onsdag 11 juni 2014

Kors i taket, det blev TVÅ inlägg idag! eller Jag längtar hem! eller Bara bilder del 67

Jag kan faktiskt inte låta bli att skriva en gång till idag. Det går inte. För jag känner så innerligt, innerligt mycket att jag längtar hem så jag bara måste få ur mig det. Och säger jag det till någon här så tycker de att jag är dum i huvudet, nästan iallafall. För rent krasst så är höjden av success när man är expat i Maläijsha att ens barn endast vill leva på nudlar i fisksås och durianfrukt i resten av livet, och att familjen blir kvar här minst ett par år extra. Men vi i familjen Froby är nog lite för svenska för att förstå det. Vi gillar falukorv och tunnelbanor där man sitter så långt ifrån varandra man kan. Sådant tycker vi bara är charmigt. Så även om jag egentligen känner mig pressad att lite fuktig i ögonen förklara att två år går så fort och att vi kommer att sakna livet här för alltid, så kan jag faktiskt inte det.  Inte idag iallafall. Och jag känner att jag måste förklara varför, för nånstans inom mig så känner jag mig lite misslyckad för att barnen inte gillar durian (de har inte ens smakat, men säg det inte till nån), och för att jag inte vill vara kvar.

Men banne mig hörrni, det är ju bara för att livet i Sverige egentligen är alldeles för bra.

Så är det bara. Vår släkt är för kärleksfull och vårt hus är för göllit. Det går inte att vilja vara kvar här då. Och nu ska ni inte tro att jag inte älskar er och saknar bara för att ni inte syns på bild. De som är med på bilderna är bara sådana jag vill minnas att jag har frågat om jag får lägga ut bild på. Jag saknar er och längtar efter er trots att ni inte syns. Okej?

Okej.


En trädkoja som snickrats ihop av en hjälte känns högst behövlig, helst skulle jag vilja ha den imorrn.


En vacker stig på en vacker ö med två vackra människor kan man längta sig gråhårig efter.


Här ovan ser ni en bild som jag tycker symboliserar Ingrids och hennes kusins relation. 
De känns stundvis som en sorts ihopväxt, kärleksfull klump. 


Farmors segelbåt har skapat så fina minnen att både jag och Ingrid kan börja tjura när vi drar igång gasspisen i köket, för då luktar det segelbåt, såklart.


En mormor som vill leka i indiantält klarar man sig knappt utan en dag.


Världens finaste Gamla, vad vi saknar henne.


 En syster (och bror som jag inte vågar ha med på bild med risk för att han gör kalsongryck på mig nästa gång vi ses) som leker på gräsmattor, och som är rätt fina för övrigt, behövs i stor dos. Nu.



Kusiner som man kan ligga i en stor hög med är bra grejer. 
Deras föräldrar är också bra grejer, men det är bara barnen som ligger i hög. 
Vi andra tittar mest på.




Och en farmor som utstrålar kärlek går ju inte att inte sakna. Det förstår ju vem som helst.

Så det är därför jag tror att min hemlängtan är så stark. Eller så är det för att jag är för stel och dålig på att acklimatisera mig. Så kan det ju också vara.

Förmodligen är det nog en kombination.

Förstås.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar