söndag 27 april 2014

Kärlek, helt enkelt.

Igårkväll låg jag och myste med Ines i sängen innan hon skulle sova. Det är typ bland det gosigaste jag vet, ja alltså EFTER att allt handtvättandet, tandborstövertalandet och allt sådant där är klart. DÅ är det mysigt. Hon är nämligen inte bara vansinnigt viljestark den där ungen, hon är väldigt, väldigt kärleksfull också. Hon är en sådan där person som berättar för folk att hon älskar dem, gärna varje dag. Ofta när jag lägger henne så klappar hon mig på kinden och viskar "-Mamma, jag tytter så myttet om dig", eller så ger hon mig en försiktig puss i pannan. Detsamma bjussar hon resten av familjen på. Emil får kärlek av henne som han aldrig skulle acceptera om den kom från någon annan, han börjar ju liksom bli för stor för pussar och kramar nu. Och Ingrid får inte bara kärleksförklaringar, hon blir också efterapad till 100 procent. Skriker Ingrid "-Emil! jag blir galen på dig!" och sätter armarna i kors, så kan man ge sig sjutton på att Ines inom ett tidsspann på några sekunder ställer sig bredvid sin syster och trasslar ihop armarna i någon form av försök till kors och sedan hojtar "-Emij! Jad blij daaajen på dig!"

Så igårkväll iallafall, medan låg jag där i tjejernas mörka sovrum och lyssnade på Ines djupa andetag och tittade på det indiska templet som stod upplyst på ett berg långt borta, så tänkte jag på hur himla glad jag är att vi fick en liten Ines till vår familj. För stundvis har både jag och Jimmy ifrågasatt vår sundhet när det kommer till beslutet om antalet barn. Vi hade trots allt redan en diktatordotter och borde därmed rimligtvis kunnat räkna ut att sannolikheten att det kom en till var förhållandevis hög, och att det i sin tur skulle leda till att vi i utbyte mot ett tredje barn gav bort alla våra möjligheter till lugn och harmoni i vårt hem. För så är det med viljestarka, högljudda, energiska, drivna barn, de tär på ens krafter. Ibland vill man mest bara gråta och kasta in handduken (och slänga ner sitt pass, nån klänning och några sedlar i en påse och därefter, skrikande av den plötsliga frihetskänslan, springa till flygplatsen och ta ett plan till Thailand, raka sig och börja jobba som dykinstruktör på Koh Tao i resten av sitt liv). Ja, för jag är inte mer än människa. Jag tappar humöret på ett osmickarnade sätt ibland och så bölar jag för det. Och ibland tappar jag det inte, trots att jag fått lösa så många konflikter så att jag faen förtjänar Nobels fredspris, och då bölar jag av utmattning istället. Jag vet inte vilket alternativ som jag föredrar egentligen. Inget av dem antar jag...

Och sedan kunde jag efter en lång tankeprocess om livet och kärleken konstatera ännu en gång att jag är så oerhört, oerhört tacksam. Jag är tacksam för Emil och tacksam för Ingrid och tacksam för Ines.

De är förvisso fett jobbiga att vara hemmafru med ibland.

 Men de är samtidigt tre helt fantastiska människor.

På riktigt.

fredag 25 april 2014

Eller så börjar jag varje mening med "Alltså, när JAG bodde i Maläijsha..."

Nu när hemresan börjar närma sig så diskuterar vi naturligtvis allt det som känns både positivt och negativt med att återvända. Det mesta är verkligen positivt. Det känns toppen att få kramas oftare med dem man älskar. Och vi är ju helt och hållet färdiga här, ochsåvidare ochsåvidare.

Fast...

...det finns en sak som vi enats om är av det mer negativa slaget. Och det är att den där fina (och ganska osympatiska) känslan av att vara speciell för att man bor utomlands försvinner. Ni vet, den som alla får som varit utomlands i en längre tidsperiod. Den som gör att Victoria Silvstedt bryter på amerikanska, eller den som gjorde att alla vi som åkte till Thailand och backpackade under tidigt 2000-tal sedan gick runt i de där säckiga brallorna man knöt fast runt höfterna i flera månader efteråt.

 Det kan ju inte ha varit för att de var klädsamma.

Så nu sitter jag alltså här och spånar som bäst på hur jag ska visa hur speciell och härlig och världsvan jag är den här gången. Antingen skulle jag kunna lägga till en liten tjusig brytning på indiska, kinesiska eller malay. Jag tror att indisk brytning skulle klä mig mest, typ som Apu i Simpsons. Eller så skulle jag kunna gå omkring i konstiga batiktunikor till vardags och skaffa dreads. Eller så kanske jag ska satsa på att bli lite buddistaktig och ständigt lukta rökelse samtidigt som jag envisas med att försöka starta spejsade, filosofiska konversationer om universum i vart och vartannat samtal. 

Ja-a hörrni, det är så svårt när det finns så många fina alternativ.


Typ.

måndag 21 april 2014

Bara (några) bilder del 62 eller Man får vara botter ibland, faktiskt





I några dagar till har vi fina gäster som barnvaktar titt som tätt. Det är skönt! Samtidigt blir det för varje dag som går tydligt att tiden springer iväg. Det är fullt sjå med flyttplanering, organisering av försäljningsannonser på alla grejer som inte ska tas hem, kurera sjuk dotter, stressa över plugg som inte blir av för att barnen har påsklov, ochsåvidare. Konstateras kan att det absolut är värt att åka utomlands och bo där i några år, men det är en upplevelse som kan kännas mer eller mindre värd beroende på vem man är som person. Det första och sista halvåret ska man ha nerver av stål och skinn på näsan och allt sådant, och resten av tiden ska man tycka att kulturkrockar är underbara.

Då är man helt rätt ute.

Personligen är jag rätt bra på den där mittemellanperioden, men inte fullt lika bra på den där före- och efterstressen. Den tär, faktiskt. Men sett ur ett svennebananperspektiv så finns det förmodligen inget negativt jag kan säga om vår tid här som låter trovärdigt. För jag har ju trots allt 30 grader och sol och en pool i mitt hus. Och innan vi åkte hit så trodde jag att det var i princip allt som en människa behöver här i livet. Vad kan rimligtvis vara svårt eller tungt då, liksom? På sätt och vis är jag glad att jag har lärt mig att jag var fel ute, det blir så mycket lättare att tycka om snöslask då. På ett annat sätt hade det varit ganska skönt om det var på det viset. För då hade de här sista månaderna varit mycket lättare. Men, va faen ska man göra? Vi får ju kötta på här ett tag till. I steksol och badkläder. 

Och så måste man ju komma ihåg att vi får vila i Sverige när vi kommer tillbaka i sommar. Ni vet, e f t e r att vi byggt om huset, fraktat alla möbler och kartonger över sundet, skolat in tre barn på nya skolor och förskolor, fixat nya jobb och skolat in oss själva där, firat Halloween, köpt julklappar och välkomnat det nya året. Så ungefär i januari 2015, tänker jag att vi kanske kan lägga oss ned, jag och Jimmy, och stirra upp i taket och unna oss en lättnadens suck.

Det ska bli skönt.


måndag 14 april 2014

Bara bilder del 61 eller Äsch, jag behövde ju ändå sova egentligen...







Det här är några av Jimmys senaste fotoalster, som i sin tur är en del av den här vårens timelapsefilmsintresse. Så jefla bra ju! Så är det när man är en hjälte och snöar in på saker, man blir jefligt bra och får utstå jefligt mycket gnäll från ens fru som tycker att hon också är en ganska fin sak att sysselsätta sig med på kvällarna. Fast såhär i efterhand är frun ganska nöjd med makens val av fokus. Se bara på den här nedersta bilden, den är i sann Penangstreetart-anda. Så jefla bra, som sagt.

Det viktigaste är ju ändå att vi åker härifrån med fina bilder, det har jag alltid sagt.
Typ.

fredag 11 april 2014

Bara bilder del 60 eller Gäster igen!

Nu är Jimmys mamma och hennes kompis här hos oss. Så igår var jag en zombie hela dagen, och sedan somnade jag kl 20 på kvällen. Kroppen passar väl på när den har chansen tänker jag. Fast idag är det fredag förstås, så målsättningen är att orka vara vaken till åtminstone 22.

Vore ju trevligt.







I förmiddags gick vi på sedvanligt gästlivsvis till wetmarket och köpte frukt och gula påskblommor. Ines tiggde till sig en pink blomma av vår blomstergubbe, antagligen hjälpte det att hon valt utstyrsel i form av rosa solglasögon, rosa klänning samt rosa paraply. Allt som fattades var ju blomman, det såg ju vemsomhelst.

Japp, så nu har vi iallafall efterlängtade gäster här igen,
och jag och Jimmy ska se till att njuta av både dem och av egentid.

Känns finfint.

måndag 7 april 2014

Bara bilder del 59 eller Ganska tjusiga bilder om jag får säga det själv

Det är många funderingar kring flytten som cirkulerar hemma hos oss just nu. Till exempel har vår kontaktperson på Crown klassat oss som varje flyttfirmas mardröm. Vi bor ju trots allt på en ö utan förbindelser med grusgångar till vägar. Märkligt nog myser jag när hon säger så, samtidigt som jag inser att det kommer att bli ett riktigt piss att lasta alla flyttlådor från lastbilen ner i en båt och sedan upp dem igen ur båten och därefter köra lass efter lass på fyrhjulingssläp uppför grusvägen för att sedan bära in dem i vårt hus. Blir ju några extra moment där skulle man kunna säga, och tänk om det spöregnar...

Det måste vara något allvarligt fel på oss. 

Nåväl, det som däremot bara känns skönt är att alla vill hem. Hela familjen är nöjda nu. Det är verkligen tursamt, för det hade mycket väl kunnat vara så att nån eller ett par ville stanna kvar i något år eller två. Och det hade kunnat bli ett fullvärdigt krig om det hade varit någon av tjejerna.

Jag ryser bara jag tänker på det.

Å andra sidan är vår gemensamma glädje över att vi återvänder ungefär det enda vi har just gemensamt. För medan Ingrid planerar att aldrig mer lämna Lambarö, så planerar jag inför nästa expatställe. Vart vi skulle kunna åka, när vi skulle kunna göra det osv. Men det löser sig säkert, om inte annat så är det ju jag som bestämmer i den här familjen (vill jag hemskt gärna tro), så jag är inte speciellt orolig för att jag inte ska få som jag vill.

Fast inte nu förstås. Nu vill vi hem. Hem till Sverige.








Men utsikten skulle vi förstås gärna behålla.

Hade varit bra.

torsdag 3 april 2014

Det kunde ju ha varit bajs...

Försök se detta scenario framför er:

Familjen Froby har en sedvanlig middag. Två av de yngsta medlemmarna halvskriker i munnen på varandra. Mamman med dysfunktionellt vänsteröra blir apstressad av ljudnivån och äter maten i tredubbelt tempo samtidigt som hon turas om med pappan (som precis kommit hem efter sina sedvanliga 10åenhalv frånvarotimmar från hemmet) med att få dem att sänka ljudnivån. Utan att lyckas, såklart. Sedan går storbarnen från bordet, den ene spelar fotboll och den andra går och pysslar med något i vardagsrummet. Föräldrarna försöker sitta kvar och titta på solnedgången och prata medan den yngsta äter upp sin fjärde portion. Den yngsta tröttnar på att äta sin fjärde portion, slänger således maten på golvet, klättrar upp på bordet och tokspringer på stället. Mamman lyfter ner barnet och tvättar hennes händer. Barnet torkar sina händer och går sedan och sätter sig vid bordet och börjar äta på någon annans kycklinglår. Pappan går och tvättar hennes händer igen, mamman dukar undan. Barnet försöker klättra över balkongräcket. Pappan bär henne till vardagsrummet. Barnet börjar bråka med sin storasyster om oklar sak. Mamman låser in sig och barnet på sitt sovrum för att duscha. Barnet rymmer. Mamman duschar klart, men hör hur barnet ropar glatt och intensivt från köket. Mamman torkar sig och går sedan till köket för att barnet fortfarande ylar MAAMMMAAA! där bortifrån. Mamman hittar barnet som har satt sig på köksbänken och urinerat på sin storasysters skolmapp innehållande läxpapper, vilket sedan visar sig vara en direkt hämnd för vaddetnuvarsomhände i vardagsrummet tidigare. Helt naturlig reaktion för någon som är ett ihopkok av Elin och Jimmys gener.

Det är detta liv, denna vardag, som gör mig trött. Samt sliten. Samt lycklig. För det är ju såhär i vår familj. Det är stora, yviga gester. Starka, intensiva känslor. Kiss på skolböcker.

Sånt, ni vet.


Och det var ju bara lite kiss trots allt, det kunde ju ha varit värre.
 
Som man brukar säga.

tisdag 1 april 2014

Monsunjogging är min grej, det känner jag tydligt

Har alldeles nyss joggat med en massa kvinnor i the Tuesday running group, vilket sedan nån vecka tillbaka är min nya tisdagstradition. Astrevligt! Och precis vad jag behöver nu för att inte tröttna helt på det där eviga skuttandet på löpbandet. Variation, liksom. Det som är fördelen med löpband är att det finns AC och att det inte luktar apbajs periodvis när man springer. Nackdelen är att jag dör tråkdöden av att glo på när de där gubbarna rengör poolen med en liten håv varenda morgon. Och dessutom har vi en liten medelålders kvinna som inte har lärt sig att det är fult att stirra, och som således glor helt ogenerat på mig från sin plats på en bänk två meter från fönstret varje gång vi är vid poolen samtidigt. I början, detvillsäga de första femsex gångerna, så kändes det väldigt mystiskt, men nu är jag van. Jag är helt enkelt lite för härlig för att låta bli att stirra på när jag köttar fram där på bandet med mitt tomatröda ansikte och mina svettiga hårtestar som stänker saltvatten över golvet.

Det måste jag ju ha förståelse för.
Iallafall, i dag när vi precis hade gett oss iväg så kom ett regn som jag endast kan jämföra med de där vidriga 10metersvågorna som sköljde in över båten på väg hem från Koh Lipe. Ren misär, helt enkelt. Det var som att jogga i duschen medan nån står och riktar duschmunstycket med maxstråle på rakt i ditt ansikte, samtidigt som du tar ett fotbad i en decimeter djup, forsande lergegga. Dessutom insåg jag efter tio meter att Jimmy ställt ut kameran på stativet på balkongen för att fotografera en ny timelapsefilm, vilket gjorde att jag sprang något fortare än jag brukar.

Som om det hade hjälpt, liksom.
Så jag är specialnöjd med min insats idag, det måste jag säga. Och så är jag rätt nöjd med att jag återfann kameran i sjysst skick, vet faktiskt inte om Jimmy hade förlåtit mig.
 Ever.