torsdag 26 juni 2014

Jaha, nähä, då får det väl bli Portugal dá.

Från Sverige kommer rapporter om hagel och frost i slutet av juni. Och i Maläijsha är luften så geggig att man kan skära i den med kniv. Måste således hitta nytt hemland omgående. Jag kräver inte mycket känner jag; bara långa, varma somrar, korta vintrar, luft som går att andas och så kanske demokrati.


That´s all.



Så idag googlar jag efter länder som kan passa mig, medan jag då och då kastar en surmulen blick ut genom fönstret. Och det enda som känns lite lockande hittills är Portugal, för dit ska man tydligen flytta nu pågrundav skatter och ekonomi och så. Ni vet, sådant jag faktiskt är extremt dålig på att sätta mig in i, men som jag verkligen borde sätta mig in i eftersom det uppenbarligen verkar innebära att jag får långa, varma somrar och mycket pengar, vilket således matchar minst ett av mina krav.







Fast jag kan ju inte styra om flyttlasset förrän Jimmy slutar jobbet och kommer hem.

Han brukar ju vilja vara med när jag tar sådana här beslut.



Sex timmar kvar...



söndag 22 juni 2014

En maläijshan midsommar är en fin midsommar, som man brukar säga





Idag har lägenheten tagit sig ännu ett steg närmare total kollaps. Detta genom att kombinera de redan omtalade trasiga, droppande AC:arna med de högst opålitliga eluttagen. Så nu har vi skyddat eluttagen med en handduk, och samtidigt konstaterat att vi därmed har endast en halv arsenal av fungerande AC:ar.

Tre veckor kvar. Undrar om huset håller ihop tills dess? 

Det är oklart i dagsläget.

Annars har det varit en ganska seg helg. Det brukar ju bli så efter ett midsommaraftonsfirande. I år firade vi den vid samma pool som förra året, med några av de andra svennarna som bor här. Vi satt i kvällsbrisen och åt och pratade medan barnen varvade att leka på lekplatsen med att bada i poolen och spela boll. Behövs inte mer än så ju, trots att det naturligtvis är lätt hänt att man mest längtar hem vid sådana här högtider.

Och jag inser att det är en sådan enorm lyx att leva i ett klimat där det alltid är över 25 grader i skuggan och det alltid finns tillgång till mat och dryck med hemleverans. Det är svårt att misslyckas med en tillställning då, känner jag. Där satt vi tills klockan var över tolv i tunna sommarkläder och var inte ens i närheten av att frysa. Och sedan promenerade vi hem i den varma natten och kände oss kanske inte så midsomriga, men inte desto mindre nöjda. Emil menade att det här var en sådan kväll han skulle minnas för alltid, och jag tänker mig att det med åren kanske är ungefär så här vi kommer att minnas hela vår tid här. Vi kommer att minnas sommarvärmen och poolbaden och den där ständigt närvarande känslan av att det nog egentligen bara är en lång semester. Fast Jimmy kanske inte håller med mig riktigt på den punkten, för han har ju faktiskt jobbat när vi varit här, men ändå. Jag tror att åren kommer att sudda ut den lilla detaljen, och lämna oss med minnen av varma vindar och svalkande nattbad.

Japp. Vi är ena lyckligt lottade jäklar.

Det är vi faktiskt.



måndag 16 juni 2014

Bara bilder del 67 eller Varför jag älskar Georgetown eller Någon som är geckoexpert där ute?

Ìnledningsvis undrar jag hur man får ut en gecko ur en skrivare? Jag vet inte hur länge hen har bott där inne, men att det ligger till på det viset är det ingen tvekan om. Delvis har det kluckat/klickat på det där typiska geckosättet från skrivaren i ett par veckor, och dessutom stack hen förargat ut sitt huvud sist jag försökte skriva ut ett papper. Det var en sådan blick jag tänker mig att man kan få av en jävligt irriterad granne som knackar på ens dörr när man har börjat dammsuga i sin lägenhet klockan 05:00 en lördagmorgon. Spontant känner jag att vi får vara sparsamma med våra utskrifter en tid framöver. Och så kan Jimmys kompis, som ska få skrivaren när vi drar, lösa det lilla bekymret.

Blir bra så.

Hursomhelst. I morse när alla hade åkt till jobb och skolor så packade jag ihop en liten ryggsäck och drog in till Georgetown. Jag tänkte att det var smidigt att komma iväg innan solen skulle börja bränna sådär obarmhärtigt i ansiktet och innan butiksägarna skulle vakna och öppna upp sina turkosa gallergrindar för allmänheten.









Det blev en rejäl fotofest, vilket känns helt rätt just nu. För om det är något jag kommer att vara glad för att jag har fått möjlighet att göra de här åren, så är det att jag har fått vandra hur mycket jag vill på små gator och gränder i den här färgglada, varma, vänliga och märkliga staden. Så det var ett bra sätt att starta morgonen på. 

Och det bästa var ju att det inte krävde några som helst utskrifter...





torsdag 12 juni 2014

Jag är inte ett dugg förvånad eller Det är ju komiskt alltihop, på nå vis

Idag kom ägaren till vår lägenhet för att granska slitaget och avgöra om vi ska ersätta honom för något. Han är väldigt, väldigt trevlig, och inte engelsktalande, så hans tolk är alltid med, och hans tolk är också väldigt, väldigt trevlig. Så allt gick jättebra. 
 
Trots att det står "I lave you" i svart bläck på en av de vita i korridorsväggarna.

Jag visade honom köksluckorna som hänger från sina fästen, dörrarna som svullnat upp på grund av allt ACdroppande och därmed tappat sina handtag och så visade jag väggen och golvet som de fick riva och måla igen för att det blev en läcka. Han bara skrattade och skakade på huvudet, vilket får mig att tänka att han måste ha en jäkla massa pengar, för det är ju ingen billig lägenhet det här, och den är ju ny trots allt. Så det skulle ju kunna vara en ganska sorglig upplevelse att se den så här förfallen efter att någon bott i den i endast två års tid. Men icke. 

Och tur är väl det.

För när jag berättade att två av ACarna inte funkar och att det läcker från badrumstaket och att den contractor som vi ska använda inte svarar på mina sms, så tittade han bara uppgivet på mig. Sedan berättade tolken att Teck, contractorn, har blåst ägaren på en massa pengar och sedan försvunnit till Indonesien. Teck som lagade min och Jimmys toalett så många gånger att jag tillslut följde med honom och tittade på för att lära mig, och som jag därefter lät bli att ringa för att jag lärt mig att laga den själv. Och den toaletten har funkat finfint sedan min insats.

Alltså, det säger en del när Elin lagar toaletten bättre än hantverkaren. Det gör verkligen det.

Så idag är det väl på sin plats att gratulera Indonesien.


Eller så.

onsdag 11 juni 2014

Kors i taket, det blev TVÅ inlägg idag! eller Jag längtar hem! eller Bara bilder del 67

Jag kan faktiskt inte låta bli att skriva en gång till idag. Det går inte. För jag känner så innerligt, innerligt mycket att jag längtar hem så jag bara måste få ur mig det. Och säger jag det till någon här så tycker de att jag är dum i huvudet, nästan iallafall. För rent krasst så är höjden av success när man är expat i Maläijsha att ens barn endast vill leva på nudlar i fisksås och durianfrukt i resten av livet, och att familjen blir kvar här minst ett par år extra. Men vi i familjen Froby är nog lite för svenska för att förstå det. Vi gillar falukorv och tunnelbanor där man sitter så långt ifrån varandra man kan. Sådant tycker vi bara är charmigt. Så även om jag egentligen känner mig pressad att lite fuktig i ögonen förklara att två år går så fort och att vi kommer att sakna livet här för alltid, så kan jag faktiskt inte det.  Inte idag iallafall. Och jag känner att jag måste förklara varför, för nånstans inom mig så känner jag mig lite misslyckad för att barnen inte gillar durian (de har inte ens smakat, men säg det inte till nån), och för att jag inte vill vara kvar.

Men banne mig hörrni, det är ju bara för att livet i Sverige egentligen är alldeles för bra.

Så är det bara. Vår släkt är för kärleksfull och vårt hus är för göllit. Det går inte att vilja vara kvar här då. Och nu ska ni inte tro att jag inte älskar er och saknar bara för att ni inte syns på bild. De som är med på bilderna är bara sådana jag vill minnas att jag har frågat om jag får lägga ut bild på. Jag saknar er och längtar efter er trots att ni inte syns. Okej?

Okej.


En trädkoja som snickrats ihop av en hjälte känns högst behövlig, helst skulle jag vilja ha den imorrn.


En vacker stig på en vacker ö med två vackra människor kan man längta sig gråhårig efter.


Här ovan ser ni en bild som jag tycker symboliserar Ingrids och hennes kusins relation. 
De känns stundvis som en sorts ihopväxt, kärleksfull klump. 


Farmors segelbåt har skapat så fina minnen att både jag och Ingrid kan börja tjura när vi drar igång gasspisen i köket, för då luktar det segelbåt, såklart.


En mormor som vill leka i indiantält klarar man sig knappt utan en dag.


Världens finaste Gamla, vad vi saknar henne.


 En syster (och bror som jag inte vågar ha med på bild med risk för att han gör kalsongryck på mig nästa gång vi ses) som leker på gräsmattor, och som är rätt fina för övrigt, behövs i stor dos. Nu.



Kusiner som man kan ligga i en stor hög med är bra grejer. 
Deras föräldrar är också bra grejer, men det är bara barnen som ligger i hög. 
Vi andra tittar mest på.




Och en farmor som utstrålar kärlek går ju inte att inte sakna. Det förstår ju vem som helst.

Så det är därför jag tror att min hemlängtan är så stark. Eller så är det för att jag är för stel och dålig på att acklimatisera mig. Så kan det ju också vara.

Förmodligen är det nog en kombination.

Förstås.

Titta Emil, så fint mamma gnuggar isen här framför dig!

Den här veckan har Emil testweek. Det innebär att han har flera prov om dagen, det är läsförståelse och skrivförståelse och mental math, ochsåvidare ochsåvidare. Och jag tycker rätt bra om det på nå vis, vilket i sin tur beror på att när jag frågar om han är nervös så svarar han; "- Mamma, jag är inte nervös, för jag kommer ju att göra mitt bästa och det brukar gå jättebra". Och då tycker jag såklart att prov är en bra idé.

Men samtidigt vet jag att det finns barn i klassen som inte riktigt har föräldrar med samma lättsamma inställning till de här proven. I vår klass har vi nämligen en grupp på Whatsapp där alla mammor är medlemmar. Dagligen får jag kanske 10 meddelanden från den gruppen, om det inte är något stort sportevenemang på gång på skolan för då får jag ungefär 682 stycken. Vilket inte direkt hjälper mig att tycka om skolans inställning till sport och sportande, men det är ju förstås ett helt annat och ganska bittert inlägg, så eventuellt så skiter jag i att skriva om det överhuvudtaget. Men iallafall, whatsapp var det. Och där har det diskuterats i ett halvår (jag skojar inte) om vad som kanske, kanske kommer att dyka upp på de här proven. Och om det hetsas så pass mycket inne på en liten app, så kan ni ge er sjutton på att det hetsas hundra gånger mer vid middagsbordet. Jag får ångest bara av att tänka på det.

Själv skriver jag för övrigt bara på appen när Emil har glömt sina läxpapper i skolan, för då fotar någon vänlig själ pappret och bifogar det och sedan kan jag servera honom både läxan och mellanmålet på ett fat av silver medan jag fläktar honom med en stor solfjäder av exotiska påfågelfjädrar. Typ. Fast för några veckor sedan insåg jag att när ens son inom loppet av några dagar glömmer sina svarta skor (som fortfarande saknas), sina fotbollsskor (som hans syster hittade en vecka senare), sin keps (den typ åttonde kepsen på ett år), sina läxor (varannan dag ungefär) och sin vattenflaska i skolan, så är det dags för denne son att själv se till att ordna till det hela. Så nuförtin skriver Emil själv till klassmammorna eller så ringer han en kompis och frågar om de kan hjälpa honom. Nån måtta får det vara med curlingen liksom, även om det har visat sig att jag har en viss fallenhet för isgnuggande/mellanmålsochläxserverande/påfågelfjädersviftande.

Så jag antar att många hängivna föräldrar ibland gör saker för sina barn som andra kanske inte alls tycker är det bästa. Och jag antar att jag tycker att det känns bättre att småcurla än att vara en tiger för att det ligger närmast mina egna erfarenheter. Inte för att jag upplever att jag blev curlad, men jag blev definitivt inte tigrad. Så jag försöker att inte dömma dem så hårt, eller tycka att mitt sätt är rätt sätt. För jag tänker att perfektion iallafall inte är något att eftersträva, utan istället försöker jag att tänka som Emil:

Jag kommer att göra mitt bästa och det brukar gå jättebra.

Sådeså.


tisdag 10 juni 2014

Kanske skulle ta å hota de där managementgubbarna med en använd binda? Kan funka.

Stundvis känns det här huset som en ganska sorglig ursäkt till hus. Delvis för att det ramlar ut balkongglas och matrumsdörrar regelbundet, för att AC:arna går sönder hela tiden, för att det har läckt liter efter liter med avloppsvatten ned på rabatterna vid lekplatsen och för att det läcker (förhoppningsvis) rent vatten från taket, i vårt fall på toaletten, men i flera grannars fall från kökstaket. För att köksskåpsluckorna ramlar av sina fästen och hål-i-väggen-dosorna sitter löst och visar upp sladdarna på insidan av väggen. Det var den ena delen av varför huset egentligen är ett ganska sorgligt hus.

Den andra delen handlar om att de som ska se till att detta åtgärdas är ett gäng väldigt lata gubbar som kallar sig för "management" och "contractors", vilket är ganska gulligt med tanke på att det enda de egentligen hanterar är sina egna facebooksidor och sitt navelludd. De sitter nere i sitt inglasade kontor på bottenvåningen och tittar mycket fokuserat på varsin datorskärm, eller i varsin utemöbel med varsin cigg. Sådant är de väldigt upptagna med. När man kommer till dem med synpunkter eller för att få hjälp så säger de "-Ok, ok", och sedan händer absolut i n g e n t i n g. Näpp. För man måste ju påminna dem sjuttioarton gånger om att exempelvis AC:n som för en vecka sedan började läcka nu alltså har läckt ut innanför väggen och skapat en kvadratmeter stor blöt fläck på bägge sidorna om densamma. Då kanske de kommer och tittar, fast mest för att fascineras över händelsen, förstås. Den enda gången jag har sett dem ta något på allvar var när någon hade tappat/slängt sin lilla använda tampong på gräsmattan. Då skrevs det en upprörd lapp som fick sitta uppe utanför samtliga hissar i över ett år, till skillnad mot när det rann avföring ner från taket på oss när vi lekte på poolvåningen för då skrevs ingenting, förstås. Man kan säga att de prioriterar lite annorlunda mot hur jag prioriterar.

På ett sätt ska det bli väldigt skönt att allt ansvar för husets välmående ligger på oss när vi kommer hem. På ett annat sätt kommer jag att sakna att skratta åt hur i hela friden det här är möjligt. Det där skrattet är förstås också ett ganska uppgivet skratt stundvis. Som igår, när vi är inne på tredje veckan av att AC:n i tjejernas rum inte fungerar så att vi har Ines tillbaka i en spjälsäng i vårt sovrum och Ingrid inne i Emils rum, och vi framåt kvällen suckar åt det, samtidigt som Jimmy stänger en skåplucka i köket, och ett fäste släpper och luckan således blir hängande på sned. Igen.

Och det hela är ju ganska charmigt, tycker jag.


Nästan jämt.

måndag 9 juni 2014

En sorts inre avveckling och utveckling, helt enkelt

Först vill jag visa dagens soluppgång, bara för att den var så vacker så att jag typ ville bosätta mig på balkongen hela morgonen:




Nu börjar min hjärna landa litelitegrann i allt detta som är mitt liv. Det är skönt. Jag tror jag vet vad jag ska bli när jag blir stor, jag tror jag vet hur jag ska ta mig dit och jag tror jag vet var jag vill bo de kommande åren. Eller rättare sagt, jag trodde jag visste var jag ville bo ända tills en vän facebookade mig inatt och bifogade en länk till vårt drömhus många mil ifrån den plats jag trodde jag ville bo på. Såatte, kanske inte heeelt på det klara med det där med boendet förstås, men ändå. Det får duga med det där andra tänker jag.

Alla brustabletter löser sig, eller hur var det nu?

Har jag förresten sagt att jag skypar med en karriärcoach? Det har jag nog inte, men det gör jag iallafall. Det är en sådan där sjysst hausvajfservice, kan man säga. Hon heter Kia, och hon är så himla skön att prata med. Hon är nog den enda på jorden som inte bryr sig om något annat än att JAG ska komma fram till vad JAG vill bli, utan att fokusera på att det kan ta tid, eller vara oekonomiskt. "-Ja, men läkarutbildningen är ju inte så lång egentligen Elin, det är aldrig försent att skola om" skulle hon kunna säga med varm optimism i rösten. Fast det gör hon inte, för jag är inte läkarmaterial på så många sätt alls, men ändå. Hon dömmer inte ut någonting utan är mer pepp och mer intresserad av vad jag vill i n n e r s t  i n n e. Jag gillar sådant. Och så gillar jag att prata om mig själv i typ två timmar och sedan avsluta samtalet och känna mig laddad ända ner i tåspetsarna. Och att ta seriösa personlighetstest som ska utvärderas så att jag sedan kan få feedback när jag kommer hem. Det gillar jag. Alltid lär man sig något nytt, och ju mer jag kan om mig desto bättre, liksom.

Kort sagt så känner jag att jag är på banan igen.

Och jag känner mig sådär vansinnigt stark som man gör efter man har klarat något som stundvis höll på att bryta ner en fullständigt, ja, som typ känslan efter en förlossning. Snarare precis som en förlossning faktiskt, fast det har varit lite mindre fysiskt smärtsamt och lite mer utdraget, men med samma härliga känsla efteråt.

Egentligen är det kanske märkligt att jämföra ett tvåårskontrakt som expat i Malaysia med en förlossning?

Men jag gör det ändå.

Sådeså.




onsdag 4 juni 2014

Ska det verkligen vara nödvändigt att veta vem man är hela tiden?



När man lever som jag och Jimmy gjort de senaste 11 åren, detvillsäga; när man flyttat många gånger och bytt jobb och skaffat barn och pluggat och bott utomlands, så blir det oundvikligen så att man regelbundet hamnar vid vägskäl. Jag menar de där vägskälen som uppstår när man är påväg in i ett nytt skede i livet, när man står inför beslut som på alla sätt och vis kommer att påverka hur framtiden blir. Jag får för mig att den känslan inte infinner sig om man har ett fast jobb och ett hus man trivs i och allt rullar på i ett fint och behagligt tempo. Jag vet inte, jag har ju i princip aldrig varit där, men det låter ju himla skönt.

Och jag vet inte om det är så att vi är oförmögna att hamna i det där lugna, fina tillståndet. Det börjar nästan kännas så. Och den insikten gör mig både trött och lycklig, faktiskt. Trött för att det är krävande att aldrig veta var/vem man är om ett år. Och lycklig för att det samtidigt kittlar lite skönt i magen med just den ovissheten.

Så just nu sitter jag återigen och känner efter. Jag funderar kring vad jag vill bli när jag blir stor och hur jag ska komma dit. Och så sitter jag och avundas alla som vet vad de vill hela jäkla tiden (hur blev ni sådana?!) Och sedan tänker jag att jag får väl bara bestämma mig förihelvete, börja stänga lite dörrar och acceptera att det kanske är dags att bli på det klara med åtminstone vilket yrke jag ska ha eller vilket land jag ska bo i.

Jag är inte så bra på att stänga dörrar...

En klen tröst är iallafall att vi är påväg tillbaka till ett hus vi har bott i förr. Det är ju skönt. Då vet vi var mataffären och posten ligger och sådant där som är behagligt att känna till.

Men resten är oklart.

Som vanligt.