torsdag 3 april 2014

Det kunde ju ha varit bajs...

Försök se detta scenario framför er:

Familjen Froby har en sedvanlig middag. Två av de yngsta medlemmarna halvskriker i munnen på varandra. Mamman med dysfunktionellt vänsteröra blir apstressad av ljudnivån och äter maten i tredubbelt tempo samtidigt som hon turas om med pappan (som precis kommit hem efter sina sedvanliga 10åenhalv frånvarotimmar från hemmet) med att få dem att sänka ljudnivån. Utan att lyckas, såklart. Sedan går storbarnen från bordet, den ene spelar fotboll och den andra går och pysslar med något i vardagsrummet. Föräldrarna försöker sitta kvar och titta på solnedgången och prata medan den yngsta äter upp sin fjärde portion. Den yngsta tröttnar på att äta sin fjärde portion, slänger således maten på golvet, klättrar upp på bordet och tokspringer på stället. Mamman lyfter ner barnet och tvättar hennes händer. Barnet torkar sina händer och går sedan och sätter sig vid bordet och börjar äta på någon annans kycklinglår. Pappan går och tvättar hennes händer igen, mamman dukar undan. Barnet försöker klättra över balkongräcket. Pappan bär henne till vardagsrummet. Barnet börjar bråka med sin storasyster om oklar sak. Mamman låser in sig och barnet på sitt sovrum för att duscha. Barnet rymmer. Mamman duschar klart, men hör hur barnet ropar glatt och intensivt från köket. Mamman torkar sig och går sedan till köket för att barnet fortfarande ylar MAAMMMAAA! där bortifrån. Mamman hittar barnet som har satt sig på köksbänken och urinerat på sin storasysters skolmapp innehållande läxpapper, vilket sedan visar sig vara en direkt hämnd för vaddetnuvarsomhände i vardagsrummet tidigare. Helt naturlig reaktion för någon som är ett ihopkok av Elin och Jimmys gener.

Det är detta liv, denna vardag, som gör mig trött. Samt sliten. Samt lycklig. För det är ju såhär i vår familj. Det är stora, yviga gester. Starka, intensiva känslor. Kiss på skolböcker.

Sånt, ni vet.


Och det var ju bara lite kiss trots allt, det kunde ju ha varit värre.
 
Som man brukar säga.

1 kommentar:

  1. Aha en sån där vanlig dag alltså! Såna har jag och min familj otroligt ofta. :) Skönt att läsa att inte bara vi är såna

    SvaraRadera