tisdag 10 juni 2014

Kanske skulle ta å hota de där managementgubbarna med en använd binda? Kan funka.

Stundvis känns det här huset som en ganska sorglig ursäkt till hus. Delvis för att det ramlar ut balkongglas och matrumsdörrar regelbundet, för att AC:arna går sönder hela tiden, för att det har läckt liter efter liter med avloppsvatten ned på rabatterna vid lekplatsen och för att det läcker (förhoppningsvis) rent vatten från taket, i vårt fall på toaletten, men i flera grannars fall från kökstaket. För att köksskåpsluckorna ramlar av sina fästen och hål-i-väggen-dosorna sitter löst och visar upp sladdarna på insidan av väggen. Det var den ena delen av varför huset egentligen är ett ganska sorgligt hus.

Den andra delen handlar om att de som ska se till att detta åtgärdas är ett gäng väldigt lata gubbar som kallar sig för "management" och "contractors", vilket är ganska gulligt med tanke på att det enda de egentligen hanterar är sina egna facebooksidor och sitt navelludd. De sitter nere i sitt inglasade kontor på bottenvåningen och tittar mycket fokuserat på varsin datorskärm, eller i varsin utemöbel med varsin cigg. Sådant är de väldigt upptagna med. När man kommer till dem med synpunkter eller för att få hjälp så säger de "-Ok, ok", och sedan händer absolut i n g e n t i n g. Näpp. För man måste ju påminna dem sjuttioarton gånger om att exempelvis AC:n som för en vecka sedan började läcka nu alltså har läckt ut innanför väggen och skapat en kvadratmeter stor blöt fläck på bägge sidorna om densamma. Då kanske de kommer och tittar, fast mest för att fascineras över händelsen, förstås. Den enda gången jag har sett dem ta något på allvar var när någon hade tappat/slängt sin lilla använda tampong på gräsmattan. Då skrevs det en upprörd lapp som fick sitta uppe utanför samtliga hissar i över ett år, till skillnad mot när det rann avföring ner från taket på oss när vi lekte på poolvåningen för då skrevs ingenting, förstås. Man kan säga att de prioriterar lite annorlunda mot hur jag prioriterar.

På ett sätt ska det bli väldigt skönt att allt ansvar för husets välmående ligger på oss när vi kommer hem. På ett annat sätt kommer jag att sakna att skratta åt hur i hela friden det här är möjligt. Det där skrattet är förstås också ett ganska uppgivet skratt stundvis. Som igår, när vi är inne på tredje veckan av att AC:n i tjejernas rum inte fungerar så att vi har Ines tillbaka i en spjälsäng i vårt sovrum och Ingrid inne i Emils rum, och vi framåt kvällen suckar åt det, samtidigt som Jimmy stänger en skåplucka i köket, och ett fäste släpper och luckan således blir hängande på sned. Igen.

Och det hela är ju ganska charmigt, tycker jag.


Nästan jämt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar