onsdag 4 juni 2014

Ska det verkligen vara nödvändigt att veta vem man är hela tiden?



När man lever som jag och Jimmy gjort de senaste 11 åren, detvillsäga; när man flyttat många gånger och bytt jobb och skaffat barn och pluggat och bott utomlands, så blir det oundvikligen så att man regelbundet hamnar vid vägskäl. Jag menar de där vägskälen som uppstår när man är påväg in i ett nytt skede i livet, när man står inför beslut som på alla sätt och vis kommer att påverka hur framtiden blir. Jag får för mig att den känslan inte infinner sig om man har ett fast jobb och ett hus man trivs i och allt rullar på i ett fint och behagligt tempo. Jag vet inte, jag har ju i princip aldrig varit där, men det låter ju himla skönt.

Och jag vet inte om det är så att vi är oförmögna att hamna i det där lugna, fina tillståndet. Det börjar nästan kännas så. Och den insikten gör mig både trött och lycklig, faktiskt. Trött för att det är krävande att aldrig veta var/vem man är om ett år. Och lycklig för att det samtidigt kittlar lite skönt i magen med just den ovissheten.

Så just nu sitter jag återigen och känner efter. Jag funderar kring vad jag vill bli när jag blir stor och hur jag ska komma dit. Och så sitter jag och avundas alla som vet vad de vill hela jäkla tiden (hur blev ni sådana?!) Och sedan tänker jag att jag får väl bara bestämma mig förihelvete, börja stänga lite dörrar och acceptera att det kanske är dags att bli på det klara med åtminstone vilket yrke jag ska ha eller vilket land jag ska bo i.

Jag är inte så bra på att stänga dörrar...

En klen tröst är iallafall att vi är påväg tillbaka till ett hus vi har bott i förr. Det är ju skönt. Då vet vi var mataffären och posten ligger och sådant där som är behagligt att känna till.

Men resten är oklart.

Som vanligt.


6 kommentarer:

  1. Blir man någonsin klar vem man är? Kanske är man olika i olika sammanhang och livssituationer. Grinig sur och negativ ibland. Glad positiv och konstruktiv ibland. Lycklig-olycklig. Bestämd-obestämd. Så kan jag hålla på länge med attributen om varat. Hur det än ärblirjag glad av dina bloggar. Dom väcker en läs och skrivlust

    SvaraRadera
  2. ...hos mig och jag ser fram emot att ni kommer hem snart så vi får träffa er igen. Och du livet är som en brustabletter, allt löser sig. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, så sant, så sant. Brustablett var ordet. Kram!

      Radera
  3. Hej...du jag vet inte, jag har fast jobb och hus som jag planerar att bo i ett tag till i alla fall, men jg har precis samma känsla...kanske för att jag aldrig bott mer än fem år i rad någonstans (oftast bara två), kanske för att det på något sätt känns enklare att ha alla dörrar öppna än att stänga. Men jag borde också försöka mig på det där, att stänga alltså. Att bestämma mig. En gång för alla. Men...DET är ju skitläskigt! Jag tror inte det går tyvärr, är man en sån obestämd typ så är man...
    Kram
    P

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj, oklart vem "P" är :)

      Radera
    2. Du har nog rätt "P", skitbra alias tycker jag för övrigt, det är sjukt läskigt att stänga dörrarna. Tänk om man går miste om nått kul?! Så jag antar att det är som du säger, är man obestämd så är det for life...

      Radera