fredag 4 juli 2014

Gaaah, snart är det över!



Tänk att det ska vara så förbannat slitsamt med farväl. Alltid är det så, men den här gången extra mycket eftersom det finns så många vi lärt känna, och lärt oss tycka hemskt mycket om, som vi kanske aldrig mer kommer att träffa. En del av dem ser vi kanske igen, såklart. Men de flesta kommer att försvinna. De kommer att fortsätta sina liv på andra platser på jorden.

Och det känns så himla sorgligt!

För att inte tala om det liv jag levt här. Ett liv fyllt med träning, frukostdejter, solning och plugg. Jag har tillåmed haft en maid, för guds skull! Jag har inte städat ordentligt på två hela år! Ni förstår ju att det är svårt att se hur jag någonsin kommer att bli lycklig igen (vilket kanske är lite väl dramatiskt, men man får faen vara det i sådana här lägen känner jag). Så även om jag har saknat Sverige som en tok periodvis under de senaste åren, så har jag just nu en stor ångestklump i magen och kan inte alls minnas varför jag ville tillbaka. Varför ville jag hem egentligen? Jag måste ha lidit av en tillfällig sinnesförvirring.

Men åka ska vi ändå, tydligen. 

Så jag gör det bästa av situationen och njuter av mina sista dagar samtidigt som jag hoppas innerligt att Sverige åtminstone inte bjuder på snö/hagel/regn/moln/nåttannatsomskullekunnavaranegativt den 15 juli.

För då vänder jag banne mig på klacken redan på flygplatsen.

Sådeså.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar