lördag 22 mars 2014

Allt jag vill är att slippa få hjärnblödning varje gång vi handlar, liksom

Jag tog med tjejerna till Guerney Plaza idag. På inköpslistan stod det: badkläder, present till Ingrids kompis Lucy, presentpapper och lunchmat.

Låter väl behändigt va?
 
Baddräkterna var inga problem att köpa alls. Ingrid valde, Ines ville ha likadana, och sedan var vi klara. Ingen blodådra som pulserade i tinningen på modern med andra ord. Den vaknade däremot till liv inne på presentpappersaffären, vilket är en sådan där billighetsaffär där allt kostar 10 kronor och som säljer typ allt som finns. Ines försvann på ett kick. Eftersom jag är van vid det vid det här laget så körde jag min gamla vanliga rutin, nämligen att hålla koll på utgången (så hon inte flyr eller blir snatchad av äckelgubbe) och sedan samla allt vi ska köpa på så kort tid som möjligt och därefter sätta syskonet (i det här fallet Ingrid) på att lokalisera och få med sig lillasystern. Brukar funka bra. Dock hade lillmonstret samlat på sig varor för många år framöver, och fick naturligtvis ett hjärtskärande utbrott när jag förtydligade att vi inte behövde kaninkoppel, plastblommor eller vattenflaskor. Sedan betalade jag och gick ut. 
Eller inte.
 
Näpp. För det där kaninkopplet (som för övrigt var rosa med diamanter på) det hade hon tydligen plockat på sig i två upplagor och sedan lyckats peta ner den ena i min väska. Så efter att ha löst ut larmet i dörren tre gånger så tvingades jag visa upp innehållet i min handväska, varpå kaninkopplet naturligtvis uppenbarades och jag då, blodröd i ansiktet, fick försöka förklara att jag alltså inte försökt stjäla ett kaninkoppel ("-I don´t even have a rabbit") utan att det var monstret till barn (som då satt och skrek på min höft) som var skyldig.

Fy faen.
 
Sedan tänker jag inte ens gå in på hur det gick på leksaksaffären, men jag lovar att den pulserande ådran i tinningen inte blev mindre där inne. Och sedan skulle vi handla mat, vilket i sin tur avslutades med att jag fick vända på vägen till taxiståndet och sedan kånka två tunga kassar, en handväska och en skrikande tvååring tillbaka till mataffären för att betala en klubba med jordgubbssmak som ungen snott inne vid godishyllorna.
När vi sedan sätter oss i taxin och jag typ får anstränga mig för att min underläpp inte ska börja darra i ren utmattning så vänder sig Ines till mig och säger med allvar i rösten "-Mamma, jad sta säja dig en sat" varpå jag avbryter hållaläppenstillaansträngningen och ser fram emot en ursäkt, ett litet ynkans felåt eller nått som ger sken av att hon inte kommer att bli en tjyv när hon blir stor. Men istället utbrister hon: "-Jad tytter baja om tjejer, föj de tan vifta på öjona".
Alltså, jag förstår att det här är roligt att återberätta om några år.
 
Men det var faen inte roligt idag.


2 kommentarer:

  1. Nämen jösses Amalia!!!
    En stor kram hade du behövt. Jätteroligt är det. Först om några år då 😉

    SvaraRadera
  2. Känner igen, känner igen, känner igen!! Och nej - det är INTE roligt!!!

    SvaraRadera