onsdag 11 juni 2014

Titta Emil, så fint mamma gnuggar isen här framför dig!

Den här veckan har Emil testweek. Det innebär att han har flera prov om dagen, det är läsförståelse och skrivförståelse och mental math, ochsåvidare ochsåvidare. Och jag tycker rätt bra om det på nå vis, vilket i sin tur beror på att när jag frågar om han är nervös så svarar han; "- Mamma, jag är inte nervös, för jag kommer ju att göra mitt bästa och det brukar gå jättebra". Och då tycker jag såklart att prov är en bra idé.

Men samtidigt vet jag att det finns barn i klassen som inte riktigt har föräldrar med samma lättsamma inställning till de här proven. I vår klass har vi nämligen en grupp på Whatsapp där alla mammor är medlemmar. Dagligen får jag kanske 10 meddelanden från den gruppen, om det inte är något stort sportevenemang på gång på skolan för då får jag ungefär 682 stycken. Vilket inte direkt hjälper mig att tycka om skolans inställning till sport och sportande, men det är ju förstås ett helt annat och ganska bittert inlägg, så eventuellt så skiter jag i att skriva om det överhuvudtaget. Men iallafall, whatsapp var det. Och där har det diskuterats i ett halvår (jag skojar inte) om vad som kanske, kanske kommer att dyka upp på de här proven. Och om det hetsas så pass mycket inne på en liten app, så kan ni ge er sjutton på att det hetsas hundra gånger mer vid middagsbordet. Jag får ångest bara av att tänka på det.

Själv skriver jag för övrigt bara på appen när Emil har glömt sina läxpapper i skolan, för då fotar någon vänlig själ pappret och bifogar det och sedan kan jag servera honom både läxan och mellanmålet på ett fat av silver medan jag fläktar honom med en stor solfjäder av exotiska påfågelfjädrar. Typ. Fast för några veckor sedan insåg jag att när ens son inom loppet av några dagar glömmer sina svarta skor (som fortfarande saknas), sina fotbollsskor (som hans syster hittade en vecka senare), sin keps (den typ åttonde kepsen på ett år), sina läxor (varannan dag ungefär) och sin vattenflaska i skolan, så är det dags för denne son att själv se till att ordna till det hela. Så nuförtin skriver Emil själv till klassmammorna eller så ringer han en kompis och frågar om de kan hjälpa honom. Nån måtta får det vara med curlingen liksom, även om det har visat sig att jag har en viss fallenhet för isgnuggande/mellanmålsochläxserverande/påfågelfjädersviftande.

Så jag antar att många hängivna föräldrar ibland gör saker för sina barn som andra kanske inte alls tycker är det bästa. Och jag antar att jag tycker att det känns bättre att småcurla än att vara en tiger för att det ligger närmast mina egna erfarenheter. Inte för att jag upplever att jag blev curlad, men jag blev definitivt inte tigrad. Så jag försöker att inte dömma dem så hårt, eller tycka att mitt sätt är rätt sätt. För jag tänker att perfektion iallafall inte är något att eftersträva, utan istället försöker jag att tänka som Emil:

Jag kommer att göra mitt bästa och det brukar gå jättebra.

Sådeså.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar