torsdag 10 juli 2014

Ajöken ajö med den lilla hjärnkapacitet jag en gång hade

Kära nån alltså. Nu har hjärnan lagt av officiellt, det kan jag säga. Den här veckan har vi till exempel försovit oss två gånger. Jag som (typ) ALLTID studsar upp vid 6:20 har dessa dagar fått tvinga upp ögonlocken en timme senare än vad som är lämpligt, och sedan svettats ymnigt i tjugo minuter tills barnen ramlat ut ur taxins dörrar (för skolbussen väntar inte på stirriga mödrar, det är ett som är säkert). Så idag var sista riktiga skoldagen, och idag var också dagen då jag välte ut två barn i sista sekunden utanför skolan, och sedan välte ut den minsta utanför förskolan. Hon var för övrigt skitsur för att det inte var bilkö utanför, för det är alltid bilkö utanför skolan. "-Jag vij otså ha KÖÖÖÖÖÖÖ!" var det sista jag hörde hennes hojta innan hennes på tok för stora ballerinakjol (som hon bara lyckades få igenom att hon skulle ha för att jag hade så förbenat bråttom i morse) gled ned till hennes fotknölar samtidigt som jag stängde taxidörren för att skynda hem innan maiden skulle tro att jag glömt henne.

Mitt stackars huvud. Och eventuellt lite också; mina stackars barn.

Schemat den här sista veckan är galet. Två i familjen fyller år. Igår packade fyra gubbar ihop drygt 6 kvadratmeter med saker och lastade iväg dem medan Ines blev upprörd för att de tog alla hennes leksaker. Och dessutom säger vi ju hejdå till folk hela tiden, hejdåplaydates och hejdåmammadates och avslutningsmiddagar med folk. Ja, ni hajar grejen. Det är härligt, och stressigt och sorgligt och på många sätt ett strålande avslut på ett fantastiskt äventyr.

Så det är det vi gör nu. Vi packar och är virriga och säger hejdå igen och igen.

Så ni vet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar