tisdag 29 juli 2014

Jamenokejda, Sverige ÄR väl bäst då, om man tänker efter eller Bara bilder del 69

Solen lyser, Mälaren är 26 grader varm och det finns massor med smaskiga ostar och korvar i affärerna. Dessutom är det fullt med vacker natur överallt. Det är sjukt svårt att inte vara väldigt nöjd med att bo i Sverige då.











Så nu har vi sommarlov a la Sverige. Vi badar, och fiskar, och myser i trädgårdar och Emil proppar in så mycket smultron i munnen så käken går ur led och vi köper pizza med grannfamiljerna som vi sedan käkar med händerna på ångbåtsbryggan, vi åker ut med barnens farmors båt och badar och myser och sover över och vi bor hos mina föräldrar och luktar på blommor och får god mat. Sådant håller vi på med.

Banne mig om det inte är det bästa jag vet.

Sverigesommar och fina människor, alltså.

fredag 18 juli 2014

Ett litet känslokaos, helt enkelt

Det är en helt bisarr känsla det här. Att plötsligt vara tillbaka i sitt hus där allt är som vanligt, och känna sig både hemma och borta. Att både vara inkörd i rutiner och samtidigt vara helt främmande för allt som den svenska ö-vardagen innebär. Här finns inga matsånd eller bensinmackar runt hörnet, här måste man planera. Här finns å andra sidan varmkorv, vilket har varit både frukost och lunch för barnen ända sedan våra fötter nådde svensk mark.

Korv är gott, helt enkelt.

Jag blir liksom inte riktigt klok på alltihop. Jag vet inte om jag är lycklig eller deprimerad, om jag trivs eller vill härifrån. Allt jag vet är att jag packar upp och att jag planerar inför en framtid innehållandes båt och bil och så småningom snö. Jag känner mig precis lika vilsen som Ines, som ju faktiskt inte har vuxit upp på ön och således inte hittar hem när hon vandrat iväg till någon av grannarna. Som går runt och mumlar "My house is yellow" för sig själv för att få någomn rätsida på vart hon ska egentligen.

Hon är fysiskt vilsen, jag är psyskiskt vilsen. Vi är vilsna, helt enkelt...
 
 
Och mitt i skrivandes stund så hör jag någon flåsa bakom mig  och inser att en grävling står ungefär två meter bakom min rygg och att hen dessutom har bosatt sig under vår veranda. Så uppenbarligen är inte ALLT precis som vanligt.
 
 
Och det är ju skönt. Eller så.

måndag 14 juli 2014

Bara bilder del 68 eller Sista dagen eller Farväl Maläijsha!


Såhär såg barnen ut för ganska exakt två år sedan. Det var på den tiden då vi packade våra flyttlådor, hyrde ut huset, sa hejdå till alla vi kände och hade fjärilar i magen över att vi snart skulle flytta långt, långt bort. Det känns som att det var hundra år sedan, och det känns som att det var igår. Tiden har gått fort, men ändå förändrat så mycket, gjort barnen så stora, gett oss så många nya minnen och erfarenheter.

Allt i en enda röra.

Vi har älskat och hatat livet i Malaysia. Vi har längtat och saknat och sörjt, men vi har samtidigt levt och njutit här och nu. Vi har fått nya, härliga vänner och samtidigt förlorat en GamlanMajvi. Vi har blivit solbrända ända in i själen och fått massor med märkliga, häftiga, vidriga och underbara erfarenheter. Allt detta tar vi med oss tillbaka nu, till ett nytt liv i Sverige. Ett nytt liv med nya jobb, skolor och förskolor. För även om det låter konstigt för barnen så kommer ingenting att bli som det var förr, för det går inte. Det är ju fem nya människor som kommer att tumla in i den alldeles för trånga hallen på det lilla gula huset på den lilla gröna ön. Det är fem nya människor som ska ta sig an vardagen i ett land som har årstider, alldeles för dyra taxis och alldeles för få vita stränder. Det är fem nya människor som ska börja om på nytt, ännu en gång.

Vi kommer stundvis att sakna livet i Penang så att det gör ont i bröstet, så är det bara. Men samtidigt vet vi allihop att vi är färdiga här. Våra två år är slut, äventyret är över, och nu ska vi hem igen.



Och då återstår bara det oundvikliga, och det är att säga:


Good bye Maläijsha, and thank you for having us!


torsdag 10 juli 2014

Ajöken ajö med den lilla hjärnkapacitet jag en gång hade

Kära nån alltså. Nu har hjärnan lagt av officiellt, det kan jag säga. Den här veckan har vi till exempel försovit oss två gånger. Jag som (typ) ALLTID studsar upp vid 6:20 har dessa dagar fått tvinga upp ögonlocken en timme senare än vad som är lämpligt, och sedan svettats ymnigt i tjugo minuter tills barnen ramlat ut ur taxins dörrar (för skolbussen väntar inte på stirriga mödrar, det är ett som är säkert). Så idag var sista riktiga skoldagen, och idag var också dagen då jag välte ut två barn i sista sekunden utanför skolan, och sedan välte ut den minsta utanför förskolan. Hon var för övrigt skitsur för att det inte var bilkö utanför, för det är alltid bilkö utanför skolan. "-Jag vij otså ha KÖÖÖÖÖÖÖ!" var det sista jag hörde hennes hojta innan hennes på tok för stora ballerinakjol (som hon bara lyckades få igenom att hon skulle ha för att jag hade så förbenat bråttom i morse) gled ned till hennes fotknölar samtidigt som jag stängde taxidörren för att skynda hem innan maiden skulle tro att jag glömt henne.

Mitt stackars huvud. Och eventuellt lite också; mina stackars barn.

Schemat den här sista veckan är galet. Två i familjen fyller år. Igår packade fyra gubbar ihop drygt 6 kvadratmeter med saker och lastade iväg dem medan Ines blev upprörd för att de tog alla hennes leksaker. Och dessutom säger vi ju hejdå till folk hela tiden, hejdåplaydates och hejdåmammadates och avslutningsmiddagar med folk. Ja, ni hajar grejen. Det är härligt, och stressigt och sorgligt och på många sätt ett strålande avslut på ett fantastiskt äventyr.

Så det är det vi gör nu. Vi packar och är virriga och säger hejdå igen och igen.

Så ni vet.

tisdag 8 juli 2014

När man hittat ett tiotal nya, gråa hårstrån på sin skalp för nån dag sedan så känner man sig plötsligt jävligt mogen och klok...


Jag tänker mycket på hur det var när jag lämnade London för 684 år sedan. Ni vet, på den gamla goda tiden när jag var 20 år och typ kär och ville bo varsomhelst utom i Sverige. Då lärde jag mig att när man bott på ett ställe ett tag så lämnar man kvar en liten skärva av sitt hjärta på den där platsen när man flyttar. Den blir kvar där som en osynlig rest. I början känns det tomt och sorgligt, det där tomrummet som den lilla biten lämnat, men sedan vänjer man sig.

Man går vidare.

Och det är en så himlans fin erfarenhet det där. För nu har jag kämpat fram och tillbaka den här våren med att vilja bo kvar för alltid, vilja flytta på en gång, vilja bo ett par år till ,vilja flytta i sommar, osv. Och jag vet innerst inne att den här ångesten som ligger till grund för allt velande egentligen är insikten att jag än en gång lämnar en skärva kvar på en plats som kanske aldrig mer blir min. Precis som i London. Samma tudelade känsla av sorg och tillförsikt. Samma känsla av tomhet för att en bit fattas, samtidigt som hjärtat tar ett skutt av förhoppning om att något ännu större och ännu häftigare väntar längre fram.

För ett slut är också en början.

Faktiskt.

 

fredag 4 juli 2014

Gaaah, snart är det över!



Tänk att det ska vara så förbannat slitsamt med farväl. Alltid är det så, men den här gången extra mycket eftersom det finns så många vi lärt känna, och lärt oss tycka hemskt mycket om, som vi kanske aldrig mer kommer att träffa. En del av dem ser vi kanske igen, såklart. Men de flesta kommer att försvinna. De kommer att fortsätta sina liv på andra platser på jorden.

Och det känns så himla sorgligt!

För att inte tala om det liv jag levt här. Ett liv fyllt med träning, frukostdejter, solning och plugg. Jag har tillåmed haft en maid, för guds skull! Jag har inte städat ordentligt på två hela år! Ni förstår ju att det är svårt att se hur jag någonsin kommer att bli lycklig igen (vilket kanske är lite väl dramatiskt, men man får faen vara det i sådana här lägen känner jag). Så även om jag har saknat Sverige som en tok periodvis under de senaste åren, så har jag just nu en stor ångestklump i magen och kan inte alls minnas varför jag ville tillbaka. Varför ville jag hem egentligen? Jag måste ha lidit av en tillfällig sinnesförvirring.

Men åka ska vi ändå, tydligen. 

Så jag gör det bästa av situationen och njuter av mina sista dagar samtidigt som jag hoppas innerligt att Sverige åtminstone inte bjuder på snö/hagel/regn/moln/nåttannatsomskullekunnavaranegativt den 15 juli.

För då vänder jag banne mig på klacken redan på flygplatsen.

Sådeså.




tisdag 1 juli 2014

It smaky so najs! Eller så.


Nu har Ines engelska kommit igång på riktigt, vilket känns både härligt och sorgligt, för vi åker ju trots allt om två veckor. Fast nu har vi åtminstone möjligheten att underhålla det engelska språket hemma, så på det viset så vinner det härliga.


Som sig bör.



Hon har å ena sidan en hel del långa haranger som hon säger lika självklart som vilken engelsktalande människa som helst. Som typ "-Sit properly when you are eating!", den sitter som en smäck. Detsamma gäller: "-Silly girl, don´t colour OUTSIDE the lines, you have to colour INSIDE the lines". Bägge dessa är inlärda från hennes förskola. Jag misstänker att hon kommer att tycka att den svenska förskolan med reggioinriktning är förbannat slapp och rörig till en början. Där kommer ingen säga åt henne att rita innanför linjer...


Fast majoriteten av engelskan som Ines presterar är ungefär lika tokig som både hon och hennes storasyster är som personer. Den är galen: "-Oh Mommy, the food smak so najs, it´s so najsy najs!" är en klassiker vid det här laget. Detsamma är "-I need to bajsy". Det är inte helt korrekt, det måste man ju ändå tillstå, men hon har hajat grejen och hon kämpar på bra. Vissa dagar vägrar hon prata något annat än engelska. Då sitter hon hellre och grubblar över vilket ord hon ska säga i flera minuter än att säga det på svenska, vilket är en alldeles utmärkt strategi. Även om det kan göra att våra samtal blir lite utdragna stundvis.

Och jag menar, man förstår ju ändå andemeningen av det hon säger. Typ som alldeles nyss när hon hoppade in i förskolans bil och hennes älskade kompis Linn höll upp ett armband, varpå Ines utbrister: "Oh, Linn! Najs umbrella!" Och Linn svarar "-Yes! Umbrella!". Och sedan åker bilen iväg.


Det kommer att bli så spännande att se Ines i ett svenskt sammanhang.

Sjukt spännande.