måndag 9 juni 2014

En sorts inre avveckling och utveckling, helt enkelt

Först vill jag visa dagens soluppgång, bara för att den var så vacker så att jag typ ville bosätta mig på balkongen hela morgonen:




Nu börjar min hjärna landa litelitegrann i allt detta som är mitt liv. Det är skönt. Jag tror jag vet vad jag ska bli när jag blir stor, jag tror jag vet hur jag ska ta mig dit och jag tror jag vet var jag vill bo de kommande åren. Eller rättare sagt, jag trodde jag visste var jag ville bo ända tills en vän facebookade mig inatt och bifogade en länk till vårt drömhus många mil ifrån den plats jag trodde jag ville bo på. Såatte, kanske inte heeelt på det klara med det där med boendet förstås, men ändå. Det får duga med det där andra tänker jag.

Alla brustabletter löser sig, eller hur var det nu?

Har jag förresten sagt att jag skypar med en karriärcoach? Det har jag nog inte, men det gör jag iallafall. Det är en sådan där sjysst hausvajfservice, kan man säga. Hon heter Kia, och hon är så himla skön att prata med. Hon är nog den enda på jorden som inte bryr sig om något annat än att JAG ska komma fram till vad JAG vill bli, utan att fokusera på att det kan ta tid, eller vara oekonomiskt. "-Ja, men läkarutbildningen är ju inte så lång egentligen Elin, det är aldrig försent att skola om" skulle hon kunna säga med varm optimism i rösten. Fast det gör hon inte, för jag är inte läkarmaterial på så många sätt alls, men ändå. Hon dömmer inte ut någonting utan är mer pepp och mer intresserad av vad jag vill i n n e r s t  i n n e. Jag gillar sådant. Och så gillar jag att prata om mig själv i typ två timmar och sedan avsluta samtalet och känna mig laddad ända ner i tåspetsarna. Och att ta seriösa personlighetstest som ska utvärderas så att jag sedan kan få feedback när jag kommer hem. Det gillar jag. Alltid lär man sig något nytt, och ju mer jag kan om mig desto bättre, liksom.

Kort sagt så känner jag att jag är på banan igen.

Och jag känner mig sådär vansinnigt stark som man gör efter man har klarat något som stundvis höll på att bryta ner en fullständigt, ja, som typ känslan efter en förlossning. Snarare precis som en förlossning faktiskt, fast det har varit lite mindre fysiskt smärtsamt och lite mer utdraget, men med samma härliga känsla efteråt.

Egentligen är det kanske märkligt att jämföra ett tvåårskontrakt som expat i Malaysia med en förlossning?

Men jag gör det ändå.

Sådeså.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar