lördag 31 maj 2014

VI ÄR TILLBAKA!

Herregud. Efter att ha blivit 5 kg klenare och 687 toalettbesök mer erfaren så är jag mig själv igen.
Och jag kan återigen konstatera att magsjuka verkligen inte en är rolig företeelse.

Men det är ju sedan gammalt förstås.

Annars rullar det faktiskt på ganska fint här. Utan att kunna gå in på detaljer överhuvudtaget så verkar det som att Jimmy delvis kanske kommer att lyckas få igenom att vi ska få ta hem allt som vi vill ta hem, och delvis möjligtvis sett till att korruptionen i landet vi lever i fått sig en liten, liten smocka. Så kan det gå när man är en sådan som ger sig faen på saker och således lär sig landets hela skattesystem istället för att sova på nätterna. Då blir det tillslut en fullständig omöjlighet att ignorera denne någon och hans påstridiga mejl.

Men själv sover jag som ett barn, framförallt nu när jag inte behöver huka över en hink och böla samtidigt.

Det är mycket lättare att komma till ro då.


Faktiskt.


 



fredag 23 maj 2014

Bara bilder del 66 eller Är det sista assemblyn, så är det sista assemblyn. Som man brukar säga

Idag var egentligen en väldigt späckad dag, med fredagsfrukost med tjejerna och handling och Emils assembly och sedan middagsdejt med ett gäng glada familjer på kvällen. Fast redan igår sa min kropp ifrån på mindre charmiga sätt, så idag fick jag helt enkelt acceptera att jag måste vara hemma och ta det lugnt och dricka vatten.

Så var det med den saken.

Fast sedan satt jag här i förmiddags framför datorn och hade skickat in min absolut sista uppgift till bägge kurserna, och så kände jag att Emils assembly faktiskt var tokviktig. På riktigt. Och lite yrsel och illamående ska man väl inte behöva vara inlåst för heller. Och sedan åkte jag till skolan ändå.

Och det var det värt. För det var ju lika bra som det alltid är.




Japp. Han har haft ett par fina år med det här gänget, min Emil.

tisdag 20 maj 2014

Bara bilder del 65 eller High five till mig, känner jag

Ibland bara händer det.

Ibland lägger man sitt yngsta barn med stort tålamod och mycket kärlek och tycker att det är oerhört mysigt att ligga bredvid henne och lyssna på hennes många funderingar kring om det ändå  inte är "dats att då tij fötooojan nu", fast klockan är halv8 och hon vet att hon ska sova.

Ibland pallar man sedan att ödmjukt och tjusigt övertala mellanbarnet att hon ska sova, borstar hennes tänder och tycker mest att det är charmigt att hon stundivs vägrar hålla munnen öppen bara för att retas. Sedan läser man en bok för henne, och hon läser en bok för en själv, och allt går fredligt och trevligt till. Och sedan pussar man godnatt och hon somnar utan att komma upp sjutton gånger för att vattnet är slut/varmt/utspillt/borta/gammalt/illaluktande/innehåller smuts.

Ibland orkar man sedan sitta i över en timme och dricka té med sin snart10åring och prata om svenska flyktingar, krig, vapen, Hitler, koncentrationsläger och Anne Franks dagbok tills han själv tillslut föreslår att det är dags att sova. Sedan orkar man ovan på detta sitta en stund på hans sängkant och lyssna på Sune bara för att det är trevligt att vara nära.

Och jag önskar så innerligt att jag hade den här energin och det här tålamodet att lägga i tre timmar vid läggdags varje kväll. Men det har jag dessvärre inte.
 
Så, ikväll kommer jag att somna lite extra lycklig.
 
Lycklig över att allt känns så fint och lätt och kärleksfullt och mysigt.
 




 
 
God natt.


torsdag 15 maj 2014

Hej, framtida Elin!

Det är viktigt att påminna sig själv som tonårsmor om hur det är att ha småbarn, tror jag. Så nu tänkte jag bara att jag skulle pigga upp dig lite, mitt framtida jag. Så att du ändå inser att allt inte var bättre förr. Tyvärr.

Så minns nu detta:
  • Minns att dina barn inte var sams mer än möjligtvis två minuter per dag.
  • Minns att de vrålade(/vrålar?) i falsett när de är arga.
  • Minns att ett av barnen tyckte att det kändes lämpligt att urinera på saker när hen är arg på någon, och när det inte finns något lämpligt föremål i närheten så valde hen alltid vardagsrumsmattan, du vet den som på den gamla goda tiden var typ 2 gånger 3 meter och vit och fluffig och som bara fick kemtvättas. Men som jag antar snarare är gul och sönderfrätt och sorglig nu. Släng den.
  • Minns att ett av barnen gillade att rita i syskonens läxböcker, eller att bada dessa i vasken.
  • Minns att 6-åringar inte riktigt är skapta för att ha läxor VARJE dag, vecka efter vecka.
  • Minns att 6-åringar blir arga på föräldern som tvingar dem att göra läxan ändå, fast det banne mig är lärarens fel att läxan måste göras.
  • Minns att ingen blir på bättre humör, vare sig vuxen eller barn, av att det är tropiskt klimat hela jäkla tiden.
  • Minns att barn också kan bli rätt negativa och kinkiga av att vara ständigt hungriga eftersom de inte tycker om maten som finns i det där tropiska klimatet.
  • Minns att även små barn smäller igen dörrar när de inte får använda paddan.

Ja, ungefär det skulle jag vilja att du kommer ihåg, framtida jag. Kanske det inte är direkt uppiggande läsning, men det visar ju ändå att du har överlevt traumatiska händelser förr.

Såatte; you go girl!

Eller så.

måndag 12 maj 2014

Det finns saker i Maläijsha som de skulle kunna jobba lite på

Vet ni att vissa dagar är jag så innerligt, innerligt trött på det land som jag bor i just nu. Alltså, sådär trött så att jag vill ta ett flyg hem imorrn och åka raka vägen hem till mina föräldrar och lägga mig i fosterställning i deras soffa under en filt som luktar vit mysk och därefter kräva korvstroganoff och hallonlakritsskallar.

Ja, och jag skiter i om det inte är en helt skön mix att förtära, det är så jag vill ha det.
Just idag är jag bland annat så innerligt trött på att sitta hemma hela dagarna och vänta på folk som dyrt och heligt lovat att de ska komma klockan tio, och som sedan inte har kommit klockan fem. Och när man då kontaktar dem så kommer de med så usla förklaringar så att man återigen förstår att det här med lögner inte är ofint här, det är en självklarhet. Det vore tvärtom ofint att INTE ljuga. Och detta vet ju jag redan, vi har bott här tillräckligt länge för att jag ska ha insett det vid det här laget, men idag är jag ändå så i n n e r l i g t less på det. För varje gångdet händer så känner jag mig som en dörrmatta efteråt för att jag har suttit redo och avbokat planer för en person som aldrig hade tänkt dyka upp från första början.
 
Sådant gör att jag känner mig tillplattad och lurad på en massa värdefull tid, liksom.
Och det enda positiva jag kan komma på med alla de kulturkrockar som cirkulerar i mitt liv just nu, det är att jag banne mig kommer att ha ännu mer förståelse och tolerans för de människor i Sverige som inte lever i det land de vuxit upp i. För det är ju naturligtvis vi som flyttar som förväntas anpassa oss, så är det såklart. Och jag tänker mig att många gör precis som jag, detvillsäga: allt vad de kan. Vi böjer och vrider och vänder oss i stundvis helt omöjliga positioner för att vara anpassade och förstående och härliga på alla sätt vi förmår. Vilket i sin tur resulterar i att, åtminstone jag, ibland blir helt slut som människa. Och jag inser ju att vi stiffa svennebananer gör en hel del nyanlända svenskar ganska trötta och ledsna för att vi lider brist på förståelse för det där anpassandet. Men det har jag definitivt insett nu; det går faktiskt inte jämt. Så är det bara.

Såatte, idag ville jag väl egentligen bara säga att jag önskar mig min mamma och min pappa och en tallrik hackad falukorv med lök och grädde och sånt.

Ska det vara så mycket begärt egentligen?

Jag bara undrar...



fredag 9 maj 2014

Bara bilder del 64 eller Kackerlacksångest, apor och en vacker park

Något som jag har insett sedan vi flyttade hit är att jag lider av kackerlacksskräck. Alltså på riktigt. Jag hatar dem innerligt, och jag vet faktiskt inte varför. Det är helt enkelt så att när jag ser en kackerlacka så börjar jag darra, känna vågor av äckel genom hela kroppen, och sedan knyter jag ihop den ångestsäcken med att skrika primatskrik, ni vet de där man hör när man kollar på naturprogram och det kommer ett stort vilddjur i amazonas regnskog så att aporna i en flock måste varna varandra. Då skriker de så. Och det känns också helt rimligt och logiskt, tycker jag. Det känns däremot inte rimligt och logiskt att jag skriker så när jag ser en liten skalbagge inne på min toalett. Inte får jag hjälp av Jimmy heller, han bara ropar från rummet intill att jag ska "spola ned den".

Say what?!

Då måste man ju typ t a  i  d e n. Sist försökte jag, samtidigt som jag varnade apor i djungeln för rovdjur, att spola ned den i golvbrunnen med hjälp av stjärtduschslangen. 

Gick ganska bra.

Japp. Men apor är å andra sidan ganska söta...












Botaniska alltså. Jag gillar den.

torsdag 8 maj 2014

Lite same shit different åldrar på det, faktiskt

För ett tag sedan hade jag en uppgift i kursen om mobbning. Uppgiften handlade om barnaga och skulle baseras på en iakttagelse jag gjort här i Maläijsha, och jag hade flera att välja mellan. Så jag läste malaysiska lagar och funderade och samtalade med lokalboende, och det blev plötsligt så tydligt att skillnaden på dem och oss inte var fullt så stor som jag inledningsvis hade trott att den var.

 Vi har alla våra lik i garderoben, liksom.

Jag diskuterade ju inte barnaga med människor som var elaka, huggtandsbeklädda monster, utan med vanliga, trevliga vuxna som inte alls hade för avsikt att vara något annat än goda föräldrar. Så när en av dessa utbrast i en diskussion "-Men, vi kan ju inte fostra barnen utan att klappa till dem!" och sedan fnittrade åt det idiotiska i det påståendet, då tappade jag initialt hakan. Men sedan sitter jag så här efteråt och tänker att om jag skulle berätta för samma person om hur vi lämnar in våra utjänta gamlingar till äldrevården och att de sedan får liggsår för att ingen hjälper dem upp på ett par dagar. Eller att de får ha nedkissade och bajsiga blöjor i alldeles för många timmar, eller att det kan ramla ut frukost ur munnen på dem när man kommer och hälsar på dem en sen eftermiddag, då skulle  hon tänka att jag är precis lika knäpp i huvudet som jag tycker att hon är i det här avseendet. För hon och hennes syskon turas om att ta hand om deras föräldrar.

 Såklart.

Vi har en rätt märklig och trist syn på människor, de på barn och vi på de äldre. Och vi låter bägge två detta pågå för att de som drabbas har svårt att göra sina röster hörda. Så nu tänker jag som så, att vi ska vara stolta och glada över att vi har en så fin barnsyn som vi har i Sverige. Men vi ska inte lura i oss själva att vi har ett samhälle som värnar om alla, eller att vår kultur och våra traditioner är bättre än andras.

 För det är inte hela sanningen.

Faktiskt.

onsdag 7 maj 2014

En parentes förvisso, men en fin sådan

Det är mycket nu. Massor. Det är skype-möten som bokas, uppsägningar som fixas, möbler som säljs, uppgifter som ska skrivas. Sånt. Mitt liv är fullt av sånt, och så träning och dricka kaffe och bada. Det är egentligen nästan bara trevliga saker, det enda är att de tar upp min tid och således gör mig ganska seg när det kommer till bloggandet.

Men så är det ibland här i livet. Tiden räcker inte till.

Så jag försöker tänka att det är vår i Sverige nu, så ni är ju ändå ute och myser i majsolen. Och jag tänker att vi snart kommer hem och att min blogg kanske långsamt ändå ska ebba ut nu. Den blir mer och mer som den var tänkt att bli så småningom; en minnesbank bestående av en svunnen tid.

Bloggtiden är snart förbi.

Och hela den här alltäröverochförbikänslan sitter i sin tur som en ständigt gnagande oro i bröstet, vilket stundvis resulterar i akut kvällsångest. En kvällsångest som gör att jag förvandlas till en sorgsen degklump i den vita skinnsoffan som med ena handen på pannan utbrister ångestfyllda haranger. Ungefär såhär: "-Nu är det slut! Allt är slut! Nu har vi upplevt det som sedan kommer att beskrivas som Händelsen i våra liv... Vi kommer att tala om det här om 40 år och säga "-Åh, minns du när vi bodde i Malaysia...".  

Så.

Fast i sådana lägen är det tur att jag är gift med Jimmy som inte dras med i domedagsprofetian överhuvudtaget. Istället tittar han bara upp från sin bildredigering i nån sekund och avbryter mitt utspel med att säga "-Men Elin, Malaysia är ju bara en parentes i våra liv."
 
Det är sjukt irriterande att vara gift med nån som alltid är så förbannat klok och mogen.
 

Men ändå, det har sina fördelar.

Faktiskt.

fredag 2 maj 2014

Bara bilder del 63 eller Georgetown! eller Vi är ju trots allt medelålders typ snart...


Jag och Jimmy har stundvis sneglat avundsjukt på alla backpackers inne i stan. Ni vet, de där med ryggsäckar hängandes både på ryggen och magen som har rufsigt hår och sover/äter/dricker/lever precis när och var de vill. Känns lockande ibland för en rutindriven småbarnsfamilj. Så därav tog vi en natt på ett hotell inne på backpackergatan i Georgetown när tillfället gavs. För att få låtsas lite, liksom. Dock insåg vi dagen efter att det är förbannat svårt att sova när folk väsnas mitt i natten(!), och så var sängarna hårda och näbbmusfamiljen som åt mina ostbågar pep alldeles för högt under småtimmarna. 

Såatte; no more ryggsäckskånkande för mig

Den tiden är över nu.

Men under de inte fullt lika okristliga timmarna som de där backpackarna var vakna (detvillsäga FÖRE 21 på kvällen) hade vi iallafall massor med tid på oss att fota och shoppa i stan. Och det var toppen!







Georgetown alltså, det är så himla fint.

Faktiskt.