söndag 27 april 2014

Kärlek, helt enkelt.

Igårkväll låg jag och myste med Ines i sängen innan hon skulle sova. Det är typ bland det gosigaste jag vet, ja alltså EFTER att allt handtvättandet, tandborstövertalandet och allt sådant där är klart. DÅ är det mysigt. Hon är nämligen inte bara vansinnigt viljestark den där ungen, hon är väldigt, väldigt kärleksfull också. Hon är en sådan där person som berättar för folk att hon älskar dem, gärna varje dag. Ofta när jag lägger henne så klappar hon mig på kinden och viskar "-Mamma, jag tytter så myttet om dig", eller så ger hon mig en försiktig puss i pannan. Detsamma bjussar hon resten av familjen på. Emil får kärlek av henne som han aldrig skulle acceptera om den kom från någon annan, han börjar ju liksom bli för stor för pussar och kramar nu. Och Ingrid får inte bara kärleksförklaringar, hon blir också efterapad till 100 procent. Skriker Ingrid "-Emil! jag blir galen på dig!" och sätter armarna i kors, så kan man ge sig sjutton på att Ines inom ett tidsspann på några sekunder ställer sig bredvid sin syster och trasslar ihop armarna i någon form av försök till kors och sedan hojtar "-Emij! Jad blij daaajen på dig!"

Så igårkväll iallafall, medan låg jag där i tjejernas mörka sovrum och lyssnade på Ines djupa andetag och tittade på det indiska templet som stod upplyst på ett berg långt borta, så tänkte jag på hur himla glad jag är att vi fick en liten Ines till vår familj. För stundvis har både jag och Jimmy ifrågasatt vår sundhet när det kommer till beslutet om antalet barn. Vi hade trots allt redan en diktatordotter och borde därmed rimligtvis kunnat räkna ut att sannolikheten att det kom en till var förhållandevis hög, och att det i sin tur skulle leda till att vi i utbyte mot ett tredje barn gav bort alla våra möjligheter till lugn och harmoni i vårt hem. För så är det med viljestarka, högljudda, energiska, drivna barn, de tär på ens krafter. Ibland vill man mest bara gråta och kasta in handduken (och slänga ner sitt pass, nån klänning och några sedlar i en påse och därefter, skrikande av den plötsliga frihetskänslan, springa till flygplatsen och ta ett plan till Thailand, raka sig och börja jobba som dykinstruktör på Koh Tao i resten av sitt liv). Ja, för jag är inte mer än människa. Jag tappar humöret på ett osmickarnade sätt ibland och så bölar jag för det. Och ibland tappar jag det inte, trots att jag fått lösa så många konflikter så att jag faen förtjänar Nobels fredspris, och då bölar jag av utmattning istället. Jag vet inte vilket alternativ som jag föredrar egentligen. Inget av dem antar jag...

Och sedan kunde jag efter en lång tankeprocess om livet och kärleken konstatera ännu en gång att jag är så oerhört, oerhört tacksam. Jag är tacksam för Emil och tacksam för Ingrid och tacksam för Ines.

De är förvisso fett jobbiga att vara hemmafru med ibland.

 Men de är samtidigt tre helt fantastiska människor.

På riktigt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar