka barnen till mina föräldrar. Så fruktansvärt skönt. Så fruktansvärt behövligt. Så fruktansvärt nedslående att det bara varade i tre veckor. Menmen, nu är det bara att varva upp igen. Har ju funkat i tio år, så det får helt enkelt ta och funka i tio år till.

Så, tjae, idag återgår vi till vardagen och fortsätter åldras i typ femdubbel takt jämfört med alla andra.

Blir säkert bra det med.

I hope.

söndag 9 mars 2014

Hur man mindfuckar med sina barn:

  1. Först säger man i flera dagar "-På lördag åker gästerna hem... åh, vad det blir sorgligt...".
  2. Sedan spenderar man sista dagen med att smågrina, trösta sina barn och prata så mycket om att alla åker hem så att ens make tillslut tycker att man ska sluta älta det för att barnen blir ledsna.
  3. Därefter tittar man på när första gänget packar, fäller tårar och åker iväg med väskorna.
  4. Sedan tittar man på när nästa gäng, i det här fallet mormoråmorfar, packar och förbereder sig.
  5. Man ställer sig vid hissen igen, barnen gråter. En av dem tar på sig sina ljusrosa flipflops för att hon tänkar "-Åta med tij Svejje med mommomotaj", de andra har blöta kinder och själv har man ett lite lätt krampande och ihopskrynklat ansikte för att man försöker hålla tillbaka sin gråt och ersätta det med ett moderligt leende.
  6. Under de två kommande timmarna jobbar man med sorgearbetet och pratar om att det är 122 dagar kvar tills vi flyttar tillbaka, att det kommer att kännas sorgligt nu ett tag men att vi sedan kan träffa mormoråmorfar så ofta vi vill osv. osv.
  7. När barnen sedan har somnat så ställer man in planet som mormormorfarn skulle ha åkt med så de får plocka ihop sina väskor och komma tillbaka igen. 
  8. Sedan lägger man mormormorfar i samma säng de sovit i de senaste tre veckorna.
  9. Och därefter väntar man in morgonen...

Det måste ju vara det ultimata pranket.


Eller så. 
 
 



torsdag 6 mars 2014

Bara bilder del 56 eller Underbart är kort, som det heter


Som vanligt när vi har gäster så går tiden alldeles för fort. 

På lördag åker de hela gänget. Kvar blir vi med minnen som lämnar en värmande och kärleksfull klump i magen, foton på glada barn och en släng av sedvanlig utmattning. Inte för att det är så himla vilsamt i vår familj annars heller, men schemat blir ju lite mer pressat när man har gäster att göra utflykter och äta på resturanger med. Det har varit härligt alltihop! Både stekvärmen på 35 grader, alla klarblå himlar och rosa solnedgångar, allt bad i poolen och, sist men inte minst, alla stunder av lugn efter att de fem barnen däckat.

Ja-a, det har varit toppen.

Helt enkelt.